En ung soldat med arbetarklassbakgrund återvänder från kriget i Irak till England. Han är äcklad av den våldsamma vardagen i Basra, där hans kamrater gjort sig skyldiga till många övergrepp mot fångar och civila. Hemma i England är den bilfabrik som försörjde hela stan nedlagd, samhället har förvandlats. Han klarar inte av det ointresse och den cynism han möter. Till slut kommer han till insikten att kriget ändå var ok, och han bearbetar sin ångest genom att tortera och mörda en skolflicka.
Simon Stephens dystra och råa pjäs Motortown provocerade Londonpubliken i fjol. Det är en närgången, men ändå kliniskt distanserad iscensättning som presenteras av regissören Tereza Andersson. Scenen är naken, rekvisita används bara mycket sparsamt. I bakgrunden tronar de medverkande på biografstolar och följer tämligen uttråkat skeendet på scenen. Samtidigt som denna scenbild skapar distans, sätter regin fokus på soldaten Dannys individuella förtvivlan snarare än klassamhällets dysfunktion.
Jesper Barkelius är mycket övertygande i rollen som Danny och spelar en tämligen snäll ung man som under pjäsens gång förvandlas till en obehaglig och rastlös psykopat. De andra karaktärerna förblir ganska bleka, vilket emellertid inte beror på skådespelarnas prestationer utan på pjäsen, som inte ger något utrymme för alltför djuplodande birolltolkningar.
Danny har jämförts med Georg Büchners Woyzeck, en jämförelse som haltar. Motortown är inte någon antimilitaristisk pjäs, heller inte en medveten attack mot de rådande maktförhållandena. Stephens ägnar sig åt en mer svepande civilisationskritik och attackerar illvilligt i första hand den brittiska antikrigsrörelsen, vars anhängare skildras som cyniska och moraliskt depriverade medelklassnobbar. Enligt honom själv var det hans medkänsla med ingen mindre än Gary Bartlam, en brittisk soldat som blev fälld för övergrepp mot irakiska krigsfångar, som gav honom idén att skriva Motortown. I en intervju i Time Out menade Stephens att Bartlam och andra bara kan ses som ”en produkt av en våldsam, kaotisk och moraliskt otrygg kultur” i samhället i stort.
