Är Lula en brasiliansk motsvarighet till Gorbatjov, populär utomlands, men impopulär hemma? Så kan man tro om man läser brasilianska tidningar. Där framställs Lula som en okunnig och korrumperad man som av misstag hamnat på presidentposten. Trots detta har han stöd av mer än halva befolkningen, hur hänger detta ihop?
Den kritik man ser i tidningarna är medelklassens kritik. Innan Lula vann valet var PT det hederliga partiet i Brasilien. Många hoppades att han skulle göra slut på den omfattande korruptionen i landet. Men i stället har skandalerna fortsatt. Precis när allt verkade klart för att Lula skulle återväljas redan i första valomgången exploderade den sista. Några höga medlemmar i PT hade försökt köpa en dossier med komprometterande material om Lulas före detta motkandidat José Serra. Denne kandiderade till guvernörsposten i São Paulo. PT männen togs på bar gärning med 5 miljoner kronor när de skulle köpa dossiern. En bild på sedelbuntarna spreds till pressen. Den kom att bli den symboliska bilden av korruptionen. Den blev också den tuva som gjorde att Lula inte riktigt nådde till de 50 procent som krävdes för att bli omvald i första omgången.
Bakom publiceringen av bilden skymtar en konflikt inom den federala polisen. En sektor med band till högern lyckades lura till sig den hemligstämplade bilden av pengarna och gav den till pressen. Det märkliga är att ingen verkar vara intresserad av om anklagelserna mot Serra är riktiga. Lula har förvisso både tidningar och televisionen mot sig. Men det går inte att bortförklara att vissa delar av Lulas parti PT har använt mycket tvivelaktiga metoder. Fast ännu har det inte kommit fram något som visar att man, som är mycket vanligt i brasiliansk politik, försökt berika sig själv. Det handlar i stället om pengar att användas i kampen om regeringsmakten.
I Brasilien är personvalsinslaget dominerande. Det krävs flera miljoner kronor med kampanjpengar om man vill bli invald i kongressen. Dessa pengar kommer ofta från företag, där de stora pengarna finns. När man väl är invald så krävs det motprestationer. Som kongressledamot har man stora möjligheter att agera för sina egna intressen. Man kan anställa en stab på ungefär 15 personer. Dessutom har kongressledamöterna stora möjligheter att dirigera projekt och pengar till sin väljarbas. Det politiska livet i Brasilia handlar därför mycket om att sälja och köpa. Troheten till parti och ideologi är mycket liten. De flesta verkade vara korrumperade, PT var undantaget, fast inte nu längre. Nu framställs de närmast som de största skurkarna, men de värsta banditerna finns ändå fortfarande i andra partier.
En annan kritik kommer från vänstern inom och utanför PT. Lula har genomfört mycket litet av de grundläggande reformer man hoppats på. Flera inslag i politiken har dessutom gått tvärs emot PTs traditionella politik. Pensionssystemet för de offentliganställda har gjorts om, trots att partiet tidigare kraftigt motsatt sig detta. I stället för att vägra betala av skulden till IMF som man alltid hävdat har Lula i stället betalat av hela skulden. Flera ledande vänsterpersonligheter inom PT har besvikna lämnat partiet och anklagat Lula för att vara nyliberal.
De sociala rörelserna har kraftfullt protesterat mot den ekonomiska politiken som man ansett bara stöttat kapitalet. Fackföreningsrörelsen CUT som Lula varit med och grundat har varit kritisk, men där finns klara nyansskillnader.
Osmario Nobre arbetar på vårdfacket, han var med och grundade både PT och CUT. Men nu är han grymt besviken och har redan gått ur PT:
– Det satsas bara en spottstyver på att bekämpa fattigdomen, medan bankerna tjänar mer än någonsin. Lula ändrar inget i grunden.
Osmario företräder den minoritet på 25 procent inom CUT som inte ville stödja Lula i första valomgången. Det är främst de offentliganställda som tänker så och deras fack domineras av delar av vänstern inom PT. Majoriteten består av kommunistpartiet PCdoB och övriga delar inom PT. Jose Boaventura Santos är en av dem. Han är ordförande för väktarfacket i Salvador. Boaventura har viss kritik mot Lula, men menar att han gör det bästa möjliga i en svår situation.
Övriga sociala rörelser ställer i stort sett upp på MST:s, de jordlösas rörelse, linje. Man menar att Lula faller tillbaka för kapitalets och IMF:s krav på en företagsvänlig politik. Han har till exempel inte genomfört den utlovade jordreformen. I stället har Lula satsat och trott på agrobusiness som skall exportera Brasilien ut ur den ekonomiska krisen.
Ändå har rörelserna inte velat bryta med Lula utan försökt att upprätthålla en dialog.
Vänsterkritiken mot Lula har resulterat i ett nytt parti, PSoL, som i stort sett består av före detta medlemmar i PT. Dess kandidat till presidentposten, Heloísa Helena, fick tillsammans med en annan avhoppare från PT nästan tio procent i första valomgången. Det var de rösterna som fattades för omval. Men när Lula i andra omgången ställs mot högerns kandidat Alckmin vägrar Helena ta ställning. Det är uppseendeväckande när det är ett så klart klasskampsval. Ett skäl kan vara bitterheten mot det gamla partiet. Men det finns också en annan förklaring.
