… skulle det vara ett enkelt jobb. Snabba pengar.
Killen med det långa, lockiga håret satt ju bara där på spårvagnen ut mot Bergsjön med sin nya bärbara dator i knäet. Men det nya året hade hittills varit ett enda tjockt töcken för Sonny. I snart två månader hade han stoppat i sig, rökt, druckit, injicerat de kemiska substanser som nu reagerade med varandra i hans 28-åriga kropp. ”Dimmigt”, beskriver han själv den där lördagskvällen i februari. Utanför spårvagnsfönstret susade snöklädda hållplatser förbi. Kompisen Thui, 23, hade varit frikostig och bjudit på ett piller redan vid ankomsten till Centralstationen. Nu såg de tillsammans hur den långhårige killen på sätet bredvid plockade ihop datorn för att gå av.

De gjorde detsamma och pulsade efter i snön. Mellan höghusen hann de ikapp honom.
Sonny tog ett kraftigt tag om datorväskan. Ägaren spjärnade emot. Sonny drog fram sin kniv och den gick i hjärtat på den långhårige mannen.
– Ett vanligt rån som spårade ut, sa åklagaren i förra veckan när han väckte åtal för mord och grovt rån.
I de flesta tidningsartiklar skymtar Sonny och Thui fram som mörka ondskefulla skuggor, giriga och villiga att mörda för en nyköpt dators skull. Men för Sonny och Thui var datorn nya pengar till knark. Tankarna var knark. Analysen av de båda kompisarnas blodprov talar sitt tydliga språk, den har karaktären av en mindre apoteksförteckning. Listan över förbjudna ämnen kräver en extra sida i analysrapporten.

Idag är mediedramaturgin för ofta enkelt ont mot gott: onda människor som ger sig på goda oskyldiga offer, vildar i förorten som attackerar välartade människor ur medelklassen. Det mest våldsamma dåd beskrivs som en valfri och planerad gärning. Det är en enkel historia.
Men någonstans där förloras också verkligheten.