Den ansedda brittiska tidningen The Economist utsåg nyligen Sverige till världens mest demokratiska land. Med utgångspunkt i faktorer som valsystem, förvaltning, politiskt deltagande och medborgerliga rättigheter skapade tidningens analysenhet, Economist Intelligence Unit, ett demokrati-index. Sverige fick 9,88 poäng av 10 möjliga. Holland och de övriga nordiska länderna kom strax därefter. De brittiska demokratianalytikerna tycks dock helt ha glömt bort en viktig aspekt: statschefen. Där kan inte Sverige få annat än underkänt.
Det är besynnerligt att man i ett land som gärna vill framstå som en demokratisk förebild oreflekterat accepterar en så odemokratisk institution som ett kungahus. Vår nuvarande monark har föregåtts av en lång rad despoter och krigshetsare – något ärofullt kungligt förflutet kan man knappast tala om. Det svenska kungahuset vilar på en grund av vanliga människors död och lidande. Hur kan man tycka att det är en fin tradition att slå vakt om?

Diskussioner om den svenska monarkins fortsatta existens brukar sluta med att man hummande accepterar att kungahuset har majoritetens stöd. Men hur skulle det se ut om hovet tvingades att lägga korten på bordet? Det är redan känt att kungafamiljen varje år får över 40 miljoner av skattebetalarnas pengar för representation och privata utgifter. Men till precis vari privata utgifterna består i vet vi inte – hovets budget är inte öppen för offentlig granskning. En mängd mindre smickrande rykten om kungafamiljen och dess utgifter florerar dock på nätet. Om bara en tiondel av allt som sägs är sant skulle knappast någon vilja ha kvar monarkin i Sverige.
Denna seglivade, feodala rest lever numera främst på medial uppmärksamhet. Kungahuset har blivit en utdragen dokusåpa.
Skvallerpressen tjänar mångmiljonbelopp på att skriva spaltmil om drottningens ansiktslyftningar, kungens veteranbilar och kungabarnens partnerbyten och krogrundor på Stureplan. Det mesta som skrivs är banalt, taffligt och inställsamt. Dessutom ställer kungen, som anser sig ha rätt att spendera skattebetalarnas pengar, inte upp på några kritiska intervjuer. Så kan man bete sig om man inte är folkvald.
Själv anser jag att monarkin snarast borde prövas på två sätt: först en offentlig granskning av hovets budget och därefter en folkomröstning. På så vis kan vi medborgare ta ställning till om vi verkligen vill fortsätta att årligen bidra till familjen Bernadottes lyxliv. Jag tror att republiken Sverige är närmre än vad många anar.