Globalisering är ordet för dagen, så ock på årets Bokmässa, där den nya världsordningens faror och fördelar diskuterades på många seminarier.

Björn Hettne, pensionerad historiker från Göteborg, talade om nationalism. Enligt honom leder globaliseringen, framdriven av ekonomisk konvergens, till ”geografins död”, och en värld där nationalstaten inte längre utgör den grundläggande enheten, den territoriella suveräniteten luckras upp och där den enskilda människans identifikation flyttas till andra nivåer än den nationella.
Överlag handlade det mycket om just identiteter, och man kan inte värja sig för intrycket att själva sättet att formulera frågeställningar inte bara beskriver problemen utan är lika mycket en del av dem.
En talande rubrik var ”Vad är svenskhet?” med sådana intellektuella elefanter som Maja Hagerman, historikern Lars Trädgård, DN:s ledarskribent Henrik Berggren – de två sistnämnda har tillsammans skrivit en bok med den milt uttryckt provokativa titeln ”Är svensken människa?” – och den notoriske Maciej Zaremba.
De var rörande överens om att den nationella identiteten är en konstruktion i ideologiskt syfte, något som för övrigt också Hettne påpekade, men de skyndade sig också att tillägga att myten – eller vad man föredrar att kalla det – är nödvändig för varje samhälle, det avgörande är om den är bra eller dålig, en märkligt relativistisk uppfattning som i sin extrema förlängning öppnar upp för ganska otäcka slutsatser.
Maciej Zaremba förnekade sig inte den gången heller och inte bara försvarade folkpartiet utan också förde fram den bisarra åsikten att det borde ställas krav på medborgarskap för alla, alltså både invandrare och svenskar.
Han kallade det att ta medborgarskapet på allvar.

Religionens växande betydelse för identiteten i dagens värld berördes av många, och framför allt ägnade man sig flitigt åt relationerna mellan västvärlden och islam. Som vanligt i dylika sammanhang lät allt mycket trevligt och bra. K G Hammar och Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd, talade mycket om förnuft, ödmjukhet och ansvar.
Man påpekade det självklara i att det faktum att man har rätt att säga vad som helst faktiskt inte betyder att man ska göra det. Redan dagen efter protesterades det i GP mot ”självcensur”. Men också den brittiske historikern och författaren Andrew Wheatcroft, aktuell med boken ”De otrogna”, ett verk om konflikten mellan kristendom och islam som det har tagit 17 år att sammanställa, manade till försiktighet och faktiskt ja, självcensur. Han och religionsprofessorn Jan Hjärpe försökte utröna vad som skapar kollektivt hat och vad man kan göra åt det utan komma någon vart.

Att vi tänker i stereotyper och dualistiskt, att historien används i propagandasyfte utanför sitt sammanhang, och att vi bör söka dialog är varken speciellt klargörande eller till någon större hjälp. Räcker det verkligen som Zanyar Adami, redaktör för tidskriften Gringo, påstod att vi kan bekämpa fördomar genom att man bejakar, är generös och öppen, har humor, och ”softar lite, helt enkelt”?
Det var frapperande att INTE höra någon tala om marginalisering av stora samhällsgrupper, om växande klyftor i globaliseringens spår, om otrygghet och den genuina rädsla som många arbetande människor känner för sina anställningar.
Det är utan tvekan mycket sympatiskt att, som kulturjournalisten Peter Whitebrook, utrikeskorrespondenten och författaren Tarquin Hall och poeten Imtiaz Dharker – född i Pakistan men bosatt i Glasgow, tala om det mångkulturella Storbritannien, en plats med närmast oändlig mångfald och rikedom, där ingen behöver vara rotlös men alla kan ha många olika rötter, men dessvärre saknar det helt enkelt relevans för väldigt många, inte minst inom arbetarklassen och den nya sociala underklassen.

Det är mycket möjligt att proletärerna saknar fosterland och har bara sina bojor att förlora, men det är helt uppenbart att proletärerna är av en annan uppfattning.