Drottning Silvia hade själv plockat stenarna i Drottningholms slottspark.

På kvällen den 27 januari lade hon och kungen dem vid minnesmonumentet utanför Stora synagogan i Stockholm. I judisk tradition lägger man stenar i stället för blommor: blommorna vissnar, stenen blir kvar.

Inne i synagogan tändes ljus. Auschwitzöverlevaren Leon Weintraub talade. Ulf Kristersson stod i talarstolen. I bänkarna satt Ebba Busch, Gunnar Strömmer och ytterligare tio statsråd.

Två riksdagspartier var inte inbjudna.

Sverigedemokraterna var sedan tidigare portade från Judiska centralrådets minneshögtider. Sedan hösten 2024 gällde samma sak Vänsterpartiet, efter en rad fall där lokala företrädare uttryckt sig antisemitiskt eller uttryckt stöd för terrororganisationer. Och ännu i januari var begränsningen alltså kvar.

Nu ska frågan upp för debatt.

Den 2 november kallar styrelsen för Judiska församlingen i Stockholm till medlemsmöte om församlingens ”policy kring politiska kontakter”.

Samtalet ska både gälla de båda uteslutna partierna, men också hur församlingen generellt ska se på kontakt med politiska partier, vad kontakt betyder – och vad som krävs för att släppas in i värmen igen.

Styrelsen formulerar dilemmat själv:

”Om en politisk aktör förändrar sitt agerande eller sin politik, hur ska vi kunna avgöra när förändringen är tillräcklig?”

Mattias Schain (bilden) är medlem i församlingen och aktiv i Socialdemokraterna.

Han beskriver Judiska församlingen som en ovanlig konstruktion: en enhetsförsamling, ”mer som en kommun”, där människor från höger till vänster, traditionalister och progressiva, Israelvänner och Palestinaaktivister ska rymmas under samma tak.

– Det är genuint svårt. Jag skulle ibland önska en större förståelse för att församlingens uppgift inte är att ta ställning, utan att skapa en välkomnande och trygg plats för olika judar. Men i ett fåtal frågor, som denna, blir det ju till slut binärt. Antingen bjuder man in ett parti eller så gör man det inte.

Han har själv redan prövat hur långt principen om en enhetsförsamling sträcker sig.

För första gången berättar Schain nu om en oenighet som kulminerade på församlingens fullmäktige 2025, då han tillsammans med ett 20-tal andra medlemmar ville ändra en av stadgarnas mest laddade formuleringar.

Sedan 2012 slår den första paragrafen fast att församlingen ska värna ”det judiska folket och förbundenheten med staten Israel”. Schain ville stryka hänvisningen till staten Israel för att tydliggöra att församlingen rymmer medlemmar med olika förhållningssätt till staten Israel.

– Om man vill vara en enhetsförsamling som välkomnar alla judar tycker jag att det är en dålig formulering. Ett medlemskap innebär ju normalt sett att man ställer sig bakom syftesparagrafen, och då måste man också ta den på allvar. Det behöver vara tydligt om man gör ett ställningstagande, och i så fall vilket. I debatten förekom många olika tolkningar av vad formuleringen innebar och inte.

Debatten blev livlig, men inte fientlig, minns han.

– Det var respektfull och god stämning. Du är ju grek och jag jude, och vi vet ju till skillnad från svenskar hur man bråkar, säger Schain och skrattar.

Ett anförande från den konservativa sidan stack däremot ut.

– Det mest konservativa partiets anförande var ganska svavelosande. Det var väl förutsägbart och inget konstigt med det. Det är en del av att vara en kommun där man tycker olika.

Motionen röstades ned. Församlingen har därefter publicerat ett särskilt förtydligande där styrelsen skriver att ”förbundenheten” inte innebär lojalitet med Israels regering, utan med landets befolkning – såväl judar som muslimer, kristna och andra minoritetsgrupper – och dess rätt att leva i säkerhet. Där betonas också att medlemmarna har olika uppfattningar om Israel.

Schain säger att han uppskattar det svaret.

– Jag tycker faktiskt att svaret är ganska bra. Givet den verklighet vi lever i är jag på det stora hela ganska nöjd med att ha kommit så långt.

Men grundproblemet finns kvar, menar han.

