Opinion 01 maj, 2020

50 vänsterhjältar – här är hela listan

I år uppmärksammar Flamman femtio rörelser, initiativ och grupper som gjort Sverige lite mer jämlikt. Här är hela listan – plus en intervju med årets förstaplats!

50 Radio Noden
Dagsfärsk digitalradiosatsning med en redan imponerande uppslutning som sänder live helaförsta maj. För nytt för en högre listplacering, men samtidigt alldeles för spännande för att ignoreras.

49 Folkets juristbyrå
Sveriges första byrå med fokus på hbtq-personer är inte ett tafatt rosa försök att tjäna pengar, utan ett genuint kunskapsunderbyggt engagemang.

48 Mint
Sveagalleriet har återuppstått som en ny konsthall med syfte att lyfta arbetarrörelsens (konstnärliga) historia. Ett rörande initiativ när konsten tycks bli allt mindre viktig för vänstern.

47 Ta tillbaka välfärden! 
Din dagliga påminnelse om vad mycket dumheter högern ställer till med. En virtuell plats att sucka frustrerat tillsammans på.

46 Antirasistiska akademin
Bekämpar rasismen i den väldigt vita värld som är universitet och högskolor.

45 Tornväktarna i Ystad
Efter 300 år bestämde sig Ystads kommun för att de tornväktare som varje natt blåser i sin kur från ett kyrkotorn inte längre skulle räknas som fast anställda. Tornväktarna svarade med att blåsa fel ton. Även på de minsta och märkligaste arbetsplatser förs kampen för rimlig villkor.

44 Planka 
Heder åt de som fortfarande har leder som klarar att forcera spärrar i lokaltrafiken utan att betala. Att kunna ta sig runt i staden där man bor ska inte vara förunnat de som har råd.

43 Terrafem 
Hjälper kvinnor och bekämpar könsmaktsordningen på över 60 olika språk.

42 Skydda skogen 
När ännu en nästan bortglömd skalbagge rödlistas är Skydda skogen först med att uppmärksamma det. De vet att ekologisk kollaps inte börjar med pandorna.

41 Revolutionär pride
När Ebba Busch går i prideparaden kan man behöva påminnas om att det inte alltid handlat om att sälja regnbågsfärgade prylar på Pressbyrån. Revolutionär pride fixar festen för de som minns att den började som ett upplopp.

40 Liv utan gränser
Afghanistan är inte säkert. Tvärtom – det är en av jordens farligaste platser. Liv utan gränser arbetar för de som svenska staten hotar med döden för att de föddes på fel plats.

39 Kallakprotesterna 
Svenska fjäll ska inte bli gruvor. I väntan på att det ska gå upp för regeringen håller protesterna mot gruvplanerna i Kallak stånd.

38 Hyresgästföreningen
Bekämpar en bostadsmarknadsutveckling där den lagstadgade rätten till känns allt mer avlägsen.

37 Nyhetsbyrån Järva
Om inte de stora tidningarna vill komma till Järva (om det inte brinner) så får Järva göra sin tidning själv. Lokal journalistik av, för och om lokalsamhället.

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

36 Suohpanterror
Kompromisslös konst för samiskt självstyre. För de som tröttnat på att be storsvensken om lov.

35 Folkrörelsejuristerna 
Ger juridiska råd utan att ta betalt och ser på så vis till att den juridiska kunskap som borde vara tillgänglig för alla når även sämre bemedlade.

34 SAC
Om storlek var allt skulle SAC vara ett av Sveriges ointressantaste fackförbund. Men så är det inte. I stället visar de att blockader och direkt aktion fortfarande fungerar – även i den svenska modellens Sverige.

33 Transportarbetarförbundet 
Efter en lite trög start har Transportarbetarförbundet gett sig på att rekrytera och organisera en av arbetsmarknadens mest förbisedda grupper: de som cyklar runt storstäder med rikare människors snabbmat.

32 Fältbiologerna
För att vara en förening med ”fält” i namnet verkar fältbiologerna ta omställningen till digital aktivism med bravur. Miljön, klimatet, planeten väntar inte på att karantänen ska lättas.

31 Stoppa marschen! 
Som ett irriterande gökur dyker det inför första maj varje år upp ett nytt nazistiskt projekt för att försöka provocera och kapitalisera på arbetarrörelsens dag. Lika säkert bildas också lokal
kedjor för att hindra dem. I år är det Uppsala och Stoppa marschen! som får säga ”nä, inte här heller”.

