Filmens Hans Edelstam är mytologisk och mystisk. Hans oförlösta erotiskt laddade relationer med tre kvinnliga huvudkaraktärer är filmens röda tråd. Oförmågan till närhet visar sig ha band tillbaka till ungdomens tid i Nazityskland. Sanning? Det känns inte trovärdigt i alla fall. Hans Edelstams son, som sägs skriva på en biografi om sin far, pekar på många faktafel. Men han har så klart anledning att leta fel i en film som förvandlar hans far till en James Bond-karaktär. Oavsett: på filmduken blir röda tråden ett irritationsmoment. Edelstam är filmens ärende men hans känslomässiga tillkortakommande framstår irrelevant när folk likvideras och en demokrati slås i spillror.
Svarta nejlikans höjdpunkt är paradoxalt eftertexten där korta sekvenser från en intervju med den verklige Hans Edelstams klipps in. Kanske är det biografins inbrott i fiktionen som förför, men de korta minuterna tycks ge fler svar på frågetecknet Edelstam, än vad spelfilmen lyckas med. Intervjun pekar på en tidsanda. Hans Edelstam talar här ett klarspråk filmen inte förmår: ”En diplomat ska inte bara mingla med överklassen, han måste lära känna folket.”