Men både i Libanon och internationellt ifrågasätts värdet av resolutionen. I Libanon gjorde det libanesiska kommunistpartiet, som akivt stödjer Hizbollahs motståndskamp, snabbt ett uttalande om att resolutionen kommit till på grund av ”slagfältet i södra Libanon och det ädla motståndet som har tvingat på Israel en ny realitet, hittills okänd i sin långa historia av slag i regionen och dess många välkända krig”. Kommunisterna uppfattar alltså, likt The New Yorker-journalisten Seymour Hershs källor i USA och Israel, att resolutionen kommit till stånd då Israel stött på betydligt svårare och starkare motstånd än väntat.
Enligt Hershs källor sade de israeliska talesmännen till USA:s utrikesminister Condoleeza Rice ”ni behövde 75 dagar på er för att bomba och vinna i Kosovo, vi behöver bara 35”. I samma artikel tar Seymour Hersh upp de intensiva kontakter mellan USA och Israel som ska ha föregått Israels attacker mot Libanon. Hershs källor menar att USA:s ledning verkat aktivt för att attacken skulle starta, och velat använda den som en ”demonstration” inför en liknande attack från USA mot Iran.
– Om den mest dominanta miltära styrkan i regionen – de israeliska militära styrkorna – inte kan passivisera ett land som Libanon, med en befolkning på fyra miljoner, ska man tänka sig ordentligt för att ta det scenariot till Iran, med strategisk tyngd och en befolkning på 70 miljoner, säger Richard Armitage som satt i George W Bushs förra kabinett.
Fem punkter
De libanesiska kommunisterna pekar på fem områden för missnöje med resolutionen. Uppgörelsen exkluderar att Israel ställs inför internationell rätt för sin aggression mot Libanon. Den påkallar inte omedelbart vapenstillestånd utan bara ”inställande av alla militära operationer”. Denna formulering menar kommunisterna öppnar dörren för framtida militära insatser, som är bättre anpassade till resolutionen och Israels och USA:s behov.
Hårt motstånd
Den kommer att följas upp med att Israel spelar ut ”ett välkänt kort”, nämligen den libanesiska interna situationen, och tar inte hänsyn till frågan om de tusentals libanesiska fångarna i israeliska fängelser. Den lämnar också frågan om Shabaa-området, som Libanon uppfattar som ockuperat av Israel.
Allt i Libanons intresse uppfattar kommunisterna som punkter som ska förberedas, medan allt som i Israels intresse ska implementeras.
Också Beirutbaserade Independent-journalisten Robert Fisk pekar efter resolutionen på det hårda motstånd Israels armé mött, och kommer att fortsätta möta, i södra Libanon. ”Det verkliga kriget börjar idag”, skriver han i sin analys, som utgår från att så länge det finns israeliska trupper kvar på libanesisk mark kommer dess armé att lida häftiga förluster av tidigare sällan skådat slag. Hizbollah kommer, enligt Fisk, efter resolutionen, helt att fokusera på gerilla-attacker mot den israeliska armén. Redan det första dygnet efter resolutionen hade Hizbollahmiliser dödat mellan 39 och 43 israeliska soldater. Fisk förutspår uppgörelsens snara sammanbrott och pekar på att israeliska marktrupper är ett drömscenario för Hizbollah.
Om det nu utbryter stora och dödliga markstrider i stället för bombkrig, undrar Fisk vilket land som vågar skicka sina FN-soldater för att uprätthållla en uppgörelse som brutit samman.
Frågor kvarstår efter FN-resolution om Libanon
Så kom till slut ett avtal om upphörande av krigshandlingar i Libanon. FN-resolution 1701 kräver israeliskt tillbakadragande, upphörande av alla krigshandlingar i regionen och att FN-styrkan utökas från 2000 till 15 000 soldater. Vapentillförsel till regionen förbjuds. Resolutionen är formellt bindande.