30 Välfärdsinitiativet
Nedskärningarna drabbar hela välfärden. Motståndet får inte fastna i en kamp om samma resurser mellan dess olika grenar. Välfärdsinitiativet arbetar för att ena de som vill välfärden väl mot de som hellre vill spara pengar.

29 Luleåbiennalen
Att man inte är Venedig betyder inte att man inte kan ha en biennal, eller att den inte kan vara en av årets konsthändelser. I Luleå tillåts konsten vara precis så politisk som den alltid har varit – även när etablissemanget låtsas annorlunda.

28 Svenska PEN
Tar kampen för inte bara för abstrakt yttrandefrihet utan också för de som förföljs, förtrycks eller mördas för att ha utnyttjat den. Ofta sätter det Svenska PEN i direkt konflikt med några av världens grymmaste regimer.

27 Ort till ort
Nätverket som samlar både hyresgäster, bostadslösa och alla de som i  bostadsbristens Stockholm har hamnat någonstans däremellan. Tillsammans tar de rätten till bostad på praktiskt allvar.

26 Hamnarbetarförbundet
Sveriges stridbaraste fackförbund har numera kollektivavtal. Det verkar inte betyda att de är nöjda.

25 Palestinsk sittstrejk
Trots återkommande bombningar, brist på mediciner och en djup och utbredd fattigdom anser Migrationsverket att Gazaremsan är tillräckligt säkert att skicka människor till. I början på januari inledde palestinier en sittstrejk i Göteborg för att protestera mot en allt hårdare, och allt mer uppenbart orimlig svensk migrationspolitik.

24 Rojavakommitteerna
Det fanns ett kort nyhetsfönster när omvärlden brydde sig om Rojava. Det verkar ha stängts. Men Rojavakommitteerna håller fortfarande öppet och fortsätter informera om och agitera för kurdernas sak.

23 Brandmännen i Hallen
När ledningen ville flytta släckbilen från jämtländska Hallens brandstation till en större ort sade samtliga 15 deltidsbrandmän upp sig. Därmed vägrade de delta i den central­isering som utarmar stora delar av Sverige.

22 Brands bild­redaktion
Med bara fyra färger och nästan inga pengar gör Brands bildredaktion sveriges (näst) snyggaste vänstertidning.

21 Kommunal
LO:s största förbund går sin egen väg. Kommunals ställer de egna medlemmarna före samordningen och Stefan Löfven. Uppfriskande. Särskilt under pandemin har Kommunal tagit strid för rätten till rätt skyddsutrustning.

20 Stormens utveckling
Aftonbladet Kulturs podd som folkbildar, hånar och får oss att skratta och fundera. Lurar killar att ta del av samhällskritik och klimatpanik.

19 De coronafrivilliga
När sjukvården går på knäna ställer tusentals människor upp genom att sy skyddskläder eller återvända till arbetet trots att de egentligen gått i pension. Solidaritet i praktiken.

18 Socialdemokrater för tro och solidaritet
Det av Socialdemokraternas fem sidoförbund som fortsätter utgöra partiets moraliska ryggrad. Lyfter dagsaktuella krav om amnesti när alla andra verkar glömt frågan.

17 Centrum för marxistiska samhälls­studier
Arbetar för att vi andra ska få lära oss något. Inte bara genom att läsa Kapitalet, utan också genom att hålla Marx idéer levande i en samtid stadd i ständig förändring.

16 Ett öppnare Kronoparken
Föreningen som hjälper nyanlända kvinnor och ungdomar med sexualupplysning och svarar på frågor om hälsa och samlevnad i Karlstad. Drivs av folkbildaren Noorihe Halimi som också tilldelades årets Ottarpris.

15 Förskoleupproret (#pressatläge)
Förskoleupproret har kämpat för en bättre arbetsmiljö för förskoleanställda sedan 2014. Kraven är rimliga – mindre barngrupper och anständiga arbetsförhållanden. Motståndet mot dem är orimligt – deltagare har förbjudit att bära t-shirts med sloganen på jobbet.

14 Ensam­kommandes förbund
Föreningen som sedan starten 2013 med bravur gjort livet lite lättare för nyanlända och ensamkommande unga. När regeringen tar andrum så organiserar EF samtalsgrupper, föreläsningar och aktiviteter – förutom otaliga demonstrationer och manifestationer för bättre levnadsvillkor för människor på flykt – i femton kommuner i landet.

13 Rädda arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Vad är arbetarrörelsen utan sin historia? Uppropet Rädda AMAB har samlat tusentals namnunderskrifter för att rädda ett litet livsviktigt bibliotek.

