Jag pratade med min syster igår, som sedan ett par år extraknäcker på ett demensboende för att dryga ut studiekassan.
Hon hade jobbat 60 timmar denna vecka. Vad fan sa du, frågade jag henne. Jo, 60 timmar, schemalagt, tillade hon. Men det får man väl inte, frågade jag. Jo, för veckan därpå jobbar man mindre upplyste hon – så att det ska jämna ut sig i längden till en 40 timmarsvecka.
Min syster har efter dessa år redan fått utslitningssymptom: Liten och späd som hon är har hennes rygg sagt ifrån. Nerver kommit i kläm i kroppen, så igår när hon skulle upp ur sängen, kunde hon inte stå. Hon blev skraj över kroppens reaktion.

60 timmar på en vecka, med lyft och förflyttningar av gamla och dementa vägs ju inte upp av följande vecka med mindre arbetstimmar. För den ”mindre tunga” veckan går åt – samtidigt som man utför ordinarie arbetsuppgiter – till att försöka vila upp kroppen, så att man pallar med helvetesveckan därpå. Det är ingen som fixar det.
Min syrra är ung och har ändå dessa smärtor, tänk då alla kvinns på 50+, hur ska de orka? Det krävs ju ingen raketforskare för att räkna ut att det inte håller – att utbrändhet och sjukskrivningar blir resultatet.
Om dom sedan är hänvisade till en företagsläkare, som den borgerliga socialförsäkringsministern vill, är ju personalen i klorna på en person, som är anställd av företaget och som rimligtvis inte kan sjukskriva allt för många, för då förlorar företaget pengar.

Även här krävs det ingen raketforskare för att förstå att företagshälsovårdsläkare är böjda att förhålla sig till arbetsgivarens – outsagda? – direktiv: Folk ska vara på jobbet!