Sidorna i pocketexemplaret från 1963 håller knappt ihop längre så en nyutgåva av Väinö Linnas Okänd soldat är antagligen precis vad min egen bokhylla stått och längtat efter.
Över 50 år har gått sen Linnas bok kom ut och startade vad som kallats ”Finlands litterära fortsättningskrig”. De knotande och svärande männen i kulspruteplutonen stämde dåligt med den förädlade bild av tysta ödemarkskrigare som propagandan byggt upp under vinterkriget.
Förstaupplagan var så pass blygsamt tilltagen som 4 500 ex. För några år sedan hade boken sålts i över 600 000 ex och översatts till över tjugo språk.
Att framgången kom så oväntat berodde förstås också att Linna var tämligen okänd som författare och försörjde sig som textilarbetare i Tammerfors. För många blev Okänd soldat en omskakande upplevelse. En viss Kalevi Sorsa (s), blivande statsminister, var så tagen efter en natts sträckläsning att han kastade sig på första morgontåget från Helsingfors till Tammerfors för att träffa författaren.
De första recensionerna var också positiva. Men i Helsingin Sanomat lät det annorlunda. Där tog tidningens ledande kritiker Toini Havu till storsläggan. Boken saknade alla kvaliteter, drog vanära över officerskåren och var definitivt ingen stor krigsskildring, fastslog hon.
Därmed var skyttegravarna uppgrävda och Finland snart delat i två läger. Från högerhåll angreps Linna för att ha förminskat den finske soldaten och därmed också Finlands överlevnadskamp. Den politiska vänstern och meniga soldater som själva delat hans fronterfarenheter ställde sig på hans sida. Debatten rullade på under vintermånaderna och in på våren. Ny fart igen tog den sen frampå sommaren 1955 när Okänd soldat kom på svenska och sen Edvin Laines filmatisering haft premiär. Bara almanackan, bibeln och ABC-boken tävlar i samma klass som Okänd soldat om att vara Finlands mest lästa bok.
Och även på svensk sida är vi ju många som tagit Tysta Ville, Hietanen, Rokka och Linnas övriga motvilliga hjältar till våra hjärtan. Om inte annat brukar vi erinra oss lustigkurren Vanhalas sammanfattning när tre års krigande äntligen är över: ”Socialistiska Rådsrepublikernas förbund vann. Men lilla sega Finland kom in som god tvåa”.
Eller Koskelas kärva karakteristik av sig själv: ”Koskela från Finland. Äter järn och skiter kätting”.
Visst är det mycket macho i Okänd soldat och visst handlar det om bragder och hjältedåd. Men mer om militär struntviktighet, skräck och fasor. I grund och botten är det en pacifistisk bok och den mest effektiva predikan mot krigiskt vansinne som tänkas kan.
Lägger man till den efterföljande stora torpartrilogin Här under polstjärnan – som i än högre grad skrev om Finlands 1900-talshistoria – borde Väinö Linna definitivt fått Nobelpris.