12 Bostadsvrålet
Att den förda bostadspolitiken ger upphov till ett vrålande är inte mer än berättigat. Bostad är ju, som det så fint heter, en illa efterlevd mänsklig rättighet. Nationella plattformen Bostadsvrålet utgår också från just det och bjuder in internationella forskare och aktivister till sitt årliga forum.

11 Folk mot fossilgas
Mot Fossilgas-terminalen i Göteborg samlades en proteströrelse med både pensionärer och praktiserande primitivister. Bredden gav namnet rätt.

10 Strike back försvara strejkrätten
LO och Svenskt Näringsliv inskränker strejk­rätten tillsammans, under hot från den social­demokratiska regeringen. Protesterna lyckas inte stoppa förslaget, men visar med all önskvärd tydlighet vad vanligt folk tycker om det.

9 #ALltserfintut och #BBkrisen
Dessvärre är det ingen nyhet att många som föder barn går från BB med ett trauma för livet. Risken är dessutom hög att man får med sig bestående fysiska men och skador. Så väl #alltserfintut som #BBkrisen har samlat historier om konsekvenserna av en resursbrist som aldrig tycks tas på allvar.

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

8 Girjas sameby
Efter år av rättslig kamp vann Girjas sameby mot staten. Därmed förändrade de inte bara förutsättningarna för sina egna egna medlemmar, utan också möjligheterna till rättvisa för urfolk i hela Sverige.

7 Fridays for future
Får inte samlas längre, men fortsätter samla stöd för klimatkampen. Rörelsen har under året blivit så mycket mer än Gretas gäng: en uppmaning, en tradition, en folkrörelse.

6 BB-Sollefteå-ockupationen
Efter tre års ockupation av entrén till sjukhuset syns fortfarande inga tecken på utmattning. Så länge kvinnor tvingas föda i bilar kommer ockupanterna fortsätta göra regionledning och medborgare medvetna om vad en nedlagd förlossningsavdelning innebär.

5 Livsmedels­­­arbetare för solidaritet
Att organisera den svenska rödvinsvänstern mot de bedrövliga arbetsvillkor som präglar vissa av Systembolagets sydafrikanska producenter är kanske inte det lättaste. Men Livs fackklubb på Orkla foods i Örebro har genom sitt solidaritetsarbete med det sydafrikanska facket CSAAWU tydligt visat vart det fackliga solidaritetsskåpet ska stå.

4 Näthatsgranskaren
Länge såg det ut som att det gick att begå hatbrott på nätet utan att rättsväsendet kunde lyfta ett finger. Näthatsgranskaren har bevisat hur fel det var. Bland annat satte de dit administratören för Facebookgruppen ”Stå upp för Sverige”, som dömdes för att inte tagit bort rasistiska kommentarer.

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

3 Tankesmedjan Balans
Har gjort mer för att undersöka underfinansieringen av välfärden än något parti. Kom under 2019 ut med boken De effektiva som beskriver hur nästintill alla kommuner och regioner fattar beslut om effektiviseringar i kommunal verksamhet för att få ekonomin att gå ihop och hur samma krav gör att de anställda går sönder.

2 Gigwatch
Mot ett av de allvarligaste hoten mot ett uthärdligt arbetsliv – gigjobben – står en liten grupp aktivister. Genom att bekämpa de värsta exploatörerna på deras egen hemmaplan har Gigwatch med okonventionella metoder och mod stoppat eller sänkt flera initiativ som aldrig borde sett dagens ljus.

Undersköterskeupproret är årets flamma. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Undersköterskeupproret är årets flamma.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

1 Undersköterskeupproret
För enveten och landsomfattande kamp för undersköterskornas villkor, som under coronapandemin blir än mer för samhället livsviktiga, utses Undersköterskeupproret till årets flamma.

Läs Flammans intervju med Undersköterskeupprorets Marie Wiberg här!

 

Veckobrev 07 november, 2025

Hur jag slutade ängslas och började älska Halloween

Lyssna inte på hatarna, SVT, serien var kul ju. Foto: SVT.

I år firade jag för första gången Halloween ordentligt.

Vi skar en pumpa till en kattlykta under ledning av min pyssliga nioåriga dotter, som även gick på Halloween-kalas, medan min femåriga son var för rädd för att busa i kvarteret. I fjol spökade han i glansrosa prinsessklänning och skrämde absolut ingen.

Över sådana här helger ser man svenska progressiva klaga på högtiden. ”Hur kan man föredra detta kommersiella, amerikanska skit när vi har en så fin högtid som Alla helgon?” Jag vet, för jag har själv sagt det tusen gånger. Men jag har ändrat mig, och barnboksdebatten har fått mig att förstå varför.

