Ann Heberlein är född en dag före mig samma år, men har redan hunnit göra en klassresa, ge ut åtta böcker, behandlat och levt med psykisk ohälsa, blivit mamma tidigt och avverkat många fler karlar än jag. Dessutom har hon gjort en vända hos Moderaterna, fått uppleva hur det är att vara kulturens älskling för att sedan kastas på soptippen inför allas åsyn.

Ann Heberlein möter mig i dörren i Timbro förlags lokaler med stadig blick och ett öppet leende. ”Ett stiligt fruntimmer”, tänker jag direkt. Brun kashmirkofta, matchande högskaftade stövlar och ett bärnstenshjärta i halsgropen. En första spänning släpper. Jag har just läst ut hennes nya bok Moraliskt kapital och känner mig mörbultad. Inför intervjun har jag undrat om all stryk hon fått från oss i vänstern och media för sina utspel om våldtäktskulturer och om offermentalitet hos minoriteter, kan ha gjort henne tillknäppt och hårdhudad. Men hon är på gott humör.

Vi visas in i ett rum som däremot exakt motsvarar min bild av Timbro. Fluffig heltäckningsmatta och generiskt ljusa designfåtöljer.

I Moraliskt kapital, en titel med tydlig referens till sociologen Pierre Bourdieus kulturella kapital, hånas vänstern förväntat för prussilusskig nobelgröt och slagordstygpåsar. Samtidigt är jag inte alls så säker på att boken kommer utlösa extas på Kvartals och Bulletins redaktioner heller. Porträttet av dagens höger är inte milt. Under min läsning har känslorna åkt bergochdalbana mellan kränkthet och nöjd häpnad.

Vad var det du behövde få ur dig med den här boken?

– Nu är jag för första gången på ganska många år helt fri från lojaliteter. Jag jobbade för Moderaterna några år och det var fasansfullt på många sätt. En av de värsta sakerna var att jag var tvungen att binda upp mig till ett partis logik. Det fanns mycket där som skavde.

Det hon noterade under den perioden var hur moral hade blivit allt viktigare i debatten. En identitetsmarkör, enligt Ann Heberlein. För att förstå det sökte hon sig till Pierre Bourdieu, med hans idéer om hur en individ kan uppnå status genom bildning och kulturella nätverk. Men den här gången genom att ha rätt emojier i Bluesky-presentationen snarare än att doktorera på Balzac.

– Min pappa jobbade på APL-fabriken i Malmö och mamma var vårdbiträde och dagmamma, så jag är uppväxt i arbetarklassen. På det viset blev jag uppmärksam på olika markörer. Jag vågade inte säga något på seminarierna på flera terminer.

Skammen att andra skulle höra hennes klassbakgrund var för stor. För att passera som medelklass behövde hon först tukta den breda skånskan. Jag ber henne demonstrera skillnaden på bonnig och bildad skånska, men hör ingen.

– Det ekonomiska och det kulturella kapitalet är lätt, det fattar alla. Men sedan har jag upplevt att de uppfattningar man ansluter till har blivit allt viktigare för ens status.

Så nämner hon ordet som ger oss inom vänstern spader. Woke. Vilket blir en nyttig påminnelse om att jag inte är ute på väninnemys, utan att jag sitter med personen som 2019–2024 arbetat nära ett av Sveriges drygaste kommunalråd, moderaten och flyktingdumparen Christian Sonesson – numera åtalad för grovt tjänstefel, efter att ha vägrat ta emot en syrisk flyktingfamilj. Jag avbryter och säger att vi kan prata om det senare och ber henne om exempel på när moral lönat sig.

I ett av kapitlen påminner hon om hur folkliga kamper som Black Lives Matter och klimataktivisterna fick kommersiella varumärken att gå upp i brygga för att mumsa i sig värdet av rebelliskt socialt patos. Rakproduktvarumeräket Gillettes reklamfilmer 2015 med gråtande ”antimaskulina” män 2015 eller McDonalds Black & Positively Golden-kampanj från 2019, passerar revy. Och visst var denna kommersiella uppsugning av aktivismen inte de politiskt korrekta årens ljusaste stunder. Samtidigt är det synd att de mobiliserande åren för klimatet, hbtqi-rörelsen, de som betytt mycket för mig personligen, gått till historien för henne på det viset.

