Regeringens projekt skulle få 200 afghaner att välja att återvända. En enda återvände, enligt Seefar. Nu kan Flamman visa hur organisationen sökte förtroende hos föreningar och migranter genom att hålla inne med vem som betalade.
Den 13 januari får den ideella organisationen Stöttepelaren ett mejl från en kvinna som presenterar sig som Marzia. Hon finns i Stockholm och vill boka ett kort möte. Hennes initiativ, Zindagi Taza, erbjuder afghaner en trygg plats att prata om en osäker framtid.
Marzia skriver att samtalen ska föras med utbildade afghanska rådgivare, i deltagarnas egen takt. Verksamheten arbetar ”oberoende av myndigheter”, betonar hon, och frågar om Stöttepelaren kan hänvisa människor vidare. Fem dagar senare kommer en vänlig påminnelse.
Vad som inte framgår i Marzias introduktionsmejl är att målet med verksamheten är att förmå afghaner att lämna Sverige. Eller att staten står för notan.
Även namnet var valt för att undvika ordet ”återvändande”.
I startrapporten skriver den ansvariga organisationen Seefar att ordet kan ”väcka misstänksamhet eller negativa uppfattningar” hos målgruppen. I stället valdes Zindagi Taza, ungefär ”ett nytt liv” på farsi, för att ge ett mer hoppfullt budskap.
Hos Justitiedepartementet är språket desto rakare. Projektet var en del av regeringens arbete för frivilligt återvändande, och i beslutet om en andra fas står att syftet är att ”påverka och övertyga afghanska medborgare som vistas i Sverige utan laglig grund att återvända frivilligt till hemlandet”.

Efter Marzias mejl gjorde Stöttepelaren en snabb sökning på nätet. De hittade information om Seefar, men inte om Zindagi Taza. ”Vi visste ju inte alls vem som låg bakom”, skriver ordföranden Karin Fridell Anter till Flamman. Föreningen gick inte vidare.
Projektet löpte till den 31 augusti 2026, och slutrapporten ska lämnas senast den 31 december. Flammans genomgång av handlingarna från Justitiedepartementet visar att Seefar hade svårt att rekrytera deltagare. I förlängningsansökan från den 11 augusti framgår att endast en person hade återvänt från Sverige, ett resultat som bekräftas av Seefars projektledare Sara Amadi i ett mejl till Flamman den 2 november.
Det mål man satt upp inför regeringen var att få 200 att besluta sig för att återvända.
Henrik Malm Lindberg, docent och biträdande kanslichef vid Delegationen för migrationsstudier, Delmi, är kritisk:
– De uppgifter man redovisar är en måluppfyllelse som är väldigt, väldigt låg.
Satsningen på frivilligt återvändande för afghaner presenterades av regeringen den 10 september 2025. Den riktades mot dem som fått avslag på sin asylansökan men stannat i Sverige. Uppdraget att förmå fler att återvända genom rådgivning här och stöd efter hemkomsten gick till Seefar, och projektet fick namnet Reluctance to readiness for return, R2R.
– Med det här pilotprojektet stärker vi återvändandearbetet och ser till att fler följer fattade beslut, sade migrationsminister Johan Forssell i pressmeddelandet.
Den 29 oktober 2025 granskade Flamman som första svenska tidning stiftelsen bakom satsningen. Genomgången visade hur Seefar i tidigare kampanjer världen över hade dolt både sitt eget namn och uppdragsgivarnas. Skälet var att människor som misstrodde europeiska myndigheter lättare skulle ta till sig budskapet om det kom från någon annan.
Målet var att få 200 personer att besluta sig för att återvända. I Afghanistan skulle 200 återvändare gå en utbildning för att kunna försörja sig, kallad ”Livelihoods hub”.
Så hur gick det?
I förlängningsansökan som skickades till departementet den 11 augusti redovisade Seefar 53 individuella konsultationer, vilket kan omfatta flera samtal med samma person, och 14 personer som hade nått sitt tredje samtal. En person hade enligt stiftelsen återvänt till Afghanistan i juli. Två övervägde att återvända.
Bland de få som klarat sig någorlunda var familj och andra sociala nätverk ofta viktiga där familjen fungerar som en återintegreringsmotor.
I Afghanistan hade 45 personer från hela EU gått klart utbildningen och två fått jobb, enligt Seefar. Vilka jobb det rörde sig om och om de gick att leva på framgår inte.
Organisationen kallar siffrorna ”tidiga men betydelsefulla framsteg” och vill få mer tid att pröva metoden.

Henrik Malm Lindberg (bilden) på Delmi säger att två saker är avgörande för om människor vill återvända: risken för krig och förföljelse, och möjligheten att försörja sig. Enligt en studie som organisationen genomförde 2021, baserad på intervjuer med återvändare till Irak och Afghanistan, finns det stora utmaningar med återvändande, bland annat att många befintliga band inte längre finns kvar.