Den började när Victor Malm avfärdade genren som en ”arbetsmarknadspolitisk åtgärd för Konstfackstudenter utan utsikter på den internationella konstmarknaden”. Som exempel tog han Sara Lundbergs böcker, som han menar är vackra för vuxna men tråkiga för barn. Han fick mothugg av Jonas Thente och Rasmus Landström, som båda tyckte att det krävdes större kompetens än att vara småbarnsförälder för att kritisera barnlitteratur.

Och nog borde expertisen ta större plats i debatter, inte minst i vårt populistiska tidevarv. Men i så fall genom att bidra med kunskap, inte tillrättavisningar. I det här fallet framstår den uppfostrande tonen snarare som ett rop på hjälp från en bransch i kris.

Se bara på gnället mot nya SVT-serien Så byggdes Sverige, där Petra Mede, Gert Wingårdh och Mark Isitt viner runt i en tidsmaskin för att berätta om Sveriges arkitekturhistoria.

”Löjeväckande larv när Petra Mede tar publiken för idioter”, skriver DN:s tv-kritiker Johan Croneman. ”Detta är så gränslöst förnedrande. För alla inblandade. För alla som tar del av det. För vår tid. För eftervärlden. För arkitekturen”, skriver arkitekten Pär Eliaeson, redaktör på arkitekturtidskriften Kritik, från tidningens Facebooksida klockan 00:27.

Men behövs det verkligen en fyrtioandra K-special där arkitekturhistoriker går runt bland avskalade pilastrar i Skogskyrkogården? Tro mig, jag har sett alla fyrtioett, men nog finns även plats för något busigare.

Jag inser att det som stör mig med debatten är den tillknäppta strängheten som inte bara är ett kärnvärde i de August-tillvända barnböckerna själva, och i de arga svaren – utan i hela den svenska kulturborgerligheten. Och när jag väl tänkt på det ser jag den överallt.

Se på SVT-serien Svenska designklassiker. Visst älskar jag mycket av det: Bruno Mathssons svävande liggfåtöljer, och hemma har jag faktiskt en Alvar Aalto-stol som jag räddade från återvinningsrummet. Men jag förstår också 80-talets skrikiga motreaktion, hur mycket den än ger mig ögonskabb. Intervjun med Fiona Fitzpatrick och Tommie X, som driver den obstinata designloppisen Magasin de Gauche i Stockholm, är förlösande. Inte minst att de använder ”fult” som beröm med tanke på allt det fina i Sverige är så tråkigt.

Jag känner exakt samma sak när jag sätter mig i en bildad människas lantställe, och vardagsrummet är fullt av karga repfåtöljer i ljust trä – som ger mig träsmak snabbare än en Ingmar Bergman-film. Jag älskar hur folkhemmet lät snygg design ta plats i alla offentliga lokaler, men det finns samtidigt något kargt med den.

De barnböcker jag främst förknippar med den svenska medelklassens olidliga stramhet är systrarna Adbåges böcker, som alla har gråbruna omslag och handlar om gråbruna saker som att en gråbrun tall förstör livet för en gråbrun familj (Furan). Det är som att läsa havregröt utan sylt.

Samtidigt som jag skulle försvara denna karga kulturkanon med vapen i hand, känner jag mig också omåttligt sugen på att hoppa in i Mark Isitts och Gert Wingårdhs baksäte. Att ägna mig åt lite löjeväckande larv också. Måste allt vara så jävla allvarligt?

Så förlåt Gert för att jag i Dagens Nyheter avfärdade din tillbyggnad på Tingshuset i Örnsköldsvik som en ”ögonplåga” och jättelik ”barnbyrå med alla lådor utdragna”. Som om det vore något fel. Jag var där nyligen, och det är en av stadens tjusigaste byggnader.

Så ja, jag kommer fortsätta tända ljus på Skogskyrkogården och minnas mina släktingar som en värdig svensk. Men nu kommer jag också att fira Halloween, så att högtiden även görs begriplig för barn. Och vem vet, kanske är det inte de som behöver lära sig att göra ännu en sak på ett vuxet sätt, i det här fallet att minnas de döda. Det kanske är vi som måste bli bättre på att närma oss världen med barnets nyfikenhet.

Även du, Johan Croneman.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

Kärnkraft eller demokrati – du väljer

Energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) talar på Nordic-Baltic Nuclear Investment Summit på Grand hotel, en internationell konferens som regeringen bjudit in till om ny kärnkraft, den 7 oktober 2025. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Nu kommer jag skriva något som intuitivt känns märkligt. Men läs noga och försök ta in det: Tidö-gänget håller just nu på att pausa delar av vår demokrati – för att kunna infria löftet om ny kärnkraft.

