Johan Lönnroth antyder i sitt svar (15/9) på min debattartikel att partisplittringen 1917 berodde på skillnader i synen på upprustning. Men den egentliga orsaken till uteslutningen var att dåtidens vänsterfalang, inspirerad av ryska revolutionen, ville gripa makten med våld och därför uteslöts. 1919 var de medgrundare av Komintern, sammanslutningen av kommunistpartier i Sovjetunionens ledband och 1921, fyra år efter grundandet, bytte partiet namn till Sveriges kommunistiska parti efter sin sovjetiska förebild. Den som hävdar att V inte grundades av kommunister kanske borde, som Lönnroth uppmanar mig att göra, ”läsa på sin historia”.
Angående Ung vänsters mål om ett kommunistiskt samhälle hävdar Lönnroth att skillnaden mot Socialdemokraternas partiprogram är semantisk eftersom båda vill utradera klasskillnader. Här förutsätts alltså att klasskillnader bara kan avskaffas av kommunismen, vilket socialdemokrater inte tror på. Att Lönnroth ser skillnaden mellan S:s och Ung vänsters mål som en fråga om ordval säger mer om honom än något annat.
Väljer man att inte släppa fram en vänsterregering kommer det leda till att S antingen söker samarbete högerut eller till ett nyval.
Självklart har Socialdemokraterna och Vänsterpartiet åstadkommit mycket tillsammans och vi ska självklart fortsätta vårt parlamentariska samarbete. Det har jag aldrig argumenterat emot.
Ingen är gladare än jag om V får igenom fastighetsskatt, höjd flygskatt och högre flyktingmottagande. Det är bra politik som mitt parti borde anamma. Men även om Socialdemokraternas politik är långt ifrån perfekt är Vänsterpartiets värre.
Vänsterpartiet vill nämligen också till exempel frysa hyrorna, det vill säga frånta parterna regleringen av hyror för att lägga den hos staten och därmed avskaffa den svenska partsmodellen på bostadsmarknaden. Socialdemokraterna må vara väl rädda för impopulära skatter, men Vänsterpartiets skattepolitik är direkt destruktiv och skulle slå sönder den svenska finansmarknaden för vad som i statsfinansiella sammanhang är småpengar. Småpengar som inte på långa vägar räcker för partiets populistiska program där allt lovats åt alla utom ”de rika”, vilket naturligtvis är helt ohållbart.
Med det sagt, hade den dåliga politiken varit Vänsterpartiets största problem hade kravet på ministerposter varit oproblematiskt. Men det är det inte.
Att, likt Lönnroth i sin replik, helt enkelt ignorera Vänsterpartiets amoklöpande antisemitism och terrorromantik i de egna leden är, i bästa fall, djupt oansvarigt. Att avfärda återkommande antisemitiska och terrorromantiska företrädare, inte minst 25 personer på listor till förtroendeuppdrag, som ”enskilda fall” och hyllningsbrev till terrorister som beordrat självmordsbombningar mot barn som ”misstag som händer”, anstår inte ett parti som ska sitta i regering.
Tills Vänsterpartiet städat upp i de egna leden kommer man att få stå utanför Regeringskansliet.
Väljer man då att inte släppa fram en vänsterregering alldeles oavsett sakpolitik kommer det att leda till att S antingen söker samarbete högerut eller till ett nyval. Ett nyval som lär leda till ett nytt Tidöavtal.
