Efter att ha bevistat minneshögtiden på Frånö Folkets Hus i samband med 75-årsdagen av skotten i Ådalen 1931, hamnade Johan Ramström på kvällen på en middag där det talades mycket om andra historiska händelser i Ådalen.
Han blev mycket intresserad av Sandökravallerna 1907, och framför allt av dess huvudpersoner bröderna Ståhl.
– Då tänkte jag att det här borde man göra en film om. Jag sökte ett researchbidrag från landstinget, och otroligt nog fick jag det. Fast jag skulle försökt att göra filmen ändå.

Johan Ramström kommer ursprungligen från Strängnäs, bor numera i Nyhamn i Bjärtrå utanför Kramfors. Han är utbildad tonsättare, men har på senare tid ägnat sig allt mer åt filmskapande. Han har gjort ett par kortfilmer, och filmmusik förstås. Filmen om Sandökravallerna, som är tänkt att bli en långfilm, är hans första större filmprojekt.
– Sandökravallerna är en ganska okänd händelse. Jag har talat mycket med folk i trakten och blivit nyfiken på både människorna och händelserna 1907. Det handlar om det moderna Sveriges tillblivelse, industrialiseringen tar fart, och motsättningarna i samhället skärps. Centralt för Sandökravallerna är föreningsrätten, vilken ger dem en viss aktualitet idag. Och straffen som utdömdes var drakoniska, 8 års fängelse för något som närmast kan beskrivas som ett pojkstreck!
Johan Ramström understryker att för honom är det framför allt en bra berättelse. Han vill inte vara pedagogiskt korrekt, och upprepar att han är konstnär och inte politiker. Han vill gestalta och inte predika.
– Jag vill berätta om Fritz Ståhls fascinerande levnadsöde, fortsätter Johan. Han var med om Sandökravallerna, han dyker upp igen under hungermarschen tio år senare. Ståhl var ungsocialist från Frånö, senare blev han syndikalist. Han emigrerade till Amerika, kom tillbaka till Frånö, och än idag berättas det skrönor om ”amerikanaren” i bygden.

När jag säger till Johan att jag faktiskt har hört flera historier om Fritz Ståhl av mina grannar, får jag lova att vid tillfälle berätta mera. Den bakgrund som Johan Ramström har tänkt sig till Fritz Ståhls personliga historia, är de olikheter som finns inom arbetarrörelsen vid den tiden. Det fanns mycket starka spänningar mellan en revolutionär falang och en demokratisk, mer reformistiskt inriktad del.
– Det gäller att kunna begränsa ämnet, säger Johan, och därför kommer resten av den historiska bakgrunden, om inte lämnas därhän, så i varje fall behandlas mycket parantetiskt.
Johan instämmer i mitt påstående att arbetarrörelsen alltid har varit dålig på att vårda sin historia. Så är inte minst fallet nu, säger han. På min fråga varför han tror att det förhåller sig på det sättet, säger han sig inte ha något färdigt svar. Han säger efter att ha funderat en stund att han tror att det har något att göra med socialdemokratins vilja att vara ett parti för alla.
– Då vill man nog inte se tillbaka. Men, säger Johan, jag tycker absolut att den historielösheten är HELT FEL.
Och visst ser han sin kommande film som ett historiskt dokument. Dessutom vill han gärna ge uttryck för en lokal röst, och få människorna här att känna stolthet för sin historia, istället för den skammens självförakt som man ofta möter.
Kan man säga att det som hände i Ådalen, 1909, 1917 1931, angår hela Sverige?, frågar jag. Johan Ramström nickar instämmande mycket bestämt.

BAKGRUND: Sandökravallerna
Föreningsrätten, rätten att bilda och tillhöra föreningar erkändes på svensk arbetsmarknad 1906.
Seth M Kempe sågverksägare i Ådalen tolkade föreningsrätten på sitt sätt. Han ansåg sig ha rätt att avskeda arbetare som han inte kunde samarbeta med – arbetarna hade rätt att ingå i en förening om det var rätt förening! Kempen ville helst att arbetare skulle organiseras i så kallade ”platsföreningar”, som stod utanför LO.

När Kempe försökte vid Dals sågverk att ersätta avdelning 44 inom SSIAF med en platsförening, ledde det till en hård strid. Ett femtiotal arbetare avskedades och arbetarna svarade med strejk, varpå Kempe inkallade strejkbrytare.
Arbetarna trodde sig kunna hålla Sandö, som inte hade fast landförbindelse, men det misslyckades.
Rykten om att strejkbrytarna skulle vara beväpnade tillsammans med vetskapen om att arbetsvilliga också nått Sandö fick några medlemmar i Frånö Socialdemokratiska Ungdomsklubb att reagera. Bröderna Fritz och Henning Ståhl samt Albert Sundin gav sig iväg till Sandö för att driva bort strejkbrytarna.

Det blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften. Länsman som befann sig på platsen för att utreda tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna Ståhl flydde från platsen. De tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar som deltagit i eller troddes ha deltagit i kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete.
Sandöupploppen 1907 gjorde Fritz Ståhls namn vida bekant. I den borgerliga stockholmspressen blåstes händelsen upp till enorma proportioner. Ådalen började nu i dessa tidningar systematiskt framställas som “det röda Ådalen”, ett Vilda Västern av vildsinta socialister, som jämt trotsade lagen.
Dagarna efter Sandöupploppen sattes också för första gången militär trupp in mot arbetare i Ådalen. Det skulle visa sig att det inte blev den sista gången.

Mer läsning: Eric Sjöqvist, Sandökravallernas år och Det Röda Ådalen växer fram.