”Är du galen, så långt har de väl ändå inte gått?”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 november, 2025

”Situationen för barn med fler än två föräldrar måste förbättras”

Lovise Brade är ny ordförande för RFSL. Foto: Pressbild.

Lovise Brade är ny ordförande i RFSL. Flamman ställde tre frågor om hbtq-politik inför valåret 2026.

Sverige har i dag den mest konservativa regeringen på decennier. Hur påverkar det livet för landets hbtq-personer?

– Den restriktiva asyl- och migrationspolitiken och nedskärningarna i biståndet är förödande för många. Det ekonomiska läget blir extra tufft för särskilt utsatta grupper och samarbetet med SD oroar oss mycket. Samtidigt har vi lyckats driva igenom en ny könstillhörighetslag under denna mandatperiod. Inför valet vill RFSL se en politik som stärker hbtqi-personers rättigheter och inte gör oss till slagträn i debatten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Nazister återuppväcker Salemmarschen

En person håller upp en lapp med namnet på en person som mördats av nazister, under en tyst manifestation mot Salemmarschen 2010. Foto: Fredrik Persson / Scanpix.

För första gången sedan 2010 vill nynazister marschera genom Salem. Bakom inbjudan står nazistiska Nordfront. Pia Ortiz-Venegas, som var drivande i motdemonstrationerna för tjugo år sedan, överväger nu att åka tillbaka.

Den 6 december planeras en demonstration i Salem kommun utanför Stockholm. Under parollen ”Vi glömmer inte, vi förlåter inte” bjuds deltagarna in för att hedra vad man beskriver som ”svenskar som fallit offer för mångkulturen”.

Salemmarschen arrangerades årligen mellan 2000 och 2010, för att minnas den mördade skinnskallen Daniel Wretström. Bland de grupper som deltog fanns bland annat Nationaldemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Info 14. Som mest samlade marschen runt 2 000-3 000 personer, men deltagarantalet sjönk under 00-talet innan marschen slutligen lades ned.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 06 november, 2025

Fatemeh Khavari om återvandring: ”Absurt”

Fatemeh Khavari kom till Sverige som 15-åring och blev ansiktet utåt för organisationen Ung i Sverige, som samlade nyanlända flyktingungdomar. Foto: Tim Aro / TT.

Regeringens pilotprojekt för återvandring till Afghanistan ska nå papperslösa via ”betrodda mellanhänder” i föreningslivet. Men för författaren och människorättsaktivisten Fatemeh Khavari, som själv kom till Sverige som tonåring, väcker upplägget vrede. ”De har rotat sig här. Det är inte information de saknar, det är trygghet”, säger hon till Flamman.

När regeringen i september lanserade sitt pilotprojekt för att få 200 afghanska flyktingar i Sverige att återvända till sitt hemland, var civilsamhället en central del av planen.

I projektplanen, som Flamman tagit del av, framgår att stiftelsen Seefar Foundation ska ta ”diskret kontakt med betrodda mellanhänder” – föreningar, nätverk och personer med koppling till den afghanska diasporan – för att nå dem som annars undviker myndighetskontakter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 06 november, 2025

De demonstrerar mot grymheterna i Sudan: ”Folkmord”

Foto: Hussein Malla/AP / Privat.

På lördag arrangeras en demonstration i Stockholm mot krigsbrotten i Sudan. Flamman talade med en av initiativtagarna.

Adam Buchara är till vardags elektroingenjör, men är även ordförande för Darfur Association in Sweden – samt en av initiativtagarna till en demonstration i Stockholm för att uppmärksamma den senaste veckans massaker på civila i staden Al-Fashir i Darfur, Sudan.

Rykten går att blodigheterna, med tusentals mördade, lemlästade och våldtagna, är synliga från rymden. Enligt forskare som uttalat sig i The Telegraph kan hastigheten i mördandet endast jämföras med folkmordet i Rwanda 1994, då runt en halv miljon människor dödades under drygt tre månader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 06 november, 2025

Uruguay sade nej till att straffa barn – nu måste Sverige göra detsamma

Sis-hemmet i Tysslinge, som är till för pojkar med med psykosocial problematik och kriminell bakgrund, har fått ett nytt skalskydd. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Jag var med i den unga sociala rörelse i Uruguay som 2014 satte stopp för att sänka straffåldern till 16. När den svenska regeringen överväger att sätta 13-åringar i fängelse behövs samma motkraft: organisering som tar människors oro över kriminalitet på allvar.