– Det är fortfarande inkonsekvent med vad som faktiskt står i stadgan. Jag känner också personer som upplever att det är lågt i tak och att det finns en ganska smal åsiktskorridor inom församlingen. Men jag upplever inte det för egen del. För en tongivande grupp är kopplingen och lojaliteten till Israel en stark del av den judiska identiteten. Men alla judar känner inte så.

Centralrådets ordförande Aron Verständig beskrev själv diskussionen tidigare i år som intensiv och framhöll att församlingen rymmer allt från anhängare av Israels nuvarande regering till personer som är extremt kritiska mot kriget i Gaza.

– Det som förenar folk är väl att alla bryr sig väldigt mycket om Israel, men man har helt olika idéer om vad som är bäst för landet, sade han då till Flamman.

För Schain är kopplingen till höstens diskussion om partierna tydlig. Samma grundfråga återkommer: hur bred kan en enhetsförsamling vara och ändå dra politiska gränser?

– Det är lätt att säga att man ska vara ett välkomnande paraply. Men givet polariseringen och känslan av utsatthet förstår jag att det här är genuint knivigt.

När Vänsterpartiet portades från Judiska centralrådets minneshögtider hösten 2024 hade flera lokala företrädare uppmärksammats för antisemitiska uttalanden och stöd till terrororganisationer.

– Inom Vänsterpartiet är antisemitism inte bara ett problem bland enstaka personer, utan det är betydligt djupare än så, sade Centralrådets ordförande Aron Verständig då.

Efter ett möte med Nooshi Dadgostar några veckor senare mildrades tonfallet. Centralrådet beskrev hennes avståndstagande från antisemitism som ”tydligt och genuint”, men kritiserade lokala organisationer för att ha agerat för sent eller försvarat partikamrater som uttryckt sig antisemitiskt.

Nya fall har därefter fortsatt att dyka upp. I juni och september i år ströks flera V-kandidater efter granskningar av antisemitiskt material.

I juni sade Dadgostar efter de första avslöjandena:

– Man får aldrig, aldrig gå över i antisemitism eller skuldbelägga grupper.

SKMA välkomnade att kandidaterna ströks, men kritiserade Dadgostar för att inte tydligare benämna det antisemitiska innehållet de hade spridit.

Sverigedemokraternas väg har sett annorlunda ut. Partiets egen vitbok beskriver starka nazistiska kopplingar och antisemitiska idéer under de tidiga åren.

I Almedalen 2025 bad Jimmie Åkesson svenska judar om ursäkt för antisemitismen i den rörelse som partiet växte fram ur. Judiska centralrådets Aron Verständig kallade ursäkten och partiets vitbok viktiga steg.

– Jag tycker det är bra att man lägger korten på bordet, att man vad det verkar har gjort en seriös vitbok och att man ber om ursäkt för det, sade han.

Men relationen till organisationer som arbetar mot antisemitism är samtidigt konfliktfylld. Efter en ordväxling med SKMA hösten 2024 deklarerade Åkesson och fyra andra SD-toppar att de hädanefter betraktade kommittén som en ”politisk aktör” och dess uttalanden som en politisk motståndares.

SKMA:s dåvarande ordförande Ulrika Knutson kallade anklagelsen ”ren demagogi”.

Även Jonathan Leman (bilden) på Expo menar att det finns en skillnad mellan partiernas hantering av frågan om antisemitism.

– Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet har i närtid uppmärksammats för antisemitism i sina led. Men då måste man också fråga hur partierna reagerar när det händer. Flera sverigedemokratiska kandidater som uppmärksammades för spridning av antisemitiskt material inför valet 2022 blev kvar och kunde väljas in trots detta. När SKMA uppmärksammar olika exempel på antisemitism i Sverigedemokraterna så erkänns inte problemet. Man slår tillbaka och börjar i stället tala om att man minsann gillar Israel och att det som påståtts vara antisemitism inte är det, säger han till Flamman. 

Med Vänsterpartiet ser han ett annat mönster.

– Att det över huvud taget finns människor med sådana här värderingar på vallistorna är uppenbart ett problem. Men när fallen kommer fram kastas människor också ut. Och från centralt håll har man förvisso agerat slappt och senfärdigt, men man förnekar inte att det handlar om antisemitism. Att vänsterpartiets nuvarande ledning har visat att man inte vill att partiet ska vara ett hem för sådana uppfattningar har lett till splittring och att nya småpartier bildats.

Det innebär inte att Vänsterpartiet har löst problemet, understryker Leman.

