En gång hade Sverige ett liberalt parti. Det stod för demokrati, folkbildning, och en modern, sammanhållen medborgarskola för alla. Den som inte visste att den tiden är förbi, fick häromdagen en nyttig påminnelse.
Till kommunfullmäktige i Malmö inlämnades en motion med krav på att endast svenska får talas i skolan. Alltså: tillbaka till den tid, då samiska och finskspråkiga barn förbjöds tala sina föräldrars språk i skolan. Motionären var folkpartist.

Naturligtvis tvangs partiets ledande skolpolitiker ta avstånd från dumheterna. Men de förstår inte att episoden är en följd av deras egen primitiva plugg- straff- och belöningspolitik på skolområdet. Deras egen ytlighet attraherar ytliga, okunniga, fördomsfulla och halvrasister.
Skolan har fått alltfler elever vars hemspråk i grund skiljer sig från den språkfamilj, där svenskan ingår. Eleven måste få utveckla hemspråket till vuxennivå för att den vägen stegvis ta sig över till utvecklad svenska.
Hindras den processen, blir resultatet ”halvspråkighet”. De två språken och deras begreppsvärldar måste under utbildningen ”korrespondera” med varandra.

Om skolan inte får resurser, eller om kommunpolitiker inte begriper det hela, får vi ett ”språkproletariat” med alla dess negativa följder för individer och samhälle – plus politiker som via språktester vill utestänga tusentals mänskor från medborgarskap.
Folkpartiet stod en gång bakom den sammanhållna grundskolan. Dess nya opportunism var en spekulation på primitivismens marknad. Den gav folkpartiet en rejäl örfil i valet. Ändå fick primitivisterna med Reinfelts hjälp herraväldet över utbildningsområdet. Och än en gång måste man fråga: varför är vänstern så tyst?