Högerns politik leder inte till fler jobb – utan till färre. Det skriver Lars Ohly. Och regeringen verkar tro att jobben kommer av sig själva. Det är bara politisk ovilja som hindrar satsning på jobb.
Jobben blir den avgörande frågan i valspurten. Högeralliansens politik leder bara till ökade klyftor, inte fler jobb – och socialdemokraterna verkar tro att jobben kommer av sig själva. Vänsterpartiet är ensamt om att arbete åt alla ska gälla.
Den svenska tillväxten består till stor del av hög produktivitetstillväxt där de anställda producerar mer varor på kortare tid. Antalet sysselsatta inom näringslivet har i stort sett varit konstant sedan början av 1960-talet. Detta samtidigt som befolkningen ökade med 21 procent. Med ökat materiellt välstånd och ökad efterfrågan byggdes den offentliga sektorn ut. Hög produktivitetstillväxt i industrin kunde kombineras med låg arbetslöshet, tack vare den offentliga tjänstesektorn. I början på 1990-talet bröts denna utveckling och mer än 200 000 offentliga jobb försvann. Sedan dess har vi dragits med hög arbetslöshet och brister i välfärden.
Tjänstesektorns del av ekonomin kan och bör växa. Det blir inte dubbelt så bra om läraren kör igenom en mattelektion dubbelt så fort. Den offentliga sektorn ägnar sig i stor utsträckning åt välfärdstjänster. Därför måste det offentligas andel av ekonomin tillåtas växa. Alternativet är att välfärden ständigt dras med stress och resursbrist. Om vi antar att de 200 000 nya jobben innebär att arbetslösheten minskar i motsvarande grad, innebär det en budgetutgift på drygt 17 miljarder kronor. Det kommer i praktiken kosta mer än så, eftersom det kommer att göras investeringar, och eftersom en del av jobbtillskotten inte kommer att innebära att arbetslösheten minskar. Det visar dock att reformutrymmet väl räcker, även om man inte räknar in de positiva effekter som vi menar att reformen kommer att ha.
Den förra mandatperioden höjde vi utgiftstaken med 135 miljarder kronor. Alla prognoser visar att utrymmet kommande period blir högre. Med det utrymme som är budgeterat, och med vänsterpartiets krav på sänkning av överkottsmålen, ger det ett utrymme på 60 miljarder redan år ett.
Alla upplever vi bristerna i välfärden. Dagisgrupperna är för stora, det är svårt att få hemtjänst och polisen kommer inte när man behöver den. De anställda inom vården, omsorgen och skolan är stressade. Det är orimligt, när många går arbetslösa och Sveriges ekonomi går bättre än på länge. Detta är bakgrunden till vänsterpartiets krav på 200 000 nya jobb inom den offentliga sektorn. Det är dags att omvandla kostnader för arbetslöshet, till investeringar i riktiga jobb. Den offentliga välfärden är en motor i det privata näringslivet. Skolor, daghem och äldreboenden skall byggas och inredas, människors köpkraft ökar genom den sänkta arbetslösheten.
Satsningen kommer att ge många ungdomar reguljära jobb och förbättra integrationen i samhället. Den är också nödvändig ur ett feministiskt perspektiv, för att stoppa och vända en utveckling som annars går mot att kvinnor får utföra allt mera av vård och omsorg som oavlönat arbete. Det bara är en politisk ovilja som hindrar genomförandet.
Sverige har dessutom förutsättningar att bli föregångsland i en energiomställning. Samhälleligt ägda företag kan fungera som spjutspets i teknikutveckling och forskning. Branschernas beräkningar visar att energiomställningen har potential att skapa 170 000 jobb till 2020.
Mot denna jobbsatsning står högeralliansens lönesänkningspolitik. Skattesubventioner för låglönejobb i form av hushållsnära tjänster, sänkta ersättningar och höjda avgifter i a-kassan samt försämrad arbetsrätt syftar till att de lägsta lönerna skall bli ännu lägre. Alliansen har ännu inte kunnat svara på varför det blir fler jobb för att arbetslösa får lägre ersättning. Det är ju inte så att det saknas sökande till arbeten. Genom att minska antalet programplatser i arbetsmarknadspolitiken, med uppemot 90 000 personer, ökar alliansen den öppna arbetslösheten i ett slag med två procent.
Grunden för allt företagande är att det finns efterfrågan. När höginkomsttagare får ett ökat utrymme, används det sällan till konsumtion. Om däremot vanliga människor får förbättrad ekonomi har de råd med frisören, köpa vinterkläder eller ny cykel till barnen.
Tyvärr är regeringen, miljöpartiet och alliansen överens om grunderna i den ekonomiska politiken. Det är en politik som utgår från att jobben kommer av sig själva, bara man uppfyller vissa normer. Det var alltså nödvändigt utifrån Riksbankens synvinkel att motverka förbättrad sysselsättning. Och det kommer att ske igen om arbetslösheten sjunker. ”Vi kommer nog att få leva med ett betydande inslag av ofrivillig arbetslöshet”, framhöll Konjunkturinstitutets Ingemar Hansson nyligen. Just detta varnade socialdemokraternas representanter för när de reserverade sig i Riksbanksutredningen 1993.
Det duger inte i längden med att arbetsmarknadspolitiken, med stora åtgärdsvolymer, är det bärande inslaget i en sysselsättningspolitik. Det är dags att flytta kostnader för arbetslöshet till investeringar för jobb. Om detta borde arbetarrörelsens partier kunna bli överens. Men det förutsätter att regeringen släpper sin låsning till den dogmatiska, omoderna normpolitiken, och gör full sysselsättning till målet för den ekonomiska politiken.
