Man halade till och med fram ett skelett ur garderoben – Carl Bildt, svensk rekordhållare i förstörda offentliga finanser. Det enda vettiga yttrandet kom från Nalin Pekgul, som visade på hur jämställdheten försvunnit i valkampanjen. Det väcker en fråga – vad styr etermedias kampanjbild?
Det har varit en extremt snäv fixering vid partiledarna – tv-debatt efter tv-debatt med samma figurer. Den sista tv-debatten delades upp i ”frågor”, där större politiska sammanhang föll bort och viktiga framtidsperspektiv helt lämnades åsido. Våra självöverskattande TV-snobbar tycker sig tydligen vara för fina för att umgås med vanliga statsråd eller partiernas talespersoner i sådana frågor. Därför blev det inga debatter om klimat och energi, om socialpolitiken, om skola och pedagogik, om trafik och miljö – och givetvis inte ett dyft om genusmakt och jämställdhet. Denna omfattande uteslutning av centrala teman gjorde den offentliga debatten torftig och ytlig. Våra beskäftiga TV-fnabbertar insåg tydligen inte att detta bildningsmässiga tomrum var en önskepresent åt alliansen. En seriös skoldebatt skulle t.ex. ha visat, att svensk skola låg internationellt i topp fram till den tid, när den sammanhållna kommunala medborgarskolan bröts upp, skolpengen infördes, friskolor bredde ut sig och den kommunala skolan fick stå följderna av regeringen Bildts statsekonomiska ruin.
Och varför granskades inte alliansens ”jobbpolitik”? Vad säger praktik och teori om att sänkta arbetagivaravgifter eller överföringar från offentlig konsumtion till privat skapar jobb?
Är det inte en fråga som borde uppkalla journalister till en viss intellektuell reflexion. Det var tur för media att gamle KGB något räddade dess anseende med sin fräna intervju kring allianssoffans yrvakna oskuld kring hur man bildar en regering.