EU-valet blev en braksuccé för Vänsterpartiet med 11 procent av väljarnas röster. Att klimatet faktiskt uppmärksammades gynnade både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men en stor anledning att det gick bra, och att V stärktes av att ha klimatet som en valfråga, var att Jonas Sjöstedt kunde kommunicera partiets socialistiska klimat- och miljöpolitik på ett tydligt sätt.

Vänsterpartiets medlemmar, sympatisörer och väljare uppskattar partiets klimatpolitik. Vi driver frågan både i riksdag och i kommuner och är tydliga med att omställningen kräver stora förändringar i samhället. Dels i industri, transport och konsumtion, men också i den offentliga sektorn och de privata hushållen. Allra mest behöver de superrika ställa om, eftersom de har störst utsläpp och mest ohållbar livsstil, men det gäller även för medel- och låginkomsttagare.

Vänsterpartiets politik säkerställer att omställningen sker rättvist och ordnat, genom att det offentliga tar ledningen ledningen. Det ska inte handla om individers enskilda moral, men individer kommer att påverkas.

Denna socialistiska klimatpolitik har Vänsterpartiet haft under många år. Och Jonas Sjöstedt är nog den person som lyckats bäst med att kommunicera den och har gjort så under lång tid. I en intervju i Expressen för några år sedan får han frågan om just individens ansvar:

En överväldigande majoritet är redo att ändra sina liv på grund av klimatkrisen.

”Personligt ansvar är utmärkt, men det är politiska beslut som är den stora grejen. Vi kan inte reducera klimatfrågan till att handla om vad var och en kan göra i sitt eget liv. Vi ska göra det enkelt för människor att göra rätt.”

En överväldigande majoritet är redo att ändra sina liv på grund av klimatkrisen, och har inga problem med att dra sitt strå till stacken om det sker på ett rättvist sätt. Speciellt inte när det är ett så pass trevligt strå som avgiftsfri kollektivtrafik eller tågsemester i Europa. Jonas har uttryckt det på liknande sätt även i detta val som i den här intervjun i Aftonbladet.

Dessvärre lyckades vi inte alls lika bra att kommunicera vår klimatpolitik tydligt i valrörelsen 2022. Även då var klimatet en valfråga och vi hade tidigare gjort ett gediget arbete med 700 miljarder kronor i klimatinvesteringar och finansiering genom att utmana det finanspolitiska ramverket.

Men tyvärr väckte det imponerande programmet inget engagemang. Där kan vi säkert vara självkritiska kring om vi förklarade satsningarna tillräckligt konkret. Men en viktig faktor till att vi inte lyckades är att vi möttes av ett ointresse från miljörörelsen till att ta ett stort, strukturellt grepp på klimatfrågan i form av lånefinansierade klimatinvesteringar.

Dessutom menade många medlemmar och folk ur klimatrörelsen att vi hade tystnat i frågorna, och slutat prata om utsläppen som kommer från hushållens konsumtion. Alla klimatengagerade inom och utanför partiet vet ju att det inte räcker med att bara överklassen minskar sina utsläpp. Även genomsnittssvensken har för höga utsläpp.

I rapporten Svensk klimatojämlikhet går Oxfam igenom hur det ser ut i Sverige. Där kan man läsa att de rikaste tio procenten av svenskarna har ett koldioxidavtryck per person som är åtta gånger högre än vad som krävs år 2030 för att världen ska ha 1,5-gradersmålet inom räckhåll. De måste alltså minska sina utsläpp med 87 procent för att komma ned på en hållbar nivå. De 50 procenten med lägst inkomst behöver bara minska sina utsläpp med 54 procent, men likväl behöver de minska.

Jag satt själv i partistyrelsen under den här tiden, och får därmed ta på mig en del av ansvaret. Enligt mig gjorde vi en missbedömning. I vår vilja att göra klimatomställningen som något som ”andra” skulle genomföra – vare sig det är industrin eller de superrika, men absolut inte ”vanligt folk” – så tappade vi förtroende. Allra mest så klart hos klimatrörelsen men också bland de vanliga människor som är villiga att bidra i omställningen, och som förstår att den kommer att påverka alla.

Likväl finns det ett starkt stöd för vår socialistiska klimatpolitik, som inte smusslar undan den enskildes ansvar, men som också säkerställer en rättvis omställning där det offentliga tar ledningen.

Låt oss glädjas i valsuccén, och ha lika gott självförtroende och tydlighet i riksdagsvalet, så tror jag att det kommer gå vägen.