Hur ska man tolka de samhälleliga förändringarna som slentrian, jo snarast mantramässigt brukar sammanfattas som “globaliseringens effekter“? Lever vi över huvud taget i ett nytt samhälle? Under de senaste åren har mången beteckningar hittats för den värld som vi sägs leva i: “Kunskapssamhället“, det “postfordistiska samhället“, “nätverkssamhället“, “Empire“.
Enligt sociologen Richard Sennett är saker och ting inte helt så enkelspåriga. Visserligen finns en ny sorts kapitalistisk kultur, men, hävdar Sennett, denna nya kapitalism omfattar fortfarande bara en liten del av ekonomin. Den “nya kapitalismens“ kultur, som påverkar organisationen av hela samhället och förändrar människors sociala relationer på ett genomgripande plan, denna kultur har sina rötter i “spjutspetsekonomin“, högteknologin, de globala finansmarknaderna, IT- och reklambranchen. De flesta människor jobbar inte inom den här branschen, men dess spelregler och värderingar har hunnit spilla över till samhället i sin helhelt.
Sennetts teser om hur den nya kulturen fungerar känns igen från hans tidigare storsäljare När karaktären krackelerar, som kom i slutet av 1990-talet. Enligt Sennett har 1900-talets “militariserade socialkapitalism“ gjort sitt. Enligt den gamla modellen reglerades marknaden av starka statliga byråkratier. Samhället styrdes av tydliga lojalitetsmönster samt vardagen av långsiktighet och förutsägbarhet. Målsättningen var att “knyta massorna“ till kapitalismen genom att ge människorna möjligheter till social välfärd och möjligheten till långsiktig livsplanering. Socialkapitalismen försökte sålunda överkomma klasskampen genom att trygga levnadsvillkoren åt arbetarklassen.
I dag har vi däremot ett samhälle som sätter de gamla reglerna ur spel. Den byråkratiska “järnburen“ har ersatts av ett samhälle, där kunskap blir snabbt gammal, arbetskraft övertalig. Människorna hotas av “meningslöshetens spöke“, dvs deras “livsberättelser“ blir värdelösa i samma takt som de ställs utanför arbetsmarknaden. Sennet skildrar en utveckling där människornas tillvaro blir alltmer alienerad, inte minst därför att otrygga levnadsvillkor har ersatt gamla spelregler. I dagens kapitalistiska kultur har det kortsiktiga, vinstorienterade perspektivet vunnit. Konkurrenstänkande, resultatfokusering och jakten på snabb avkastning dominerar numera också inom den offentliga sektorn.
Det må vara alldeles sant, men det är knappast någon speciellt nytt eller ens originell insikt. Sennetts analys är påfallande starkt beroende av Max Webers klassiska syn på stat, byråkrati och samhälle. Sennetts perspektiv fokuserar sålunda på kulturella aspekter, det historiska perspektivet är långt och liksom trevande. Sennett sätter sålunda aldrig fingret på när, hur och varför de kulturella förändringarna han beskriver kunde utgöra ett så att säga “kvalitativt språng“ från “gammal socialkapitalism“ till “ny spjutspetsekonomikapitalism“. De välfärdsstater som etablerades i Europa och Nordamerika under det tidiga 1900-talet följde dessutom aldrig en entydig mall, dessutom utvecklades de inte i ett historiskt vakuum, utan var resultat av konkreta klasskamper och uppstod, inte att glömma, under intryck av “kommunismens hot och löfte“.
Det finns helt enkelt en tydlig benägenhet hos Sennett att, helt i Webers tradition, bortse från klassrelaterade materiella faktorer och konstruera idealtypiska samhällsmodeller. Livet må till exempel, ha varit tryggare för de flesta förr, men knappast så pass paradisiskt som det stundtals låter i Sennetts kontrasterande och ibland omedvetet nostalgiska skildring. Lägger man därtill Sennetts uppenbarliga förtjusthet i Tony Blairs regim under 1990-talet, jo, då får man en fingervisning hur långt hans samhällskritik egentligen räcker.
