I gårdagens ”Agenda” förklarade politikerna att de alla vill ”Sveriges bästa”. Att svara på raka frågor var det sämre med.
Så var det bestämt: Centerpartiet ställer sig bakom Magdalena Andersson som statsminister. Partiledaren meddelar också att Ulf Kristersson har ”diskvalificerat sig” genom att erbjuda ministerposter till Sverigedemokraterna.
Men nog om den 9 juni, då jag trodde att saken äntligen var avgjord. Nu har centerledaren meddelat samma sak, ännu en gång.
Hon har bestämt sig. Ulf Kristersson kunde inte visa hur SD skulle stängas ute från inflytande. Därför väljer hon Magdalena Andersson och en rödgrön regering på Vänsterpartiets mandat – men utan att partiet får vara med och styra.
Hur ska det gå till? Det frågade Camilla Kvartoft flera gånger i gårdagens ”Agenda”. Men centerpartisten Rickard Nordin verkade obrydd. Det får du fråga Magdalena Andersson, var hans svar.
Politikerna verkar tro att väljarna är för dumma för att förstå. De kan väl ge oss chansen i varje fall.
Men det värsta är inte att Centerpartiet ställer omöjliga krav som Ulf Kristersson och Magdalena Andersson förväntas uppfylla.
Utan att partiet samtidigt framställer sig som riksdagens mest medgörliga.
”Vem sätter Sveriges bästa först?” skriver Niels Paarup-Petersen i en punktlista i sociala medier, med rader som ”Stannat vid förhandlingsbordet” och ”Satt Sveriges bästa framför ministerposter”. I Centerpartiets kolumn finns bara gröna bockar. Under Vänsterpartiet bara röda kryss.
Men om Centerpartiet verkligen är redo att ge bort sina mandat och ministerposter till andra partier kan de väl göra det. Inte minst om det är bäst för Sverige.
Men även de vill förstås ha inflytande. Därför hotade man till och med att gå över till Sverigedemokraterna, tvärtemot sitt vallöfte, för att få igenom så mycket centerpolitik som möjligt. Trots att man bara står för en knapp sjundedel av mandaten på vänstersidan. Det kan väl förtjäna åtminstone ett litet rött kryss, Niels?
Att försöka lura väljarna på det här sättet verkar dock inte fungera. Nu vet väljarna att en röst i mitten betyder ändlösa låsningar och svaga regeringar, och S, C och L har redan sjunkit i SVT:s senaste mätning. Den som vill ha en riktning får söka sig till kanterna. En utveckling som vi ser i land efter land.
Oviljan att ge väljarna svar finns överallt. Varför ska Vänsterpartiet vika sig och inte Centerpartiet? Den frågan ställde Camilla Kvartoft gång på gång till Johan Lindholm i samma program, med anledning av LO-förbundens debattartikel i tisdags. Men i stället för att förklara hur han resonerar upprepade han att han ville det bästa för Sveriges arbetare tills intervjutiden var ute.
Ebba Busch körde samma stil när hon bjudits in att svara på en enda fråga: hur ska hennes ”mittenalternativ” få igenom en budget utan att förhandla med Sverigedemokraterna, när den rödgröna trion har 151 mandat och den forna alliansen bara 136? Men Busch ville inte befatta sig med matematik, och upprepade i stället att en mittenregering vore bäst för Sverige. Visst, det vore ett fusionskraftverk också, men allra bäst för Sverige vore väl om politikerna kunde svara på en enkel fråga.
Och även om Vänsterpartiet har varit föredömligt tydliga i just regeringsfrågan har de också duckat intervjuer i hopp om att frågan ska försvinna, inte minst under turerna kring Mohamed Ali. Han har velat stoppa prideflaggor på myndighetsbyggnader och spridit idén att lättklädda kvinnor är en samhällsfara. Nu säger han att han ändrat sig. Nog förtjänar väljarna att höra hur partiet resonerar även där.
Men politikerna verkar tro att väljarna är för dumma för att förstå. De kan väl ge oss chansen i varje fall.