Det är sent, men förhoppningsvis inte för sent att berätta om re-maken på klassikern Alla kungens män. Den går nu för halvtomma salonger. Någon måste ha tagit fel: en recensent, några tidningar, eller hela branschen. Det här är årets film vad gäller politiskt innehåll. Ni måste se den. Era vänner också. Och sedan kan vi ordna en studiecirkel om innehållet.
Det är sent/tidigt 1940-tal. William Stark kommer in som en virvelvind i staten Louisianas politik. Guvernör Stark är en bondtölp, en seg och kantig person. Han är en mansgris, han är svag för förförelser. Han kommer till en värld av prydligt dold korruption, ett centrum av makt lika ruttet som parfymerat. Men Stark sopar mattan med sina motståndare.
Figuren William Stark, är löst modellerad på mannen som av vissa beskrivs som USA:s sista radikala demokrat, Louisianas guvernör, sedemera senator Huey Long (1893-1935). Long kom från en bondefamilj, men blev advokat på de fattigas sida och gjorde sig ett namn när han stämde Standard Oil för bolagets skumraskmetoder. Just oljebolagen och deras köpta representanter skulle bli Longs fiender livet ut. Men i den amerikanska södern var, som så ofta, klassfrågor dolda bakom ”the colour line”, rasfrågan. I den populistiska tradition Long representerade fanns exempel på kandidater som exploaterade rasfrågan och spelade på skräcken för de svarta, och exempel på tydliga antirasister. Long vägrade att spela raskortet och ägnade sig åt att sätta den ekonomiska rättvisan i fokus. Efter ett misslyckat försök att kandidera till guvenörsposten förde Long en fyra år lång kampanj som dramatiskt bröt med de etablerade politikernas reklamstinna kampanjer. Long reste kors och tvärs över delstaten och agiterade från lastbilsflak och blev tillslut Louisianas guvernör, vald med den största marginalen i delstatens historia, 1928. Som guvernör satte han igång massiva program för att bygga vägar, gasledningar, skolor och sjukhus. Long bröt ned storföretagens makt över delstatens politiker med hårda nypor och byggde istället upp ett system av lojalitet till sig själv. Men hans historiska inflytande sträcker sig längre: när den amerikanska ekonomin kraschade blev Huey Long en nationellt viktig politiker: förslagen om att fördela rikedomarna som Long i spetsen för ”Share the Wealth”-rörelsen presenterade, gjorde att president Roosevelt tvingades hålla till vänster i New Deal-eran.
Så långt fram följer inte Alla kungens män Huey Long. Fokus ligger inte heller på vad William Stark åstadkommer, utan på reaktionerna hos makteliten i Louisiana. Stark åstadkommer ett slags upp och nedvänt Mästaren och Margarita-drama i den burgna klassen av politiker, jurister och redaktörer. Stark drar ned byxorna på några av de fina herrarna, koopterar och förför andra. Här fungerar filmen på flera plan: dels är den en ABC-kurs i hur klasskamp fungerar inom ett parlamentariskt system (att konflikten snabbt övergår från politik till juridik är talande och något som överrensstämmer med verklighetens Huey Long). Men ovanför detta plan ligger en studie i en borgarklass som reagerar på hotet om upplösning. Valet att förråda sin borgerliga klassbakgrund och gå med guvernören som bygger fler skolor och vägar än någon tidigare är inte lätt att göra, och Alla kungens män demonstrerar effektivt den ångest som den fria viljan lägger på medlemmar ur eliten och en karta över möjliga reaktioner, av vilka Jude Laws unge journalist egentligen är den enda som man filmen igenom aldrig begriper.
Men den stora poängen är William Stark själv och de ofrånkomliga paralleller som går att se till dagens progressiva ledare. Man oroas hela tiden över att Stark, en man som spelar spelet hårt på gränsen, talar som en demagog, och bevisligen är en mansgris skall gå över till den mörka sidan. När skall han gå över gränsen? När visar det sig att vi bara blev lurade av att han sa sig stå på det rättfärdiga folkets sida? Är han god eller ond? Poängen är sofistikerad nog: politik handlar inte om personlig godhet, men alla personliga synder kan utnyttjas. Och en radikal ledare kommer aldrig att bedömas på samma plan som den konservativa makteliten. Hur många av Starks motståndare vänsterprasslar? Och vad gör de härskande egentligen när de härskar? Det är alltid fördolt i verkligheten, och även i den här filmen.
Det är därför inte förvånande att svenska recensenter missar hela poängen: historien ligger så nära dagens demonisering av radikala politiker – de som alltid blir ”maktgalna”, ”auktoritära” om de lyckas utföra något och ”trötta” om de inte lyckas – att poängen går förbi den som sväljer storföretagsmediernas världsbild. Stark blir för dem en ”idealist” som korrumperas, skriver en tidning. Därmed har filmen ”ack så lite att säga”, skriver en recensent för en av Sveriges allra tommaste tidningar, Salong K. ”Här faller den renhjärtades ideal så snabbt att det är tveksamt om de någonsin fanns”, skriver Expressen.
Fascinerande nog är det just detta som genomskådas av Per Wirtén i det läsvärda kapitlet om Huey Long i Wirténs ”Populisterna” (Norstedts förlag 2000).
”Jag hade en vag bild av Huey Long/…/Han kunde blivit amerikansk diktator. Kanske var han fascist.” Men Wirtén tar sig igenom T. Harry Williams 800-sidiga biografi över Long, och får en ny syn på Long. ”…ju längre jag kom i den mögeldoftande boken desto mer spårade ursprungstanken ur. Istället började jag fråga mig hur bilden av Long som potentiell fascist och diktator vuxit fram.”
Om ens filmrecensenterna i Sverige hade frågat sig samma sak hade världen kanske inte sett annorlunda ut. Men vi hade sluppit att få intressanta filmer bortsorterade av klåpare, och fått leva i ett land där uttråkade luftpastejer som Marie Antoinette höjs till skyarna. Det skulle räcka långt för mig.