Att ha släkt kvar har också visat sig göra stor skillnad, säger Lindberg:
– Bland de få som klarat sig någorlunda var familj och andra sociala nätverk ofta viktiga där familjen fungerar som en återintegreringsmotor.
Om dessa saker inte är på plats har rådgivning och insatser en svag effekt, säger han.
– De är lite av fernissa i det här sammanhanget. Rådgivning och stöd kan hjälpa enskilda att förbereda ett återvändande. Men insatserna kan inte kompensera om de grundläggande förutsättningarna saknas. Då är utrymmet att påverka återvändandet ytterst begränsat.
I en preliminär bedömning av materialet som Flamman skickar säger han att enskilda projekt kan initiera beslut om att återvända eller på olika sätt möjliggöra det. Det finns exempel på att väl utformade program har påverkat människors beslut eller hjälpt dem att återintegreras.
– Men det är få program och små resultat. I enskilda fall kan det bli resultat, men beläggen för stora och varaktiga effekter är begränsade. Resultaten varierar mycket mellan olika grupper, insatser och länder. Och om just det här programmet som Seefar har kan vi inte säga något.
Seefar skulle nå deltagare genom ”betrodda personliga nätverk”: privata samtal, lokala ledare och tips från person till person. Allt uppsökande arbete skedde under namnet Zindagi Taza ”för att skydda förtroendet”, enligt en presentation i maj.
Seefar uppger att Salsal och Agape Göteborg intervjuades i förstudien. I en presentation för departementet redovisas också kontakter genom ”Hope Association” och World Hazara Council vid kulturevenemang i Göteborg och Stockholm. FARR bekräftar för Flamman att organisationen hade ett möte med Seefar.

Föreningen HOPE uppger att kontakten bara gällde ett erbjudande om kostnadsfria biljetter till ett kulturevenemang, som Seefars kontaktperson skulle betala. Inga deltagare anmälde sig och inga kontaktuppgifter delades. Föreningen hade enligt egen uppgift ingen annan roll i projektet.
Lindberg ser ett större migrationspolitiskt mönster: stater anlitar organisationer som kan möta människor med en annan avsändare.
– Om avsändaren inte uppfattas som neutral, utan det här budskapet kommer från Migrationsverket eller Justitiedepartementet, då ser man en biavsikt. De vill att vi ska återvända eller återvandra. Här använder man frivilligorganisationstänk, och ett humanitärt, inkluderande, medmänskligt narrativ som möjliggör att man når målgruppen på ett annat sätt, men intentionerna är desamma. Och det tycker jag framgår rätt tydligt av underlagen.
Stockholms Stadsmission kontaktades av Seefar redan i november 2025 med frågan om den fick ta del av organisationens erfarenheter av afghanska män som fått avslag på asylansökan. Först när Stadsmissionen uttryckligen frågade blev de informerade om att Justitiedepartementet betalade, skriver enhetschefen Sofie Arvidsson till Flamman.
”Vi fick inte information om målet att öka frivilligt återvändande.”
Stadsmissionen tackade nej till att delta i undersökningen. De tyckte att informationen om projektets mål och finansiering var otillräcklig och hittade inget om projektet på Seefars hemsida.
En representant för föreningen Ensamkommandes förbund berättar för Flamman att kontakten med Seefar avbröts när föreningen fick veta att Justitiedepartementet finansierade projektet. Han vill vara anonym eftersom han har familj kvar i Afghanistan.
Nej, vi informerar inte på eget initiativ deltagarna om programmets koppling till Justitiedepartementet i början av kontakten.
– I början visste vi inte mycket om Seefar. Sedan fick vi veta att de var finansierade av Justitiedepartementet. Då avbröt vi kontakten.
Enligt honom förklarade Seefar att de först behövde bygga upp ett förtroende innan de förklarade vem som var avsändare. Han är kritisk till metoden:
– Det är ett arbetssätt som forskningsfinansiärer inte borde acceptera. Det är inte schyst mot målgruppen.
Han tvivlar på att rådgivning kan övertyga människor som fruktar för sina liv att återvända.
– Talibanerna accepterar inte andra tankar än sina egna.
Han jämför deras styre med terrorgruppen IS och menar att förändringen främst handlar om bilden utåt:
– Talibanerna är IS. Men det som blivit annorlunda är att de blivit bättre på att måla upp en annan bild för omvärlden.
Human Rights Watch beskriver i sin årsrapport hur talibanerna förföljer kritiker och religiösa minoriteter. FN-insatsen Unama dokumenterade under första halvåret 2025 offentliga piskningar av 414 personer, ofta för påstådda ”moralbrott” som otrohet.

Svenska UD avråder från alla resor till Afghanistan och uppmanar svenskar som befinner sig där att lämna landet på grund av säkerhetsläget.
I juli frågar Justitiedepartementet rakt ut om deltagarna får veta vem som betalar. Den 7 juli svarar Sara Amadi på Seefar:
”Alla deltagare som frågar om programmets finansiering får öppen information om den.”