Använder du moral som katalysator i din samhällsanalys?

– Jag var frustrerad över de kategoriseringar jag sett av andra. Vartsomhelstare och någonstansare, gal–tan, vänster–höger och alla de där förklaringarna som skulle användas för att förklara varför folk röstade på Sverigedemokraterna och på Trump. Det funkade inte, så jag försökte resonera på ett annat sätt.
I stället delar hon upp svenskarna i ”de förbittrade” och ”de skuldmedvetna”, där Sverigedemokraterna står för den första kategorin. Själv placerar hon sig i den senare.

Varför tappade du förtroendet för Moderaterna?

– Jag var en av dem som tidigt tyckte att Moderaterna skulle samarbeta med SD för att ta makten. Det har jag backat på. För det går inte att rida ett monster.

Det är så hon ser dem nu. Som en rörelse som spelar på människors ressentiment. Den som inte vill se sig som loser kan välja den enklare, skuldfria rollen som offer, menar hon.

Så de till vänster som på 2010-talet gjorde anspråk på underordning har bytt plats med högern nu?

– Högern har tagit de vänsteraktivistiska metoderna och snurrat in det för många gånger och gjort det vidrigt måste jag säga. Jag var inne på X och såg att den där Nick Alinia filmat någon kvinna i 80-årsåldern som var ute och demonstrerade och frågat om någon visste vad hon hette. Helt sjukt. Varför gör man så?

Men kan man verkligen jämställa engagemang för minoriteters rättigheter med extremhögerns hämndlystnad? En gång i tiden var hon själv, precis som jag, engagerad i Feministisk initiativ. Var det så fel?

– Det är rimligt att engagera sig för andra, och det var en av orsakerna till att jag var intresserad av partipolitik. Men därifrån upptäckte jag att det går snabbt att bli korrumperad av sin egen makt. Det tycker jag är deprimerande.

Hur ska vi få fatt i de goda värderingarna som kan laga samhället?

– Haha, det handlar min nästa bok om, den ska heta ”Svenska värderingar!”

Ann Heberlein har varit öppen med sin psykiska ohälsa. Hennes bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva från 2008 är en modern klassiker, och hon har även delat med sig av sitt liv som bipolär i tv-program. Där hon sitter framför mig just nu utstrålar hon energi och en förförisk lyster.

Hur mår du?

– Ganska bra! Men jag är förkyld. Och det blev en väldig besvikelse att jag inte kommer att bli prästvigd, säger hon med en röst som om en irriterande förkylning och en krossad karriärdröm var ungefär samma sak.

För två veckor sedan kom beskedet. Trots akademisk kvalificering för yrket meddelade biskopen i Lund att Heberlein inte kommer att få bli präst. Färdigutbildad har hon varit sedan 20-årsåldern och hon har gått i själavård och arbetat ideellt i församlingar. Så det var hårt, tycker jag, som just skrivit om att Svenska kyrkan är ett av de öppnaste sammanhangen som finns i landet.

Större ekonomiska klyftor vet vi genom all erfarenhet och forskning ger instabila samhällen med mer våld.

– De sade att de inte anser att mitt kall är att vara präst utan opinionsbildare.

Kanske har de inte förlåtit henne för att hon kritiserat kyrkan för klockringningen de genomförde i sensomras för Gaza. Hon menade då att kyrkan tagit ställning för en enskild konflikt i en värld med många pågående krig där människor far fruktansvärt illa. Hennes son hade tröstat henne: ”Du är som en tonåring, blir det inte 100 procent som du vill blir du förbannad.”

– Jag är jävligt dålig på kompromissa, konstaterar hon nyktert.

Hon beklagar avslaget men anser att livet går vidare. Däremot talar hon med värme om sina vuxna barn.

– Johannes blir 33 år i januari, Joel är 31 år och Fanny är 23. Vi pratar mycket och är verkligen inte ense om allt. Politiskt står jag Fanny närmast. Det finns inget jag tycker är roligare än att äta middag med barnen.

Hennes mellanson, den som opponerat sig mest mot sin mamma, är juridikstuderande och har övertygat henne om tillståndet i Gaza.

