Idag kan du köpa en barnbok av hög kvalité och i fyrfärgstryck för 34 kronor. Antologier om Bellman och Rembrandt för 50-lappen och en god roman för 30. På pärmen står En bok för alla, förlaget som i 30-års tid med hjälp av statligt stöd försett oss med kvalitetsböcker till lågpris, förlaget som också har i sitt uppdrag att verka läsfrämjande och har ombud på till exempel. arbetsplatser. I en remiss från kulturdepartementet, daterad den 18 juli, med en remisstid på knappt en månad föreslår regeringen genomgripande förändringar av litteraturpolitiken.
En bok för alla ska bort och läsfrämjandet föreslås ett nybildat institut lierat med Bokbranschens Finansieringsinstitut ta hand om. Men en förkrossande majoritet av remissinstanserna har svarat att man vill behålla En bok för alla. LO, som bedriver en omfattande läsfrämjande verksamhet i form av till exempel bokombudsutbildningar och Läs- för- mig -pappa kurser, var inte ens tillfrågat.
Den breda uppslutningen kring kulturpolitiken, som Lena Liljeroth-Adelsson yvdes över vid sitt tillträde, kom snabbt på skam och hon visar sitt rätta klassansikte. Hur tänker förläggarna jobba läsfrämjande mot förskolor och arbetsplatser? Naturligtvis har En bok för allas lågprisutgivning sedan länge varit en nagel i ögat på dem. Vi minns hur det gick med momssänkningen på böcker för några år sedan, den åts snabbt upp av höjda bokpriser. Och på samma sätt kan det gå med pocketutgivningen utan konkurrensen från En bok för alla. Det är inte en slump att före detta förläggarföreningens ordförande Per I Gedin i DN:s spalter förklarade En bok för allas verksamhet som föråldrad.
Förläggarna äter ur kulturministerns hand, har sedan länge ”förlagt” ordet bok och kallar sig Svenska Förläggareföreningen. Samma förläggare, som sedan cirka tio års tid vägrat skriva ett avtal med Författarförbundet, satsar på massmarknadsböcker och håller på att strypa utgivningen av svensk samtidsprosa och poesi, ska nu styra svensk litteraturpolitik.
