I Luleå blev Valdemar Granbergs
maka Svea och tolvårige sonen
Torgny kvar, i lägenheten i Norrskensflammans
hus.
På morgonen den 3 mars fick de
internerade i Storsien höra att
Norrskensflammans lokaler brunnit
ner till grunden och fem personer
omkommit, bland dem två barn.
Valdemar Granberg förstod att
hans familj hade dödats. Samma
morgon skickades han hem av en
orolig lägerledning, som insåg att
det pyrde bland de internerade.
Valdemar Granberg hämtade sig
aldrig, utan började så småningom
dricka. Han kunde inte vara kvar
på Flamman. Han hängde sig 1960.
Därmed skördade mordattentatet
sitt sjätte offer.
Två skamfläckar
”I Valdemar Granbergs öde möts
två av skamfläckarna i den svenska
historien om andra världskriget,
som vi helst vill glömma bort:
terrrorattentatet mot Norrskensflamman
och interneringslägren
för kommunister”, skriver Maria-
Pia Boëthius i sin bok Heder och
samvete.
De fem som mördades var, förutom
Flammans korrekturläsare Svea
Granberg och hennes son, även
Artur Hellberg, Flammans ekonomichef
och ordförande för partidistriktet
i Norrbotten, hans fru Alice
Hellberg samt deras dotter Maj
Hellberg, åtta år gammal.
Flamman utkom redan dagen
därpå, som ett maskinskrivet blad,
och trycktes under en tid hos Ny
Dag i Stockholm. En stor insamling
företogs som renderade imponerande
80 000 kronor för Flammans
återuppbyggnad.
Tvärtemot vad den borgerliga
pressen till en början gärna ville
göra gällande, framkom så småningom
att det inte rörde sig om en
olyckshändelse i Flammanhuset,
natten till den 3 mars 1940. Utredningen
visade att det handlade om
ett väl planerat sprängattentat med
stora mängder trotyl. Gärningsmännen
var stadsfiskalen Ebbe
Hallberg och en journalist på Norrbottens-
Kuriren vid namn Gunnar
Hedenström. Kapten Uno Svanbom
samt fänrikar Borgström, Krendel
och Norström och värnpliktige
Palmqvist. En sista repetition natten
före sprängningen hade företagits
i Norrbottens-Kurirens lokaler.
Försvårade utredningen
Attentatsmännen greps så småningom
i mitten av april, trots att
det ingick i planen att stadsfiskal
Hallberg skulle försvåra utredningen.
De gripna menade att det inte
varit deras avsikt att döda någon
och de åtalades heller aldrig för
mord. De förklarades skyldiga till
brand, grov skadegörelse på annans
egendom samt anskaffning av
sprängämne med uppsåt att begå
grov skadegörelse.
De dömdes till straffarbete.
Stadsfiskalen förklarades sinnessjuk
och slapp straff.
Hovrätten skärpte domarna ett år
senare. Borgström, Krendel och
Norström fick sex års straffarbete,
Palmqvist två år, Svanbom och Hedenström
sju år. De benådades
dock i olika takt och ingen avtjänade
mer än fem år.
Stadsfiskalen och allmänne
åklagaren Ebbe Hallberg var en
ganska instabil person och även
ekonomiska oegentligheter avslöjades.
Han blev satt på Långholmens
fängelse i Stockholm där han
så småningom dog.
Stämningarna gentemot kommunister
hade i och med finska vinterkriget
blivit mycket hätska. Den 2
februari 1940 skrev Henning Carlsson
i Norrländska Socialdemokraten
om den finska ”likvideringen av
kommunister 1930 […] en åtgärd
som varje svensk socialdemokrat i
dag förstå”. Den 13 januari 1940:
”De är icke människor i vanlig bemärkelse.”
Riksdagsmannen Allan
Vougt (s) skrev i tidningen Arbetet.
”Underligt vore det om demokratien
icke skulle utspy dem ur sin mun,
gripen av äckel över en människotyp
så förnedrad till de oskäligaste
kräkens nivå […]”Redan när interneringslägret
i Storsien upprättades,
reste Torsten Nilsson och Folke
Thunborg från SAP dit för att tillse
att inga socialdemokrater av misstag
kommit med. De rapporterade
till LO: ”Tidpunkten är synnerligen
lämplig för en aktion i syfte att
rensa ut kommunisterna från
alla förtroendeposter och därigenom
också tränga tillbaka
deras inflytande i den norrbottniska
arbetarrörelsen.”
Norrskensflamman drabbades av
annonsbojkott och fick färre
kunder till civiltryckeriet.
General Archibald Douglas ville
att Sverige skulle ingripa till Finlands
försvar i vinterkriget. Kommunisterna
i Norrbotten motsatte sig
detta och avslöjade gång på gång
Douglas planer i Norrskensflamman.
Generalen försökte stoppa pappersleveranserna,
rekvirera Flammantryckeriet
för militära ändamål
och sökte slutligen tömma hela
Norrbotten på kommunister, genom
att inkalla dem till ”militärtjänstgöring”
i lägret Storsien, i stort sett detsamma
som ett koncentrationsläger.
Landsomfattande razzia
Den 10 februari sände polisminister
Gustav Möller (s) ut 3 000 poliser i
en landsomfattande razzia. Det var
dock inte så lätt att finna bevis för
landsförräderi någonstans. Enligt
ett protokoll beslagtogs i Norrköping
”7 carbonpapper, varav 2 använda”.
Ebbe Hallberg i Luleå passade
på att i Flammans tryckeri
noggrannt studera var man skulle
kunna placera sprängmedel.
Artur Hellbergs mor hade fått lite
underhåll av sonen varje månad.
Hon inkom med en förfrågan i rätten
om skadestånd på 50 kronor i
månaden. Men rätten tog inte upp
frågan eftersom hon inte var behörig
att ställa krav. Domstolen behandlade
ju inte ärendet som mord.
Norrländska Socialdemokraten
vägrade ta in dödsannons för de
fem offren. Kommunistpartiet gav
ut ett flygblad om händelsen och
dömdes till böter på 200 kronor för
påståendet ”luleåmorden är de ruskigaste
politiska förbrytelserna i
modern tid”.Tre veckor efter attentatet
transportföbjöds alla kommunistiska
tidningar.
