Av mina politiskt närstående vänner säger ungefär hälften usch när Jan Myrdal kommer på tal. Det är antingen Kina, Kambodja eller äktenskap för homosexuella som kommer upp direkt: han är stekt!
Själv stötte jag på Jan Myrdal första gången när vi på Röd Press hade tillverkat en provocerande kampanj efter prins Bertils död: affischen ”En död – tretton kvar”. Jan Myrdal råkade vara med i samma debattprogram i tv (och försvarade där sina slutsatser om massakern på Himmelska Fridens torg). Hjärtat klappade fortare när jag förstod att Myrdal skulle titta på vårt antirojalistiska hyss, men jag begrep inte ett kommatecken av vad han sa. Han tittade på affischen med prins Bertil och mumlade något om Kung Päron och tryckfrihetsförordningen av år 1766.

Det var alltså aldrig lätt att börja digga Myrdal. Blev inte lättare med alla tokar som verkade finnas bakom honom. En person i FiB-kretsen inledde en diskussion om Venezuela med mig med orden ”Vad säger du om Chávez, är inte han en papperstiger?”. I Myrdaltraditionen använder man sig av riktigt artilleri – när mindre nogräknade försöker överta kanonerna landar salvorna desto mer fel.
Jan Myrdal är starka prylar. Det är samhällsfarlig marxism som häcklar överheten, inte någon institutionaliserad, blodfattig variant. Det är antiimperialism utan pardon, tryckfrihetsförsvar utan ursäkter. Att allt hänger ihop beror på att Jan Myrdal framförallt är en dialektikens mästare. Öppet redovisar han sina tankegångar, gör ibland helomvändningar. Men sopar aldrig igen spåren, utan pekar på dem! Därför, även när Myrdal har fel, lär man sig alltid något av att läsa honom. Med de flesta andra svenska intellektuella är det tvärtom: till och med när de råkar ha rätt lär man sig inte ett jota.
Samlingen Medvetandet gör oss ansvariga samlar texter 50 år tillbaka – de första texterna i boken är alltså skrivna när Jan Myrdal var 30 år gammal. I detta urval kan man se viktiga tidsskillnader. I de första texterna tror Myrdal fortfarande på arbetarrörelsens förmåga. Han diskuterar utan ett uns av sekterism, han funderar på möjligheterna och ser framåt. Från mitten av sextiotalet och ett decennium framåt hamnar revolutionen bokstavligen på dagordningen, alla intressanta frågor kring revolutionen, den härskande klassen, nationen, supermakterna är direkta inlägg i saker som sker, som rör på sig.

Det blir inte mindre intressant att läsa Myrdal efter 1976, men man anar att sammanhanget han verkar i långsamt blir mer torftigt. När det egna politiska projektet i Sverige inte vinner mark och Kina går kapitalistvägen kör de svenska maoisterna, i likhet med de norska in på ett dystopiskt spår: tron på ett tredje världskrig. Allt tal om fred och avspänning klassas nu som livsfarligt. Enligt Myrdal är detta en tid när arbetarklassen – framförallt tjejerna – blir dummare och dummare, och när det inte spelar den minsta roll hur man röstar. Myrdal hittar inte – fast vem gjorde det? – ingångarna till att förändra samtiden och vänder den ryggen.
Men också det blir en spännande period att läsa Jan Myrdal. Medan de flesta andra själva blir kapitalistvägare eller går ner sig i depression övervintrar Myrdal genom att ännu starkare förbinda sig vid tidigare historiska traditioner och gestalter. Det fortsätter att slå gnistor i texterna. Och han fortsätter att vara relevant – det syns i den här artikelsamlingen. Läs ställningstagandet för underklassens kvinnor i Om kärringdöderi och socialism (1986), om nödvändigheten för arbetarrörelsen att återupprätta sig i Upp till kamp, alla gråsossar (1992). Eller historien om principdiskussionerna inifrån FiB, I en källare på Kungsholmstorg (2006). Men missa för allt inte texterna om den europeiska rasismen eller den helt riktiga analysen av varför den mest utvecklade grenen av arbetarrörelsen, den europeiska socialdemokratin blivit stående still på sin höga nivå, medan den kommunistiska rörelsen lätt kunnat hänge sig åt testuggeri i de två inledande texterna från 1957. Det borde inte spela någon större roll hur queer du är: Kom inte och säg att det inte går att lära sig en hel del här. I jämförelse är det mesta som trycks på papper utfyllnad, keso.