Mer än varannan anställd skulle vilja att det infördes kortare arbetstid. Vänsterpartiet har sextimmarsdagen i partiprogrammet sedan 30 år. Miljöpartiet vill också ha kortare arbetstid, och Socialdemokratiska Kvinnoförbundet röstade nyligen för att behålla sitt gamla krav på kortare arbetsdag.

Ännu på 70-talet förutsatte statliga utredningar att vi skulle ha nått sex timmars arbetsdag vid sekelskiftet. Men stämningarna bland socialdemokraterna svängde, och i långtidsutredningen 2003 – 2004 hade alla tankar på en arbetstidsreform släppts. “Vi måste skärpa kraven på att folk ska arbeta mer”, dundrade LO-ekonomerna. Kortare arbetstid skulle bromsa tillväxten! De borgerliga var givetvis tillfreds.

På 30-talet, då bland andra den brittiske ekonomen J M Keynes hörde till de banbrytande radikala samhällsdebattörerna, antog man att den snabba tekniska utvecklingen skulle leda till en avsevärt förkortad arbetsvecka. Siffror som fyra timmars daglig arbetstid i framtiden diskuterades.
Sedan dess har den tekniska utvecklingen accelererat, och vår totala arbetskraft har vuxit i och med att kvinnor, särskilt hos oss i Norden, yrkesarbetar mycket mer än tidigare. Vad sextimmarsdagen skulle betyda, inte minst för familjer med barn, är det dock ganska tyst om i debatten.
Men kortare arbetsdag handlar inte bara om ett rimligare liv för barnfamiljer. Arbetstakten har ökat och tröttheten bland de anställda minskat där man prövat.

I sin nyutkomna bok Keynes barnbarn gör Christer Sanne en spännande genomgång av hela arbetstidsfrågan och den förbluffande stelbenthet som hittills i stor utsträckning präglat debatten, trots all teknisk och ekonomisk utveckling som länge borde ha motiverat en övergång till en kortare arbetsdag. Det handlar ju inte bara om ett bättre liv för familjer, utan för oss alla – mer tid till till fritidssysslor, kultur, samhällsengagemang…
Vår konsumtion av maskinella hjälpmedel i hemmen skulle kunna dämpas, liksom en del annan konsumtion. Dock bestämmer vi inte så mycket som vi själva tror. Tvärtom: vi har tilldelats en roll i en pjäs som inte i första hand gäller vår välfärd, skriver Christer Sanne. Marx´ övertygelse att “högre behov” skulle träda in när kraven på materiell konsumtion hade mättats, behov som skulle tillgodoses med ökad fri tid, är långt ifrån given.

Producenterna av varor (och inte bara av varor) vill ju tvärtom att konsumtionen hela tiden ska öka, något som bland annat sker med hjälp av reklam och en marknadsföring, som blir alltmer sofistikerad.
Här ser vi nog en stor del förklaringen till att det är så svårt att genomdriva sextimmarsdagen. Det handlar om producenternas behov – inte alls om våra. Vi borde inte låta oss luras!
Christer Sannes viktigaste argument för kortare arbetstid – och en dämpad, “smartare” konsumtion – är miljön. Det handlar helt enkelt om hur vi ska ta hand om vår jord. Ett medel är sex timmars arbetsdag!
Den dystra men samtidigt uppfodrande slutsats man till sist drar av Christer Sannes bok är att det inte blir lätt även om vi lyckas få politisk majoritet. Produktivkrafterna är starka och förhalningstaktik finns alltid. Men det får vi inte låta oss nedslås av.

Vi kan dock inte fortsätta att ha sextimmars dagen som en glad röd punkt i vårt program. Då förblir den en tulipanaros.
Jag tycker att Vänsterpartiet borde tillsätta en arbetsgrupp som diskuterar hela den här frågan, med avstamp i Christer Sannes bok.
Tills så sker – läs den! Den är så pass spännande och lättläst, med alla sina mellanrubriker, att den faktiskt kan passa i sommarens hängmatta!