– Det här är ett folkmord. Det går inte att säga det på något annat sätt.

Vad tycker du om Trumps fredsplan?

– Det är jättesvårt. Men man får tänka att blir resultatet gott så är det en god sak. Donald Trump är otroligt tävlingsinriktad. Han vill vara bäst på allt. Han vill ha mest pengar, vara mäktigast i världen. Men han har ännu inte lyckats bli godast i världen. Bristen på ödmjukhet är obehaglig.

Sverige sett genom Moraliskt kapital är en sorglig syn. Gudlöst, splittrat, självhatande, segregerat, med ökande klyftor och accelererande auktoritarianism med hårda tag som enda vision.

Hur mår landet?

– Dåligt måste jag säga. Större ekonomiska klyftor vet vi genom all erfarenhet och forskning ger instabila samhällen med mer våld.

Har du blivit vänster?

– Nej. Jag definierar inte mig politiskt på det sättet. Mitt arbete hos Moderaterna lärde mig mycket men bland annat att jag inte är någon partist. Men jag utesluter inte att lägga min röst på Socialdemokraterna i nästa val. Jag tror på deras integrationspolitik.

Jag håller andan. För visst låter det som om Staffanstorpsmoderaten och islamkritikern Ann Heberlein håller på att mjukna. Hon fortsätter och nu låter hon nästan som en opinionstext i Flamman.

Självklart måste vi bo mer blandat. Det anser jag är svenska värderingar.

– Och det handlar väldigt mycket om en etnifierad underklass. Något vi borde ha gjort någonting åt för länge, länge sedan. Nu måste vi göra något kraftfullt och alla måste hjälpa till. Självklart måste vi bo mer blandat. Det anser jag är svenska värderingar.

Svenskhet, förklarar hon, är inte ett knippe värderingar, utan en relation. En lärdom som inte kommer från SFI eller en bok. Det lär man sig genom att umgås med människor som har bott här länge.

– Jag tror på de idéer som Lawen Redar har skrivit fram.

Att alla måste lära sig svenska som kommer hit anser hon självklart, en åsikt hon delar med större delen av hela det politiska fältet. Men hon går längre. Det handlar också om att närma sig från båda hållen.

– Jag behöver lära mig arabiska, det är ett otroligt stort språk. Det kan också vara ganska fint att vi tar tillfället i akt att lära oss något nytt.

Annars är hon trött på svensk självgodhet och anser att vi är dåliga på att ta hand med varandra, och att den utbredda ensamheten är orsak till många sjukdomar.

Men kriminaliteten då den som varit hennes fokus under de senaste tio åren? Vad anser hon om Tidös förslag på remiss om att sätta 13-åringar i fängelse?

– Jag är tveksam. Inte för att jag är expert på barns moraliska utveckling.

Ett större problem anser hon är den stora tillgången till vapen.

– Så där borde vi för fan sätta till alla klutar för att se till att suga in vartenda vapen som valsar runt. Ju mer man rustar upp desto fler vapen kommer i omlopp.

I boken anklagar hon 2010-talets vänster för att framställa sig själv som god i syfte att få status, snarare än att förbättra samhället.

Nu tycker hon att det gått för långt åt andra hållet.

– Nu är det en tävling i vem som kan komma med hårdast förslag. Man vill låta hård för att man tror att det är det som väljarna vill ha. Det är ett uttryck för blodtörst. Vi behöver en ny berättelse om Sverige. Nostalgi tror jag inte på överhuvudtaget. Från att man i många år hade väldigt svårt att tala om etnicitet i relation till kriminalitet brer man nästan på med det nu. Som om det inte finns vanliga svenskar som begår brott.

Ann Heberlein upprörs också av extremhögerns nya metod: att filma och hänga ut demonstranter. ”Christoffer eller vad farao han heter”. (Hon syftar på aktivisten Christian Peterson, känd för bland annat projektet ”Förtalsombudsmannen”.)

– Det är ju sådant som den här människan tycker att vänstern har gjort länge. Men varför skulle det vara bra när de gör det?

Den allt djupare klyftan mellan vänstern och högern ser Ann Heberlein utspelar sig även geografiskt, vilket hon inte minst märker på hennes Österlen.

