Frack är ett eländigt plagg som jag hittills lyckats undvika. Men när jag bjöds på galamiddag på slottet tillsammans med Lula och några hundra till var det bara att välja; Fracken eller TV-fåtöljen. Det sved hårt i min aktivistsjäl. Jag tänkte, det är kanske så här man sugs upp av systemet. Är det kanske det som hänt med Lula, att han lockats av borgerligetens diskreta charm?
Frack är bara en fake, fuskväst och fuskskjorta, en Potemkinkuliss av dålig kvalité, skådebröd från svunna tider. Festkläderna klarar inte heller av att dölja sanningen, Bleknos Fredrik är verkligen en bleknos där bland alla de andra. Skatan Maud är verkligen en obehaglig skränande skata. Kungen verkade lika borta som alltid. Fast Lula vägrade frack, där gick hans gräns. Jag märkte att hela den brasilianska delegationen också kom i kostym, kanske en underdånighet gentemot chefen. Lula verkade inte trivas, hans tal till kungen lät ganska dämpat, utan hans vanliga glöd.
Han verkade trivas mycket bättre på Metall, kompisar sedan förr. Han skämtade och berättade vad han tyckte var Brasiliens sociala framsteg. Han fick hälsa på Torsten Wetterblad som varit med och hjälpte honom under hans heroiska strejkår för 25 år sedan. Då blev det kramar och några vänliga skämt.
Nej, problemet med Lula är inte att han sugits upp av systemet. På Metall lyste hans bruna ögon varmt och det var lätt att förstå hur han blivit den karismatiske ledare han var under diktaturens sista år i Brasilien.
Men nu kom han inte till Sverige som facklig ledare. Han kom som president och hans följe bestod av 27 diskreta kostymklädda brasilianska företagare som hoppades på bra affärer i Sverige. Det är de som är problemet.
Skälet till att Lula inte genomfört den radikala politik med reformer som grundläggande förändrar maktförhållandena i Brasilien är inte att han tjusats av makten. Jag tror alltmer att han är övertygad om att detta är den enda möjlighet han tror finns med vår globaliserade kapitalistiska ekonomi.
Lula anser att det gäller att spela med i spelet och på klassiskt socialdemokratiskt vis, dela tårtbitarna lite mindre orättvist. Som tur var är finns det andra presidenter på kontinenten som är djärvare. Det gäller att analysera det som händer i Latinamerika för det är där vi kan se vad som är socialismens verkliga möjligheter.
Jag tror att vi har mycket att lära. Själv kommer jag att undvika frack i framtiden. Den kliar och man svettas. Visst är det häftigt att se dragonerna hoppa i givakt när man kommer skridande och att sedan betjänas av servitörer i en pajasformad glittrande variant av folkdräkt. Men det är inte på dessa skådespel verkligheten förändras.
