Med tårar i ögonen och skrattet i halsen lägger jag ifrån mig Åsa Linderborgs 294-sidiga kärleksförklaring till sin avlidne far, ”Sveriges bäste” härdarmästare, Leif Andersson på Metallverken i Västerås. En hyllning är det inte, därtill är faderns alkoholproblem och tidvisa själviskhet för stor. Men kärleken till fadern, som ensam tog hand om dottern under stora delar av hennes tidiga barndom, flödar över sidorna. Det var en tid av villkorslös kärlek men också av sängar utan sängkläder, smuts och ensamma mörka morgnar när fadern sov av sitt bakrus.
Fonden för boken är uppväxtens Västerås, särskilt arbetarnas och kommunisternas del av staden. Den blir stundtals till en kommunistisk släktkrönnika där många av Flammans läsare kommer att känna igen figurerna som passerar i revy: Mormor Vera och morfar Julle till exempel i det varma, intellektuella och mycket Moskvatrogna extrahemmet och den fina skildringen av pojkvännen Joakim i Kommunistisk Ungdom går nog få läsare med erfarenhet från den tidens vänsterpoilitiska miljö förbi.
Farfar på Björkgatan i Skiljebo är också han politisk radikal om än inte partipolitiskt engagerad. Hans mytomaniska historier är en av bokens starkare humoristiska inslag. Linderborgs lätt ironiska, men aldrig häcklande ton, drabbar henne själv som ung, likväl som hela hennes släkt. Allt är kärleksfullt beskrivet.
Boken, som i katalogen för vårens böcker kallades för Stålmannen (troligtvis blev det trubbel med rättigheterna), skildrar en uppväxt hos en ensamstående far som inte gör mycket rätt men samtidigt allt rätt i sin uppfostran av dottern.
Jag tror att en del recensenter kommer att dra paralleller mellan denna bok och Susanna Alakoskis Svinalängorna. På ytan finns uppenbara likheter: Författare som arbetat politiskt till vänster, alkoholproblem i familjen, barndomsskildring och stundtals barn som far illa. Men medan Svinalängorna är en roman där vi endast kan gissa hur stora de självbiografiska inslagen är gör Linderborg inga ansatser att dölja vare sig sitt eget eller sina närmastes liv. Det är en djupt självutlämnande bok där allt från faderns ensamhet, porrtidningar och längtan efter en livskamrat skildras tillsammans med den nära, kärleksfulla relation som far och dotter utvecklar när de tillsammans, utlämnade, tar sig an världen. ”Hur ska jag någonsin kunna förklara för dem hur det känns att somna bredvid en utarbetad kropp som andas svett, öl och ensamhet som en trotsig dröm och solidaritet och rättvisa”, funderar Åsa Linderborg. Boken kommer, när hennes barn är stora nog att läsa den, vara till mycket stor hjälp.
För det är alls ingen privat bok. Den är allmän. Den resonerar om klass och kön på ett konkret och begripligt vis, fjärran från både doktrinära marxisters romantisering av arbetarklassen eller förnekade scheman hos lika doktrinära akademiska feminister. Det är en bok som tar näring i livet och som luktar på riktigt. En bok om en släkt med en lång rad starka kvinnor som lämnat sina män (senast Åsas mor Tanja) med barn att uppfostra men kanske ännu mer om en ovanlig man som till slut kände att han inte passade in någonstans. Varken som mansgris eller som ”velourpappa”. Varken som utslagen alkis eller som hel och ren svensk arbetare. Varken som ensam far eller som ungkarl. Det är en bok om ett sökande som aldrig tog slut.
Dessutom: där Svinalängorna slutar i en skarp, rättfärdigad, anklagelse mot vuxenvärlden, samhället och föräldrarna, slutar Mig äger ingen i en vädjan om förlåtelse och förståelse. Både för pappan, som bitvis gravt misskött sina plikter som förälder, och för dottern Åsa, som bitvis gömt undan och skämts för sin ”underklassiga” far när hon rört på sig uppåt på klasstegen.
Det är inte utan att man som läsare noterar att denna uppväxt åtminstone på två sätt bidragit till att skapa en av Sveriges mest unika vänsterröster. Fullständigt orädd och aldrig ängsligt sneglande på vad som för tillfället anses fint att tycka. Kanske pappa Leif, förutom med sin villkorslösa kärlek och klasskänsla, bidrog till detta också genom sina mindre beundransvärda sidor? Skildringen av pappans räddhågsenhet (”skriv inte under skolpappren med rött bläck – de kan få reda på att vi är bolsjeviker!”) känns som den absoluta motsatsen till Åsa Linderborgs egen insats som utskälld och modig debattör långt ut på vänsterkanten.
Kanske gav de svåra stunderna i barndomen också den hårda hud som krävs för att stå pall i kulturdebatter där exempelvis stöd till motståndet mot ockupationen i Irak i förlängningen kan leda till rena dödshoten?
Om det är på det viset är vi många fler än Åsa som ska tacka hennes far, den obändige, alkoholiserade yrkesmannen och arbetaren, som på ett vis inte passar i mönstret för en svensk arbetare och kanske just därför passar perfekt. Den typiske arbetaren finns ju sällan i verkligheten.
