Socialisten Zohran Mamdani ska öppna fem kommunala matbutiker i New York med 30 procent billigare basvaror. Sverige har i stället lagt 37 miljarder på sänkt matmoms. Men vad händer om skattepengarna också används för att utmana matjättarnas makt?
Min familj lägger omkring 12 000 kronor på Ica varje månad. Fyra barn på väg in i tonåren äter en del. Jag kan säga upp Netflix, vänta med kläder och behålla min gamla telefon. Men middagen går inte att säga upp.
I Sverige har matmomsen halverats men innan vi fäller domen över vad vi fick för 37 miljarder i minskad skattekraft ska vi kolla in New York.
Där planerar borgmästaren Zohran Mamdani fem offentligt ägda matbutiker där en korg med basvaror ska kosta i snitt 30 procent mindre än i vanliga butiker. Den första ska öppna i Bronx i slutet av 2027.
Staden ska stå för lokaler och investeringar. Privata företag ska sköta driften och inköpen, under krav på låga priser, goda arbetsvillkor och insyn. New York ska också kunna granska butikernas grossistavtal, inklusive priserna, innan avtalen skrivs på. Staden undersöker också hur mindre producenter ska kunna få in sina varor i hyllorna.
Det är något annat än att bara sänka momsen.
Missförstå mig inte. Jag välkomnar prissänkningen som den svenska momssänkningen inneburit. Konsumentverkets rapport visar att den faktiskt har gett lägre priser. Drygt fem procent billigare mat betyder flera hundralappar i månaden för min familj. Det är pengar jag gärna behåller.
Men jag tycker också att 37 miljarder i förlorade skatteintäkter under 2026 och 2027 för en gratismånad utslagen på två år är rätt dålig utdelning. För New York-borna får något mer än bara billigare mjölk och ägg. Genom att äga butikerna får staden också något att säga till om.
I Sverige har vi gjort matkassen billigare, men lämnat makten hos matjättarna. Staten avstår från skatteintäkter utan att få större inflytande över livsmedelskedjan. Varför skulle jag vilja att den fick det? Jo, därför att ungarna vill ha middag nästa år också. Och då måste bönderna ha råd att producera den.
Problemet är att de inte har så mycket att säga till om. Banken bestämmer räntan, Yara priset på gödseln och Preem vad dieseln ska kosta. När maten sedan säljs är det andra som förhandlar om priserna och tar en stor del av pengarna.
Ta svenska ägg. Mellan januari 2021 och april 2023 steg handelns inköpspris med fyra kronor per kilo, enligt Konkurrensverket. Butikspriset steg med 14. När äggbristen drev upp priserna ytterligare växte marginalerna främst hos packerierna och handeln. Bönderna fick inte motsvarande pengar att investera i fler ägg.
Rapporten Vem tjänar pengar på maten? visar att jordbruket gått back de flesta undersökta åren när lantbrukarnas eget arbete räknas som en kostnad. Samtidigt har Ica Sveriges kapitalavkastning legat kring 17–24 procent.
Det är alltså inte alla som tjänar på att maten blir dyrare.
Jag kan inte pruta i kassan, som finansministern föreslog. Jag får betala vad Ica begär. Och bonden får i sin tur rätta sig efter priser som andra bestämmer. Vi sitter i varsin ände av samma matkedja, men har förvånansvärt lite att säga till om. Dessutom är vi beroende av varandra. Utan bönder, ingen mat. Utan hungriga familjer, ingen som köper den.
Vi har alltså ett gemensamt intresse. Ett klassintresse, rentav. Ja, jag vet att det finns storbönder som lever på att äga. Det är inte dem jag snackar om.
Mamdanis experiment visar vad våra gemensamma pengar skulle kunna ge oss. För 37 miljarder borde vi få mer än en tillfällig rabatt på maten. Vi borde kunna bygga upp en offentlig matkedja, där samhället kan påverka både priserna och villkoren för dem som producerar maten.
Jag tror för övrigt inte att tuffe-Uffe är en dålig förhandlare. Han företräder bara andra klassintressen. Men den som vill göra något åt matjättarnas makt har all anledning att följa Mamdanis experiment.
Mina fyra ungar behöver korv stroganoff även nästa år, och då måste också bonden finnas kvar. Middagen går inte att säga upp. Därför behöver de som producerar maten och vi som äter den mer makt över vår försörjning. Och om våra gemensamma pengar ska göra maten billigare, bör de också ge oss mer att säga till om.