Klockan var runt 20.30, och jag befann mig i kampanjens högkvarter för Nej till sänkningen av straffåldern, i en liten hörnlokal i centrala Montevideo. Tystnadsplikten hade hävts och vi stod tätt samlade framför en tv medan de första prognoserna rullade in: vi hade förlorat. Min frisyr, prydd med en kolibri fastbunden i håret (kampanjens logga) var vid det laget i oordning, och jag började gråta okontrollerat.

En timme senare stod vi framför pressbordet, höll varandras händer och försökte hålla tillbaka lyckan inför kamerorna, medan representanterna sade:

”Tydligen är vi apatiska, opolitiska, ointresserade av allt utom nuet. Och ändå var det till största delen vi unga som lyckades resa upp denna fana från marken och kämpa tills den blev en gemensam sak för oss alla.”

Det hade varit nära, men Nej till sänkningen av straffmyndighetsåldern hade segrat. Gatan förvandlades till ett dansgolv som varade långt in på natten.

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga.

Det är inte min avsikt att jämföra det uruguayanska och det svenska rättssystemet. Men som dotter till en uruguayansk politisk flykting i Sverige växte jag upp med Sverige som föredöme gällande mänskliga rättigheter. Det är med chock jag ser hur kriminalvården håller på att utforma fängelser till 13-åringar på uppdrag av regeringen. För i Uruguay sade vi redan för mer än tio år sedan nej till att sänka straffmyndighetsåldern, och sedan dess har frågan aldrig åter lagts på bordet.

Det var år 2012 när kommissionen Para vivir en paz (”För att leva i fred”) samlade in 350 000 underskrifter för att sänka straffmyndighetsåldern för grova brott i Uruguay, från 18 till 16 år. Folkomröstningen planerades till 2014, samtidigt som de nationella valen. För de politiska analytikerna var slaget redan förlorat, undersökningarna visade att 65 procent tänkte rösta ja.

I ett politiskt klimat där kriminaliteten dominerade samtalen framstod förslaget som ett konkret svar på samhällets problem. När vi började delta i paneldebatter och knacka dörr fick vi ofta höra samma fråga:

”Och om en minderårig skulle döda en familjemedlem till dig då?”

När opinionen inte svängde efter nästan två års kampanjande blev det tydligt att det inte räckte att bygga en bred koalition av organisationer, även den andra sidan behövde övertygas. Kvällarna i kulturhuset Casa Bertolt Brecht var långa och konfliktfyllda. För att förändra opinionen behövde vi lämna vår komfortzon, tala om otryggheten och kriminaliteten som verkliga problem och söka verkliga lösningar.

En verktygslåda skapades för att möta argumenten från oppositionen. Tre huvudargument utvecklades och testades genom fokusgruppsstudier.

I dessa studier upptäcktes det att personer som till en början stödde förslaget ändrade uppfattning när de konfronterades med argumenten baserade på fakta och som samtidigt direkt adresserade problemet med kriminalitet.

Läs mer

I slutändan handlar sänkningen av straffåldern inte om trygghet, utan om att stigmatisera och straffa redan utsatta unga. Det är ett sätt att rikta blicken bort från klassklyftor, segregation och ett samhälle som svikit. I stället för att acceptera högerns berättelse om den apatiska och kriminella ungdomen visade kampanjen något annat: en generation som organiserade sig, krävde sin plats och vägrade låta sig demoniseras. När unga själva tog ordet blev det tydligt att problemet aldrig handlat om dem, utan om ett samhälle som hellre fängslar barn än tar ansvar för framtiden.

Även i Sverige måste de förenklade lösningarna bemötas med kunskap och deltagande. Alternativet är en generation som växer upp i mörker.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 november, 2025

Ungdomsförbunden växer – LUF och SSU vinnare

Allt fler unga blir medlemmar i riksdagspartiernas ungdomsförbund. Genrebild. Foto: Fredrik Persson/TT.

Allt fler unga engagerar sig i partipolitiken. Bland riksdagspartiernas ungdomsförbund är det bara Ung Vänster som backar – medan LUF mer än fördubblar sitt medlemsantal. Både de och SSU märker av en motreaktion på den konservativa vågen bland unga.

Nästan samtliga av Sveriges ungdomsförbund växer. Det visar färska siffror från MUCF, som nyligen fick in ansökningarna om bidrag för nästa års verksamhet.