Helenas väljare kommer från den brasilianska medelklassen och den är märklig. Många har röstat på vänstern, men deras förhållningssätt är ambivalent. De ser och protesterar mot de avgrundslika orättvisorna men har svårt att förhålla sig till de stora marginaliserade grupperna i det brasilianska samhället. Ofta får man höra mycket fördomsfulla kommentarer från dem mot svarta och andra fattiga. Det verkar livrädda för att ha en närmare kontakt med dem. De sociala reformer som Lula trots allt genomfört har något gynnat de fattigaste men inte medelklassen. Det försiktiga försök till socialbidrag, där elva miljoner av de fattigaste familjerna fått kring 300 kronor i månaden, har de avfärdat som assistentialism, och de säger att det bara är bortslösade pengar.
Det går inte under att avfärda Lulas politik som nyliberal. Den kritik han mötts av från högern är i stället att han inte har velat minska på statens budget. Han har varit mot privatiseringar och i stället försökt stärka statsapparaten. Men samtidigt har han fört en tydligt företagsvänlig politik. Strategin verkar vara att stärka landets ekonomi och på så sätt få pengar över för sociala reformer. Brasilien har också fått ett kraftigt överskott i sin handelsbalans, företagen går bra för att inte tala om bankerna som redovisar enorma vinster. Lula för en kompensatorisk politik där den förväntade ekonomiska utvecklingen skall användas för att hjälpa de marginaliserade.
Det finns ändå några lite mer genomgripande reformer, till exempel de kvoteringar av svarta och elever från den offentliga skolan som införts till universiteten. Men Lula vågar inte genomföra de strukturella reformer som skulle kunna ändra på maktbalansen inom det brasilianska samhället. Detta beror delvis på styrkeförhållandena i kongressen, där exempelvis jordägareliten är mycket stark och kraftfullt motsätter sig en jordreform.
De få reformer han ändå genomfört har ritat om Brasiliens politiska karta. Förut hade Lula sitt kraftigaste stöd från välbetalda arbetare och intellektualiserad medelklass i det utvecklade södra Brasilien. Högern hade ett starkt inflytande bland fattiga och lågutbildade i det fattiga nordöstra Brasilien. Nu har Lula fått sitt starkaste stöd just bland dessa grupper. Detta är ett politiskt genombrott i Brasilien, även om man kan fråga sig hur pass långsiktigt det är.
I slutet av valkampanjen har Lula nu anklagats för att dela Brasilien mellan fattiga och rika. Men då kunde Lula knipa en enkel poäng när han valtalade i tremiljonerstaden Salvador.
– Jag vill inte dela Brasilien mellan fattiga och rika. Jag vill helt enkelt att det inte ska finnas några fattiga.
Han kunde naturligtvis också påpekat att de som skapat denna extrema uppdelning i Brasilien är just hans motståndare. Det som var påfallande vid mötet i Salvador var att publiken inte bestod av de vanliga politiskt engagerade ungdomarna utan just av fattigt och slitet folk. Går man runt bland vanligt folk i Salvador är det helt klart vad de tycker.
– Det är klart vi stöder Lula, vi vill inte gå tillbaka till det gamla. Fattigdomen har trots allt minskat under Lula.
Så var det inte för några år sedan, då var den politiska förvirringen stor bland fattigt folk. Lula vid makten har faktiskt lett till en politisk förändring. Som en känd ekonom uttryckte det:
– Folk är inte dumma, de ser sina intressen och väljer utifrån det.
Nu när det blir en andra valomgång har de sociala rörelserna ändrat inställning. Nu stödjer de samfällt Lula.
– Han blev inte det vi hoppades, men han är mycket bättre än motkandidaten, så uttrycker en MST-are det de flesta känner
João Pedro Stedile är MST:s viktigaste ledare. Så här uttrycker han det:
– De sista fyra åren har vi haft en koalitionsregering där kapitalets krafter har haft ett fortsatt inflytande. Å andra sidan har vänsterkrafterna gått framåt i utrikespolitiken, i försvaret av de statliga företagen och på några sociala områden som den offentliga undervisningen och höjningen av minimilönen.
Stedile menar att den första valomgången karaktäriserades av opportunistiska marknadsförare och tvivelaktiga metoder med stöd av pengar från företagare intresserade av tjänster från regeringen. Resultatet blev en kampanj utan entusiasm och aktivister och den intresserade inte folk. När högern sen fick till en andra omgång för sin kandidat Alckmin gick de till offensiven genom alla de media de behärskar.
– De vill privatisera företagen, de vill flexibilisera arbetslagarna. De vill ta upp frågan om frihandelsavtalet ALCA igen, eftersom de anser det nödvändigt. Med andra ord vill de ännu mer underordna vår ekonomi det amerikanska imperiets intressen.
Stödet för Lula är alltså främst en försvarskamp för det man trots allt lyckats genomföra. Valkampanjen har nu plötsligt blivit ideologisk enligt Stedile. Men han ser ändå det som kommer att hända efter en eventuell Lulaseger som viktigast:
– Då måste vi mobilisera för att få till stånd en debatt om det brasilianska samhällets framtid. Vi måste få ett projekt som prioriterar staten och försöker lösa folkets viktigaste problem som arbetslöshet, utbildning, jordreform, boende och inkomstfördelning. Det blir inga sociala förändringar utan folkligt deltagande och mobilisering.