Dagen därpå ber tjänstemannen Stefan Martinengo om ett förtydligande:
”Kan ni förtydliga om Seefar faktiskt självmant informerar en återvändare om projektets koppling till och finansiering från den svenska regeringen? Om inte, vilka överväganden och skäl ligger bakom?”
Sara Amadi svarar samma kväll:
”Nej, vi informerar inte på eget initiativ deltagarna om programmets koppling till Justitiedepartementet i början av kontakten.”
Skälet var, enligt Seefar, att tidigare intervjuer hade visat en utbredd misstro mot svenska myndigheter efter erfarenheter av asylsystemet.
Talibanerna är IS. Men det som blivit annorlunda är att de blivit bättre på att måla upp en annan bild för omvärlden.
Flygbladet till deltagarna hade namnet Zindagi Taza och en QR-kod, men ingen logotyp från Regeringskansliet eller hänvisning till Justitiedepartementet. Vid partnerskapsmöten med föreningar uppgavs däremot finansiären, enligt Amadi. ”Vi hoppas att detta besvarar era frågor”, avslutade hon.
Introduktionsmejlet till Stöttepelaren saknade den uppgiften och kontakten gick aldrig vidare till något möte.
Amadi betonar att rådgivningen även tar upp möjligheten att stanna i Sverige: ”Valet ligger helt hos deltagaren.” I sitt svar till Flamman den 2 november uppger hon också att Justitiedepartementet hade godkänt startrapporten innan genomförandet började i januari 2026.
I rapporten beskrivs metoden rakt på sak. Under riskhantering står ”Ingen regeringsprofilering” och ”Direkt (osynligt) uppsökande arbete”. I rapportens sista avsnitt förklarar Seefar varför: många afghaner känner misstro och rädsla inför migrationsmyndigheterna.
Så gjordes granskningen
Flamman har gått igenom utlämnade handlingar från Justitiedepartementet: regeringsbeslut, projektplaner, Seefars rapporter och presentationer, förlängningsansökan och mejlväxlingen med tjänstemännen. Granskningen bygger också på ekonomiska underlag från Kammarkollegiet, föreningarnas mejl, skriftliga svar från Seefar och departementet samt intervjuer med migrationsforskaren Henrik Malm Lindberg och en representant för Ensamkommandes förbund.
Seefar och migrationsministerns pressekreterare har svarat skriftligt. Föreningarna Salsal, Agape, World Hazara Council och Parsa har också fått frågor men har ännu inte svarat, trots påminnelser.
Vår fråga till Forssell och departementet: Varför accepterade ni att människor skulle förmås att återvända utan att från början få veta att svenska staten stod bakom?
Till Seefar: Godkände departementet även att ni bara skulle berätta vem som betalade om deltagarna själva frågade?
Att hålla ett tydligt avstånd till myndigheter är därför avgörande för att bygga förtroende och ”bevara bilden av Zindagi Taza som ett oberoende, stödjande och empatiskt initiativ som enbart fokuserar på afghanska återvändares välbefinnande och informerade val”.
På Flammans fråga om varför departementet accepterade upplägget svarar migrationsministerns pressekreterare Anastasia Sofla att departementet ställde kompletterande frågor när oklarheterna uppmärksammades.
”Det ledde till ett förtydligande från departementets sida att finansieringen ska framgå tydligare för de personer som kontaktas inom insatsen.”
Hon skriver att regeringen utgår från öppenhet och korrekt information till deltagarna. När förtydligandet gavs framgår inte av svaret.
Enligt Seefar pausades det uppsökande arbetet i Sverige och Afghanistan efter sommarens rapportering i Aftonbladet (5/7). Skälet var att ”skydda deltagarnas säkerhet och välbefinnande”, skriver stiftelsen.
Projektet beviljades omkring tio miljoner kronor. Av dem har knappt två miljoner betalats tillbaka. Den slutliga kostnaden är ännu inte redovisad.
Seefar ville använda kvarvarande pengar till ytterligare tre månaders arbete. Kontakterna med målgruppen hade tagit ”längre tid än väntat”, skrev stiftelsen. Nu uppger Anastasia Sofla att projektet inte förlängdes och därmed är avslutat.
Flamman har sökt Seefar och migrationsminister Johan Forssell för intervjuer. Seefar och Forssells pressekreterare har svarat skriftligt. Seefar hänvisar till den kommande utvärderingen och uppger den 12 november att verksamheten i Afghanistan har avslutats. Organisationen vill av skyddsskäl inte diskutera arbetet där, men har erbjudit sig att vidarebefordra Flammans frågor till den tidigare projektgruppen.
Flamman har ännu inte fått kontakt med mannen som återvände. Seefar uppger den 12 november att organisationen har förmedlat kontaktuppgifterna och påmint honom, men ännu inte fått något svar.