NEW YORK I andra delar av världen, kan utnämningen av Al Gore för Nobels fredspris framstå som närmast oomstridd och harmlös, för hans arbete i en fråga, klimatförändringarna, i vilken det råder mer eller mindre konsensus. Så är det inte i USA. Där får utnämningen en djupare politisk laddning.
I USA hoppas många fortfarande att Al Gore ska ställa upp som kandidat i presidentvalet. Några dagar innan det tillkännagavs att Gore fick Nobels fredspris, hade hans anhängare publicerat en helsida i New York Times, till en kostnad av 65.000 insamlade dollar, där de vädjade till honom att kandidera. På webben har gruppen ”Draft Gore” samlat in runt 140.000 namnunderskrifter som kräver samma sak.
Gores popularitet grundar sig inte bara på klimatfrågan utan också på hans tidiga och konsekventa motstånd mot USAs krig i Irak. Det finns en valkampanj för Gore, men ingen kandidat. När Gore får frågan så svarar han alltid att han inte planerar att kandidera, men han avvisar aldrig möjligheten helt. Men inget tyder på att Gore kommer att ändra sig. Han verkar trivas betydligt bättre i rollen som opinionsbildare i klimatfrågor än som politiker. De ständiga spekulationerna om en eventuell kandidatur använder han skicklig för att öka uppmärksamheten för klimatfrågan.
I Europa råder det idag konsensus i den seriösa politiska och vetenskapliga debatten om den mänskliga påverkan på klimatet. Så är det ännu inte i USA. Men förnekarna av klimatförändringarna är på stark reträtt även här.
På 1990-talet framställdes Gore som en udda extremist när han talade om växthuseffekten. Idag har kritiken tonats ned kraftigt. Få förnekar idag klimatförändringarna. Istället angrips idag Gore för att vara alarmistisk och för att överdriva. Men fredspriset innebär att Gores ställning i debatten stärks ytterligare. Nobelpriset har hög prestige i USA. De enda presidenter eller vicepresidenter som tidigare har fått fredspriset är Theodore Roosevelt 1906 och Jimmy Carter 2002. När priset till Gore tillkännagavs, riktade konservativa opinionsbildare inte främst in sig på hans åsikter utan på att priset borde ges för insatser för freden, inte miljön. Medvetenheten om de dramatiska förändringar som klimatförändringarna kan innebär med kamp om resurser, folkomflyttningar och möjliga konflikter har ännu inte trängt igenom på allvar i den amerikanska debatten.
I Europa har flera konservativa partier grupperat om i klimatfrågan de senaste åren. De har gått från att vara förnekare av problemen eller ointresserade av frågan till att, åtminstone verbalt, ta till sig de utmaningar vi står inför. Den processen har ännu knappt påbörjats hos USA:s republikaner, där populism, okunskap och inflytande från oljeindustrin fortfarande dominerar politiken på området. Men denna ståndpunkt blir alltmer än belastning för partiet.
Presidents Bushs fullständiga ointresse för frågan är uppenbart, samtidigt som många amerikaner oroas över att frågan inte tas på allvar och att USA agerar som global bromskloss i arbetet mot växthusgaserna.
Under FN:s generalsförsamling anordnades ett toppmöte för att diskutera hur samarbetet i klimatfrågor ska utvecklas efter Kyotoprotokollets slutår 2012. Bush deltog inte i mötet. Istället anordnade han ett ”alternativt” toppmöte i frågan, där frivilliga åtaganden för att minska utsläppen angavs som lösning på problem. En brittisk diplomat avvisade syrligt förslaget om icke bindande åtagande som ”lika effektivt som frivilliga hastighetsbegränsningar på vägarna”.
Bara med en demokratisk administration kan man hoppas att USA kommer att lämna ett konstruktivt bidrag till det globala arbetet mot klimatförändringar.
Al Gore verkar trivas betydligt bättre som opinionsbildare i miljöfrågor, än som vald politiker. Han tidigare, något träiga och formella, framtoning har blivit mycket mer frimodig och engagerad. Gore blev fråntagen presidenttiteln av högsta domstolen efter valet 2000. Nu kan hans envisa engagemang i klimatfrågan samt Nobels fredspris bidra till att en annan demokrat vinner presidentvalet 2008. Med det verkar Al Gore vara nöjd.