– Man har fortfarande situationer där den centrala ledningen reagerar medan lokalorganisationer försvarar och vill behålla personer. Så det finns problem på flera håll och fog för kritik. Men om man jämför partierna är en betydelsefull skillnad att V-ledningen i sitt avståndstagande från antisemitism faktiskt intresserar sig för vad antisemitism är och att man exempelvis arrangerat utbildningar om antisemitism i olika delar av partiet. 

Samtidigt tycker Leman att det vore ett misstag att tro att församlingens konflikt enbart handlar om vem som har bäst facit mot antisemitism.

Den handlar också om politik.

– De kulturkrig och motsättningar som finns i samhället finns även i den judiska gruppen. Judiska församlingen är en enhetsförsamling. Det finns inte olika församlingar där man kan välja efter politiska värderingar, utan väldigt olika människor ska samsas under samma tak.

Där har det funnits en praktisk fördel med att behandla ytterkanterna lika.

– Det kan upplevas som balans när både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet stängs ute. Judar till höger kan se att centralrådet markerar vänsterut och judar till vänster kan se att man markerar högerut. Givet stämningarna tror jag att det skulle väcka ganska starka reaktioner, oavsett hur man väljer att ändra sin nuvarande linje. 

För vissa medlemmar tror Leman dessutom att konflikterna kring Israel spelar större roll än vad den officiella diskussionen om antisemitism antyder.

– Man måste förstå att det finns en genuin upprördhet över både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna bland många judar som oroar sig för antisemitism oavsett om det kommer från vänster eller höger. Men för en del, särskilt judar som står längre till höger, verkar det handla mer om Israel–Palestinafrågan än om antisemitism, säger han och fortsätter.

– Palestinasolidaritet verkar ibland provocera mer än antisemitism. Det hjälper också till att förklara varför Vänsterpartiet kan skapa stor upprördhet hos vissa som samtidigt är helt obrydda kring avslöjanden om antisemitism från Sverigedemokraterna och andra delar av ytterhögern.

Mirjam Katzin är forskare med antisemitism som specialområde. Hon har varit Malmö stads samordnare mot antisemitism, och dessutom ordförande för Vänsterpartiet i staden. Sedan dess har hon lämnat partiet.

Hon välkomnar att frågorna nu lyfts upp för samtal. Hon har samtidigt svårt att se att de nya diskussionerna automatiskt skulle leda till att Vänsterpartiet släpps in.

– Det har svängt fram och tillbaka. Det har blivit bättre, men sedan har det dykt upp nya saker som gjort det svårare igen. Man kanske helt enkelt inte har gjort tillräckligt för att visa att man tar problemet på allvar.

Det återkommande mönstret är för henne viktigt.

– När det dyker upp igen och igen kan man också se det som ett tecken på att man borde ha arbetat mer strukturellt tidigare. Man har gjort en del, absolut, men ibland fastnar man fortfarande i att det här är högern som försöker sätta dit oss.

Den invändningen kan samtidigt vara sann, säger hon.

– Högern använder förstås sådana här frågor politiskt. Men att någon använder problemet mot dig betyder inte att problemet försvinner. Man måste kunna hålla de två tankarna i huvudet samtidigt.

Katzin tror samtidigt att opinionen bland svenska judar har förskjutits åt höger och att fler än tidigare är öppna för Sverigedemokraterna.

– Det finns nog medlemmar som vill fortsätta hålla Vänsterpartiet ute men släppa in Sverigedemokraterna. Och där kan den nuvarande symmetrin också vara strategiskt användbar för ledningen. Det är lättare att hålla emot åt ena hållet om man kan säga att samma regel gäller åt båda.

Anna Nachman, redaktör i Fokus och begravningsansvarig i Judiska församlingen, börjar i en annan ände. Hon understryker att hon talar som privatperson och församlingsmedlem.

Själva idén om långvariga bojkotter gör henne obekväm.

– Man kan behöva sätta saker på paus. Det kan komma en punkt där man verkligen måste säga: stopp, ni får inte komma hit nu. Men saker förändras och människor förändras. Då kommer frågan till slut: om du har lagt en bannlysning på någon, när ska du häva den?

Problemet uppstår när en markering saknar en väg tillbaka.

– Om syftet är att få någon att förändras måste det rimligen också finnas något som personen eller organisationen kan göra för att komma tillbaka. Annars stänger man vägen till dialog samtidigt som man säger att man vill se en förändring.

