Den allmänna rösträtten och den politiska demokratin är ett historiskt framsteg, ett resultat av folklig kamp, en landvinning att slå vakt om. Desto mer upprörande då att valrörelserna alltid hålls i så hårda tyglar av partikanslier och ledande medier att de stora och övergripande frågorna aldrig kommer upp på dagordningen, de som handlar om nationens oberoende, krig och fred, folkrätt och imperialism.

I 2006 års valrörelse lyste sålunda den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken helt med sin frånvaro. Men så snart valet var över och den nya alliansregeringen väl installerad i Rosenbad tog flera borgerliga ledarsidor och politiker skadan igen och återupptog sin högljudda agitation för svenskt Natomedlemskap och fler svenska soldater till Afghanistan.
Under valrörelsen ville de, av taktiska skäl, inte utmana den fredsälskande och starkt Natoskeptiska folkopinionen. Men efter valet tutade de på för fullt igen, ofta med det försåtliga argumentet att Sverige i praktiken redan är med i Nato och själva medlemskapet därför bara ”en formsak”. Regeringen överväger nu också att utöka den svenska styrkan i Afghanistan, vissa folkpartistiska riksdagsledamöter kräver rentav en fördubbling. Och från den moderate försvarsministern kommer – som ett eko från Vita Huset – propåer om avlyssning av alla svenskars gränsöverskridande ”datatrafik”.

Det är alltså hög tid för den svenska vänstern, ja för alla oss som våndas över krigen i världen och imperialismens ogärningar, att ta steget från att ensamma gråta eller svära framför tv-nyheterna till att diskutera dessa brännande frågor med andra människor, i det privata likaväl som i det offentliga livet. Vi måste tillsammans lyfta upp konflikthärdarna Irak, Afghanistan och Israel/Palestina på det offentliga samtalets dagordning, höja våra röster och kräva den nya regeringen på besked, exempelvis vad gäller Sveriges uppslutning bakom USA:s världsvida ”krig mot terrorismen” och därmed sammanhängande kränkningar såväl av folkrätten som av grundläggande demokratiska rättsprinciper.

Vi måste om och om igen, utan att förtröttas, påtala det orimliga och oacceptabla i att det – än så länge – alliansfria Sverige har soldater i Afghanistan, soldater som av afghanerna uppfattas som ockupanter, eftersom de står under Natobefäl och därigenom ingår i USA:s krigsmaskineri.
Ett nej till svenskt Natomedlemskap måste dock, om det skall vara realistiskt och trovärdigt, förenas med ett ja till svenskt försvar. Och jag avser då inte den nya insatsstyrka av legokaraktär som blev följden av den senaste försvarsuppgörelsen och som är tänkt att operera långt utanför Sveriges gränser. Nej, jag talar om försvar i ordets verkliga mening, ett värnpliktsbaserat försvar med uppgift att skydda Sveriges land och folk och fungera avskräckande på eventuella, presumtiva angripare.
Vi lever ju dessvärre inte, ens i vår del av världen, i den eviga fredens tidsålder (se bara på det alltmer auktoritära Ryssland och dess vidriga krig i Tjetjenien!).

Den vänster, som stött den nyligen genomförda ”omrustningen” från ”invasionsförsvar” till ”insatsförsvar”, bör alltså, menar jag, självkritiskt ompröva sin ståndpunkt. Det är ingen skam att ha fel, däremot skamligt att inte ändra sig när verkligheten kräver det. Och det alla fredsvänner nu måste inse, det är att alliansfrihet — i dagens grymma värld — förutsätter egen, nationell, försvarsförmåga!