Vistrubaduren Dan Berglund lyckades bli ett stort namn på 70-talet. Med sin kraftiga röst och sina raka, berörande och uttrycksfulla texter, djupt förankrade i svensk berättartradition, skildrade han människoöden underifrån och hamnade i en klass för sig. Han utgjorde också ett av de stora affischnamnen för KFML(r) då han sjöng om arbetet på utdöende industrier, arroganta chefer, vilda strejker och svikande ombudsmän. Genom att placera sig allra längst vänsterut fick han en särskild ställning i den radikala politiska musiken och även viktiga kanaler för att nå ut med sin musik. Dessvärre innebar det också att hans låtar blev stöpta i en partilojal form och att arbetarromantiken som präglade texterna ofta blev snudd på patetisk.
Men när han nu släpper sin första skiva på 20 år får en ny och förmodligen också större publik möjlighet att lyssna på hans musik utan förutfattade meningar. Och vid lyssningen av den nya skivan blir det uppenbart att han egentligen inte har bedömts och uppskattats efter sin förmåga tidigare.
För den som mest har hört de gamla kampdängorna kanske varken rösten, framträdandet eller stilen känns igen. Berglund utmärkte ju sig från andra politiska artister genom sin hårda arbetarromantik och distanserade sig mot hippie-livsstilen. Dessutom gav han tydligare än någon annan ett klart och tydligt politiskt recept för att åtgärda samhällsproblemen. Den nya skivan präglas snarare av en rosenröd men vemodig nostalgi kring 70-talets bohemiska tendenser. Och något politiskt program har han knappast, desillusionering är snarare ett genomgående tema, kanske tydligast i den ironiska självuppgörelsen Frasse Swahn i Albanien som tar utgångspunkt i hans egen resa i Albanien som 18-åring. Men även om produktionen är annorlunda mot förr och har en finare ljudinramning så känns mycket igen, så som diskbänksrealismen, satiren och de säregna uttryckssätten.
Skivan har många privata teman och det propagandistiska har tonats ner helt i låtarna men han har fortfarande en stark integritet och ett tydligt socialt underifrån-perspektiv. Ibland spårar visserligen låtarna ut till rena imitationer av Fred Åkerström men det stör trots allt inte helhetsintrycket av en välkommen och välproducerad comeback.