Hon pekar på Vänsterpartiet.

– Jag har en väldigt god vän, Sara Stenudd, som är vänsterpolitiker. Hon är inte antisemit i en enda cell. Ändå drabbas hon av att hela partiet portas. Alla gör ju det. Det är ett problem med sådana kollektiva cancelleringar.

Samma resonemang måste enligt henne förr eller senare tillämpas på Sverigedemokraterna.

– Jag vet inte hur sant allt de säger om sin förändring är. Men rent praktiskt har de tagit bort flera av de gamla idéerna som var direkt problematiska för judiskt liv. Då måste man någon gång kunna fråga: hur länge ska de bannas? Om ingenting någonsin kan vara tillräckligt blir bojkotten permanent.

Samtidigt finns redan undantag från kontaktstoppet.

Den 19 augusti samlades medlemmarna till församlingens traditionella valdebatt. Platsen hölls hemlig fram till anmälan och mötet var stängt för utomstående.

Framför publiken satt företrädare för samtliga åtta riksdagspartier, som moderaten Gunnar Strömmer och liberalen Romina Pourmokhtari, men också Linda Lindberg från Sverigedemokraterna och Jonas Lindberg från Vänsterpartiet. Moderatorn Willy Silberstein kallade efteråt utfrågningen för ”årets eldprov för en moderator”.

Hannah Stutzinsky (bilden), ordförande för församlingens fullmäktige och reporter för Timbros nätmagasin Smedjan, satt i publiken. Hon skrev i efterhand att Vänsterpartiet inte visat någon ”förtroendeingivande förståelse” för varför partiet så ofta hamnat under lupp för antisemitism.

När jag ringer upp beskriver hon en kluvenhet inför frågan bland hennes jämnåriga.

– När jag pratar med judiska vänner handlar det mycket om att man helst inte vill ha vare sig sverigedemokratiska eller vänsterpartistiska ministrar. Samtidigt kanske man måste acceptera en verklighet där det blir så. Och har man kontakt kan man åtminstone framföra sina synpunkter och få inflytande. Jag upplever att många i min ålder tycker att det här är jättesvårt.

Samtidigt beskriver hon själva församlingen betydligt varmare än den politiska konflikten kan ge intryck av.

– Jag är från Göteborg. Där hade vi först en synagoga, sedan blev det två när folk ville ha olika liturgi. När jag flyttade till Stockholm frågade de vilken form jag ville ha – här finns fem och alla är fullsatta varje vecka. Jag tycker att Stockholms judar tenderar att klaga mycket. Det finns väldigt mycket najs med den här församlingen.

För Mattias Schain finns problem som är mer djupgående än vilka partier som får komma på ceremonier.

Han tycker inte att Vänsterpartiets agerande efter årets avslöjanden ska förringas.

– Vänsterpartiet har uppenbart utmaningar bland sina kandidater. Om det bottnar i slarv eller bristande engagemang mot antisemitism vill jag inte spekulera i. Men när granskningar har visat att antisemitiska saker har skrivits så har partiet agerat, tagit bort människor från listorna och uteslutit dem. Det hedrar dem. Om arbetet är genuint och tillräckligt får framtiden utvisa.

Men hans största besvikelse på vänstern ligger utanför partiets kandidatlistor.

– Att leva som jude i Sverige kommer med en utsatthet om man gör det öppet. Det gäller förstås framför allt den som går med davidsstjärna eller kippa på stan. Men jag tänker kanske framför allt på våra barn. Om de inte går i någon av de små judiska skolorna utan i en vanlig kommunal skola kan det vara skitjobbigt att vara judiskt barn.

Vänstern får inte blunda för antisemitismen

Mirjam Katzin: Låt inte rättmätig Israelkritik tippa över i konspiratoriskt tänkande.

Nyheter Mirjam Katzin

Det är en erfarenhet som enligt Schain inte riktigt har fått någon plats i den svenska antirasismen.

– Det är en rasism som jag upplever att vänstern i bred bemärkelse inte tar på allvar. Den fångas inte upp och tas inte på allvar av den antirasistiska rörelsen. Jag förstår den bredare politiska kontexten som gör frågan svår. Men det gör mig ändå väldigt besviken och väldigt ledsen.

Flamman har sökt Aron Verständig.