Soppan kring Borlänge är oerhört pinsam för Vänsterpartiet.

Inte på grund av valfusk, som vi ännu inte faktiskt vet har ägt rum. Förikryssade valsedlar som delas ut vid vallokalen är varken olagligt eller ovanligt. Samma sak med att skjutsa in människor till valet som annars inte röstat.

Det blir olagligt om folk har inverkat på väljarnas fria val, genom övertalning i bilen, kontant belöning, eller annan påverkan av väljarnas fria val.

Delar av högern har redan bestämt sig: han är skyldig. Redan innan valurnorna kallnat slog Peter Wennblad fast att Vänsterpartiet är ”Sveriges farligaste parti”. Delar av vänstern har bestämt sig för motsatsen. Lars Ohly menar att partiledningen måste rycka ut för att skydda honom, och att allt är en rasistisk komplott.

Men vi vet ännu inte.

Än så länge har vi att göra med Schrödingers valfusk. Om Mohamed Abdukardir Ali är oskyldig, har vunnit för att han är en stark lokal röst och fått människor långt från politiken att själva ta sig till valurnorna, då är han snarast en demokratikämpe. Om han har köpt eller pressat fram röster är det ett angrepp på demokratin.

Så ha lite is i magen.

Men några saker vet vi.

Vänsterpartiet verkar inte ha någon vidare koll på vem de just har skickat till riksdagen. Annars hade de gjort som Ohly föreslår och försvarat sin kandidat – eller åtminstone sagt något. I stället gömmer de sig i en garderob och läser dagstidningarna med ficklampa för att få veta vem deras nya riksdagsledamot är.

Samma medier som partiet alltså har outsourcat sin interna personkontroll till vägrar man sedan prata med och avfärdar som kampanjjournalister. Det är en ganska märklig arbetsfördelning.

SVT har i två dagar sökt Vänsterpartiets företrädare i Dalarna utan att få någon att ställa upp, medan partiledaren ännu inte kommenterat själva fallet. Hur svårt ska det vara att bara kliva ut och tala för sin sak? Den är knappast svag.

Vänsterpartiet har gått starkt framåt i utsatta förorter av en anledning: man har funnits där. Och kampanjat på politik som de verkar gilla.

Ta Anfal Mahdi i Malmö. Hon har kampanjat för mindre inkomstskillnader, för att ta tillbaka skolan och vården från vinstdrivande bolag och för fler anställda – både för bättre välfärd, bättre arbetsvillkor och fler jobb. Till skillnad från Tidöpartierna har man inte ägnat fyra år åt att kalla dessa väljare för ”röstboskap” eller försökt få så många av dem att lämna landet.

Man måste ge Expressens Patrik Kronqvist att det är kreativt att fantisera fram att det är vänstern som ser invandrare som röstboskap. Men ute i förorten lär argumentet övertyga exakt noll personer. Det gör kanske inget; de är knappast målgruppen för Expressens ledarsida.

I sin iver att trycka till Vänsterpartiet illustrerar han snarare problemet: högern har gjort en rätt grundlig insats för att stöta bort dessa väljare alldeles själv.

Vänsterpartiet kunde alltså slå sig för bröstet lite mer. 

Säga: ja, vi har engagerat människor som tidigare stått långt från svensk politik. Ja, våra ”Saddam Hussein-siffror” i Rosengård beror på att vi – till skillnad från högern – inte har gett upp om området. Och ja, människor med muslimsk bakgrund är faktiskt individer som kan bilda sig en politisk uppfattning alldeles själva.

Kanske kunde de också äga krisen i Borlänge.

I grunden beror den på att man är ett bullrigt folkrörelseparti med långa listor, fritidspolitiker och en kultur där man helst inte ska bedriva personvalskampanj. Tanken är sympatisk: medlemmarna och politiken ska stå över färgstarka individer.

Men att man just därför har lämnat fältet öppet att kampanja mot både ledning och kongressbeslut, så att en organisation byggd för kollektivism som gång på gång lyckas producera politiska individualister. Därför har man paradoxalt nog blivit en härd för vildar. Vi får se om Borlänge ger dem ännu en.

I vilket fall är det läge att rannsaka sina organisatoriska principer.

Men först måste man våga sig ut ur garderoben.