Sent i höstas kom den danske journalisten och juristen Olav Hergels bok Flyktingen ut på svenska. Den är ett försök att i den politiska thrillerns form ta upp i princip alla brännade frågor som diskuteras i dagens Danmark och för all del i Sverige, som enligt en av karaktärerna i boken ”älskar att lägga sig i dansk politik”.
Upplägget är som följer. En dansk journalist, Rikke Lyngdal, kidnappas under uppdrag i Irak. Hon blir en dansk blandning av Giuliana Sgrena och Jessica Lynch och mycket av bokens spänningsmoment ligger i när vi vår följa hennes tid i Danmark där de vita lögnerna kring hur hon befriades från sina kidnappare skapar problem.
Det fungerar hyfsat. Boken är fiktion men har mycket stora likheter med verkligheten. Hergel skildrar ett Danmark från helvetet, med nyrika rasistiska småborgare på i princip alla viktiga poster inom både poilitiken och massmedierna. Ett land där starkt flyktingfientliga Dansk Folkeparti fått makten över tanken och i princip överalllt lyckats driva i genom sin politik. Där kristendom, fädernesland och danskhet ligger som en våt matta över alla debatter. Huruvida det är en dyster framtidsskildring eller en korrekt beskrivning av nuläget Hergel vill ge är svårt att säga. Troligtvis är det lite av både och.
Det fungerar hyfsat. Skildringen av Danmark som ockupationsmakt i Irak är intressant och välskriven. När Rikkes kidnappare och befriare Nazir återvänder till Danmark som flykting skildras också den danska flyktingpolitiken intressant inifrån. Hergel är själv liksom sin hjältinna journalist med inriktning på flyktingfrågor. Också bilden av den danska mediesituationen, hur flera stora tidningar och tv-stationer domineras av Dansk Folkepartis politiska agenda, är intressant. Personskildringarna av de danska mediechefernas hundraprocentiga girghet och opportunism, rasism och ointresse för det journalistiska hantverket är roligt elaka.
Så långt allt väl. Karaktärskildringarna är dock trubbiga och ibland nästan löjeväckande upprepande. När Hergel för femte eller sjätte gången skriver om hjältinnans ”erotiskt knubbiga kropp” och hennes dystert ensamma, promiskuösa singelliv rodnar man som läsare. Inte för bokens uttalade sexuella tilltal utan för det barnsligt stereotypa i skildringen av den ”moderna kvinnans” känslömässiga problem. Det är helt enkelt inte en särskilt skickligt skriven bok, inte ens i sin genre. Men för den intresserade fungerar den utmärkt som politisk febertermometer i munnen på vårt grannland.
