Inom loppet av mindre än en vecka infaller två synnerligen trista årsdagar i den polsk-judiska historien.
Den 4 juli 1946 äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord. 36 personer dödas, över 40 såras. Snart uppstår det rykten och konspirationsteorier, som späds på av den efterföljande rättsprocessens uppenbara godtycklighet, och inte minst av kyrkans skamligt ambivalenta ställningstagande.
Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida. Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är svaga indicier. Och det råder inget tvivel om att anklagelser om ritualmord föll i mycket bördig mark, mitt i Europa, och blott något år efter andra världskrigets slut.
Den 10 juli 1941 massakreras i den polska byn Jedwabne hela den judiska befolkningen av sina polska grannar. Dödssiffrorna varierar, men det rör sig om minst drygt 600 personer, av vilka många brändes levande inne i en lada. Liknande händelser inträffar på närbelägna orter.
Än idag har stora grupper i Polen, inte minst de på högerkanten svårt att ta ansvar för det inträffade, och ta avstånd från grymheterna. Också i det fallet har den katolska kyrkan haft svårt att entydigt ta ställning. Den vanligaste bortförklaringen är judarnas påstådda samarbete med den sovjetiska ockupationsmakten, ett eko av högerns gamla mytbildning om ”judebolsjevism”.
Det kan inte vara någon tillfällighet att både Jedwabne och Kielce ligger i områden som under mellankrigstiden var starka fästen var det högernationalistiska Nationaldemokratiska partiet. Dessvärre är dess andliga arvtagare representerade i polska regeringen idag.
Kielce och Jedwabne kastar ett nytt ljus över hur Förintelsen var möjlig. Samtidigt vore det ett misstag att fästa skammens märke bara på polackerna. De uppförde sig inte sämre än andra ockuperade folk, i vissa avseenden uppträdde de, trots den nazistiska ockupationens ovanligt brutala förhållanden, bättre än andra. Fransmän, holländare, slovaker, ukrainare och andra nationaliteter har ingenting att yvas över. Och hur var det egentligen i Sverige?
När hatets, intoleransens och rasismens vindar blåser snålt, hukar de flesta. De tragiska årsdagarna av händelserna i Kielce och Jedwabne bör vara en viktig påminnelse om att vi måste slå vakt om tolerans, mångfald och humanistiska värderingar.