Allra bäst går det för Liberala ungdomsförbundet, som har växt från 1 800 till 3 900 medlemmar på ett år. Majoriteten av förbundets medlemmar är i högstadie- och gymnasieålder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 05 november, 2025

Teodorescu Måwe har fel: Mamdani är judars bästa vän

Sionisten och tidigare konkurrenten till borgmästarvalet Brad Lander valde att stötta Mamdani. Foto: Heather Khalifa/AP.

Knappt hade Alice Teodorescu Måwe landat från sin resa till förintelselägret Auschwitz förrän hon började dra upp trådarna mellan nazismen och Mamdanis valvinst. ”[A]lla som urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit”, skrev hon uppbragt i går. Och så i dag: ”En antisemit vinner New York – ett oroväckande tecken i tiden.”

I själva verket är det precis tvärtom: en judisk tänkartradition, lika självklart som gula taxibilar och bagels, gör segertåg i New York.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 05 november, 2025

”Sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord”

Andi Olluri har tilldelats 2025 års Robespierrepriset. Foto: Kamal El Salim och skärmdump.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I en intervju av Jacob Lundberg med mig om Robespierrepriset som Flamman förvrängde och därefter publicerade, förekommer en del transparenta – men förväntade – nästan säkert avsiktliga förvrängningar. 

Jag kommer inte detaljerat uttala mig om hela intervjuns misstänkliggörande mot mig, baserat på fabriceringar och lögner producerade av Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister som är vettskrämda över tanken om att behöva bemöta kritiska argument riktade mot statligt sanktionerad rasistisk indoktrinering. 

Till min kännedom har inte någon citerat något skrivet av mig (förutom lösryckta citat, som alltid, förstås) och hittat något de invänt mot i sak. Det vore förödande att behöva bemöta argumentens meriter, och det förstår de mycket väl.

Vad som nämns är i stället påstådda synder; jag är högerextrem för att jag skickat en liten bråkdel av mina texter som kritiserar västerländska medier till högersajter – utan att nämna att jag skriver mina texter för vänstertidningar, och förresten, skickat till mainstreamtidningar också. Eller den för en med två hjärnceller uppenbara truismen att debattinlägg i en tidning inte är detsamma som stöd för tidningens redaktionella linje. 

Med samma logik skulle en lång rad moderata och sverigedemokratiska politiker, inklusive Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson själva, betraktas som socialdemokratiska sympatisörer då de publicerats i Aftonbladets opinionssidor (se eg. 11 nov 2024, 19 okt 2009).

Mainstreamtidningars dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.

Dessa desperata skott i mörkret är alltför hopplöst förvirrade för att kommenteras ytterligare, och har gång på gång avslöjats som sorgligt klumpiga försök till karaktärsmord. En standardteknik som användes mot dissidenter vars argument man inte kunde bemötas bland nazisternas pressideologer, de östeuropeiska kommunistpartierna, svenska intellektuellas kloner i Putins propagandaapparat, och av mediokra västerländska journalister, som förfinat metoden till en hög konst. 

Nu till intervjun.

Först och främst beskrev inte jag Sveriges och övriga västs deltagande i proxykriget mot Ryssland som ”ett hänsynslöst proxykrig mot en sårbar fiende”, som det framstår i intervjun. Jag citerade nämligen Hal Brands (Henry Kissinger Distinguished Chair Professor vid Johns Hopkins) och Boris Johnson i sina egna ord. Detta sade jag extremt tydligt. Ingen chans att Lundberg kunde ha missat det.

Lundberg skriver att jag varit ”verksam som skribent för nättidningar som Global Politics, Newsvoice och Nya Dagbladet”. Han vet att jag varit ”verksam” i flera andra tidningar – långt innan Newsvoice och Nya Dagbladet – som ligger långt ut på det vänster-socialistiska spektrumet, eller att jag skrivit för tidningar jag spenderat hundratals/tusentals sidor åt att kritisera för att vara billiga verktyg åt rasistisk kolonial imperialism av staten. Min enormt mycket större ”verksamhet” för vänstertidningar, som Lundberg är fullt medveten om, hade minst lika gärna kunnat vara föremålet för intervjuns återstående sidor. Det hade inte varit en hjälpande hand åt statens propagandasystem, däremot – ett system som måste omsorgsfullt skyddas från principiell granskning och kritik. 