– Alla på Österlen hatar Stockholm. De kommer på sommaren och köper hus och trissar upp huspriserna fast de bara är här i några veckor och så kommer det något besked om att en viss sorts brunnar är förbjudna, så de måste göras om för flera hundra tusen. Du förstår den känslan. Här bor vi bortglömda, ingen bryr sig om oss. Och nu har de ju vunnit på något sätt.

Du har ju själv varit en del av den strömningen.

– Jag var nära det när jag jobbade i Staffanstorp hos Christian Sonesson. Han använde ofta den sortens argumentation. Fearmongering, skrämseltaktik. Det här diffusa hotet någonstans som var ute efter oss. Han var tidig med det.

Ångrar du någonting?

– Det gör jag säkert. Det som första gången gav mig problem var när jag skrev om massövergreppen i Köln. Jag läste om det i internationell press och det skrevs om det på ett annat sätt i Tyskland. Vissa saker förtegs i den svenska kontexten. Jag skrev en text om det. Och då tog det hus i helvete. Jag förstod inte att jag skulle stämplas som nazist för det.

– Vissa dagar så ångrar jag allt. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till den position jag en gång haft.

En ansenlig del av kapitlet ”Woke och antiwoke” handlar om Flammans temanummer om 2014 års höjdpunkt för identitetspolitik från vänster. Där rannsakar vänsterskribenter som Rojin Pertow och Myra Åhbeck Öhrman eran med både självkritik och samtidsanalyser. En återkommande poäng i numret är att det som högern hånade vänstern för då, kännetecknar dem själva i dag: lättkränktheten.

– Jag uppskattar mycket av det ni skriver faktiskt och är prenumerant. Numret kom ungefär samtidigt som den där OS-invigningen med dragqueens som gjorde folk så jävla förbannade. De har blivit som småflickor allihop: ”Rör inte min flintastek!”

Vår timme har gått snabbt. Ann Heberleins värld är betydligt mer försonande än jag trott. Kanske är det alltid möjligt att hitta samsyn, eller också har hon rört sig mer åt mitt håll ideologiskt. Eller är det jag som blivit snärjd? Det är i alla fall dags för fotografering och vi ska strax promenera mot Klara kyrka, en symbol för hennes liv i närheten av gud, livsregler och strävan efter samhällsgemenskap. Höstsolen skiner.

Är moral inne eller ute?

– Moral är hetare än någonsin. Och om jag får komma med en profetia? Det här valåret kommer att handla jättemycket om moral. Men vi kommer inte att ta de tuffa moraliska diskussionerna som vi borde ta.

Samtal om moral stannar ofta på skärp-dig-nivå.

– Inte minst i de här lokalerna, säger hon och viftar ut med armarna mot Timbro-lokalen vi sitter i.

– Frihet och sådant här. Ofta när människor talar om frihet så är det sådär: ”Släpp prostitutionen fri och knarket fritt!” Men det är väl inte frihet. Frihet måste vara något annat än att få knulla och knarka så mycket man vill. Det är en rätt att få förverkliga sig själv. Att försvara den man är. Vi måste också vara beredda på att kanske förhandla bort något av det vi tycker är viktigt.

– Jag har fått frågan förut, men nu passar det mig bättre rent familjemässigt. Det är så klart ett åtagande om man skulle bli vald, att vara borta mycket i Stockholm och så, men min 14-åring är inte heller lika sugen på att hänga med pappa längre. Det går att pussla ihop.

På Facebook meddelade Morgan Svensson, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Malmö i sju år, nyligen att han kommer att kandidera till riksdagen. I dag sitter han i partiets valberedning, och i regionfullmäktige, men är framför allt aktiv inom Byggnadsarbetarförbundet.

– Jag bryr mig inte om pengarna. Det enda jag vill är att den här personen inte ska få sätta sin fot i Sverige överhuvudtaget, berättar Jari Viitakangas sammanbitet.

Han låter frustrerad, och ursäktar sin ”inte jätteformella språkliga profil”. Det är fem år sedan han tog av sig ombudsmanshjälmen, och började granska byggställningsföretag på heltid åt Byggnadsarbetarförbundet.