Han skulle kunna kallas en sympatisk chefstyp. Han är genomtänkt och välplanerad, vänlig, men bestämd. Han är frikostig med sina berättelser utan att vara talträngd.
Av alla frågor är det nog bara en enda som han möjligen inte var förberedd på.
Vad tycker du om Flamman i dag?
–Det var en intressant fråga. Det är klart att det finns mycket jag inte tycker om, men också mycket som jag tycker är bra. Men med den roll Flamman har idag så är den ganska bra. Ny Dag ligger nere och det behövs en tidning för att samla vänsterkrafter. Man får aldrig bli urvattnad och tappa sin ideologi. Om man börjar anpassa sig går man inte att skilja från övriga. Man får inte kasta marxismen överbord.
Alf Lövenborg var Flammans chefredaktör i omgångar åren 1966-1991. Han började på tidningen 1956. Ett av hans stoltaste minnen är från 1967, då Flamman skulle läggas ner. Han öppnar en vacker lädermapp och visar gulnade exemplar av Flamman och den ledare han skrev då. Han berättar.
–Ny Dag hade börjat med veckoutgivning. Flamman hade ett underskott på hundratusen. Men det är klart att det handlade om innehåll. Och att vi inte alltid följde partilinjen. Vi var ju i opposition mot allt som kom från Stockholm.
På distriktsårskonferensen lyckades partiledningen få majoritet för nedläggning, som Lövenborg uttrycker det. Alf Lövenborg skrev den ledare som markerade slutet – trodde han.
–Då kom några stadiga gubbar upp till mig på redaktionen, gruvarbetare. De sa: Är ni inte kloka? Ska Flamman läggas ner? Och så startade de en aktionsgrupp för att samla in pengar. Och det var en intensiv kampanj i media. Även från borgerligt håll. Det fanns flera av deras ledare som skrev att det vore synd om Flammans röst tystnade.
Däremot Norrbottens-Kuriren fällde krokodiltårar enligt Lövenborg.
–Det var ju den tidning där man hade planerat attentatet 1940, som du vet. De avslutade sin ledare med orden: Aldrig har en tidning haft ett vackrare namn.
Trots nedläggningshotet fortsatte redaktionen att göra en ”hygglig tidning”, som Lövenborg uttrycker det.
–Vi skulle falla med flaggan i topp. Men det blev bättre än så. Flamman föll inte.
–Det var arbetarna som räddade Flamman. Det är faktiskt alltid arbetarna själva som slagit vakt om Flamman.
Alf Lövenborg tillhörde alltså det som är känt som ”Flammangänget”, som ledde utbrytningen ur VPK 1977 och bildade APK.
–Men jag var också med om att bryta loss Flamman från APK.
Utifrån kan det se ut som om du saknar trovärdighet.
– Jag är realist. APK blev en för liten grupp och jag blev övertygad om att de inte kunde hålla igång en tidning.
– Vi har gjort fel ibland, men vi har alltid hamnat till vänster.Vi har alltid stått på arbetarnas och de förtrycktas sida. Jag har ju varit chefredaktör i 25 år. Jag kan säga som Nils Ferlin: Gud må förlåta mig somliga rader. Men jag går inte omkring med dåligt samvete. Jag har alltid varit ärlig. Nu gäller det att titta framåt – vad ska vi göra? Jag är optimistisk.
Vad är det för rader som ska förlåtas? Alf funderar ett ögonblick.
–Den där ovillkorliga lojaliteten med det man idag kallar de realsocialistiska länderna, den var kanske inte alltid så bra. Men vi tänkte som så: Hur skulle det vara om det bara fanns en enda supermakt? Det är det vi ser idag!
–Men det var också konflikter som egentligen var onödiga.Vi slogs ibland så hårtestar och blodet rök. En del saker orsakade mycket bitterhet. Försöket att lägga ner Flamman påverkade partidistriktet. Det klövs i två delar uppe hos oss. De som röstat för nedläggningen kom att betraktas som förrädare av motståndarsidan.
– Jag vet två bröder, varav den ene ringde till sin bror och frågade: Hur röstade du ? Ja, då erkände han att han röstat för nedläggning och hans bror svarade: Då talar vi aldrig mer med varandra.
–Hur man såg på de realsocialistiska länderna gjorde folk till ovänner. Men det som är viktigt att adressera till gamla och nya: Det enda som finns är att mobilisera från botten – från toppen går inte.
Är du kommunist?
– Absolut. Och jag har aldrig haft något problem med det. Jag har många vänner uppe i Luleå och på andra håll som har helt andra åsikter men vi respekterar varandra. Jag tror att om man står fast vid sina principer så blir man respekterad av andra.