Lundberg skriver att jag ser ”valet av Nya Dagbladet som ganska okontroversiellt” och att jag inte ”bryr” mig ”ifall Expos beskrivning av tidningen [radikalt högerextrem] stämmer”. Notera vad jag faktiskt skrev, men som inte kan nämnas av naturliga skäl:

”[A]tt publiceras i Nya Dagbladet och Newsvoice betraktar jag som ganska okontroversiellt. Om man jämför de anklagelser som riktats mot dessa två och antar att de stämmer (jag vet inte och bryr mig inte något särskilt heller), är de inte ens en droppe i havet i jämförelse med den avskyvärda rasistiska smörja som publiceras i de mainstreamtidningar jag regelbundet kontaktar och vädjar om att få publiceras i. Deras dagliga rasism, massmordsentusiasm, apologetik för anfallskrig och folkmord får synderna hos Nya Dagbladet och Newsvoice att blekna i jämförelse, både i kvalitet och kvantitet.”

Igen, Flammans slutgiltiga agitpropversion i intervjun av mina åsikter är lika förvirrad som cynisk: att faktiskt säga som det är skulle ha noll propagandaeffekt, och är därför uteslutet.

Lundberg skriver att jag ”beskrivit Majdanprotesterna i Ukraina som en ’nazikupp’”. Jag har gång på gång skrivit att protesterna var genuina och folkliga, men att de illegalt kuppades av en liten nazistisk minoritet i samröre med USA, i strid mot det beslut EU och Yanukovich slöt, såsom västerländska och ukrainska källor noggrant dokumenterat. En senare version av intervjun säger att jag hävdat att revolutionen ”mynnade ut” i en nazikupp – väl medveten om att det ännu implicerar detsamma när fabriceringarna slagit rot som Sanning, och överhuvudtaget inte är vad jag sagt eller skrivit. 

Bara för att ta ett av många exempel som är för svåra för att upptäckas av nyhetshus med anställda journalister: i min bok Bortom Ukraina, som är vad hela grejen handlar om, kan man, om man är litterat, läsa att ”Protesterna var till en början gräsrotsorganiserade och fullt genuina, men kom att kapas av högerextrema neonazistiska grupperingar”, och citerar detaljerade ukrainska och västerländska studier och källor.

Lundberg blev informerad om en del av dessa saker efter att artikeln publicerades. Ingen av (de medvetna) karikatyrerna i intervjun har ändrats (tom. 3 nov). Och varför skulle de? Då hade ju den önskade effekten fallit platt på marken, som han och chefredaktör Aretakis vet.

I allt detta finns inte ett enda argument (av belackarna som nämns i intervjun), inga försök till att ens representera – glöm bemöta – mina påståenden. Man vet bättre än så. Och det är precis poängen. Den viktiga effekten man önskar med allt detta är att distrahera från fakta, eftersom man inte kan bemöta dem och är fullt medveten om detta. Det vore för skadligt för elitsegmenten och deras ovetande tjänare om de brott de och befolkningen ansvarar för i tredje världen avslöjades och diskuterades i det öppna.

Jacob Lundberg svarar direkt:

Andi Olluri beskriver Flammans artikel som ett sorgligt försök till karaktärsmord, och intervjun som ”förvrängd”. Men han fick själv titta på och godkänna alla citat i artikeln innan publicering – och uppgav då inga synpunkter. I efterhand inkom han med två synpunkter, varav den ena ledde till en smärre justering i texten.

Han menar att vi lyft andra citat ur sin kontext, bland annat det om valet av Nya Dagbladet som ”ganska okontroversiellt”. Jag tycker inte det långa citatet ovan ändrar kontexten.

Kritiken verkar framför allt bottna i ett missnöje med att artikeln lyfter fram det flertal texter som Olluri skrivit för högerextrema Nya Dagbladet och konspiratoriska sajter som Newsvoice. Att ta upp detta är dock inte märkligt. Han har just fått ett prestigefyllt pris med vänsterinriktning, och skribentens historik är en detalj som sticker ut i sammanhanget.

Det rör sig inte heller om ett fåtal inlägg, utan ungefär lika många som för etablerade svenska vänstermedier. Därtill har han skrivit stora mängder inlägg för proryska Global Politics, som är svårare att kategorisera på en höger-vänsterskala.

Det ska nämnas att prisutdelaren Lasse Diding inte verkar stå så långt ifrån dem Olluri beskriver som ”Jonathan Leman och andra fega svenska propagandister”. I artikeln berättar han om sin kritik mot Jan Myrdals beslut att på ålderns höst medverka i högerextrema medier. 

Hans kritik gällde inte främst texternas argument – som han inte sällan höll med om – utan om hur hans vän kom att legitimera nyfascistiska medier.  I en tid när fakta och propaganda blir allt svårare att skilja från varandra, vilket Andi Olluri också verkar hålla med om, blir sådana sammanhang också viktiga att rapportera om.

Diskutera på forumet (0 svar)