Lite mer än ett kvarts sekel efter början på Sovjetimperiets fall – strejken på Leninvarvet i Gdansk – är Solidaritet en krympande fackförening. Och vad händer med Polen?
Solidaritets hus i Gdansk verkar påtagligt nedgånget där det trycker mitt emellan en pistagegrön skyskrapa, översållad av reklamskyltar, och en nybyggd galleria. Vi är bara ett par kvarter från det före detta Leninvarvet där allt hände, de där augustidagarna 1980, som resulterade i den fria fackföreningsrörelsen i Polen och kom att bli början till slutet för Sovjeteran.
Andrzej Matla, koordinatör inom Solidaritet, tar emot i rum 37. Han ursäktar de slitna lokalerna. Huset användes tidigare som kolupplag innan det blev rörelsens högborg, och fortfarande spökar något av gammal öststatsstämning i smutsiga tapeter och stengolv. På Solidaritets kontor har han jobbat sedan 1989 efter att först ha studerat nordiska språk och norskt sillfiske, han gillar Peter Englunds böcker och läser dem obehindrat på svenska. Det året blev också rörelsen en ren facklig organisation, ett fack som under sina glansdagar organiserade tio miljoner av en befolkning på runt 40 miljoner, men som sedan länge tappar medlemmar. Solidaritet konkurrerar med OPZZ, den ”gamla” före detta regimtrogna fackföreningen, men ute på arbetsplatserna har man samarbetsavtal. OPZZ är enligt egen utsago Polens största fack med runt en miljon anslutna, en tredje part heter Forum och organiserar mest tjänstemän. Dessutom finns fristående klubbar på olika företag. De järnvägsanställda till exempel har ett tjugotal och likadant ser det ut i gruvnäringen och inom metallindustrin.
Men åter till Solidaritet, som idag endast räknar 722.000 anslutna, vilket Matla förklarar dels med att organisationen fortfarande förknippas med det parti som tog på sig de tunga bördorna för landet efter kommunistregimens fall utan att lyckas lösa dem, där särskilt en nedgången ekonomi och korruptionen var två av de största pesthärdarna, dels av polackernas i allmänhet misstänksamma inställning till organisering. Inom Solidaritet ryms inte enbart arbetare utan också tjänstemän och akademiker. Man kan undra vad som händer med klasskänslan. Men ordet ”klass” i Polen idag verkar lika skamligt som att vara ateist. I det sedan länge djupt religiösa Polen tog kyrkan tidigt ställning för solidaritetsrörelsen och fungerade som ett andningshål för oppositionen samt bekräftare av den nationella identiteten, inopportun för den gamla regimen att ge sig på.
– Sånt glömmer man inte, menar Matla.
Påven var nog alltid större än Lech Walesa, elektrikern som ledde strejken på gamla Leninvarvet och senare blev landets ledare. Idag är det påven, gamle påven man ser på bilder och fotografier medan Lech verkar ha reducerats till ett ölmärke.
Andrzej Matla har lättare att prata om de ärofyllda dagarna på 1980-talet än om dagens situation för Polens fackföreningsrörelse. Onekligen står den inför hisnande utmaningar, utan nationella kollektivavtal, starka arbetarpartier och med ett folk kompakt misstänksamt mot partipolitik där endast tre procent är partianslutna. Lägger man därtill arbetsgivarsidan som ser fördelen i att inte sluta sig samman i en centralorganisation och en officiell arbetslöshetssiffra som sedan länge ligger som fastspikad på 20 procent, kan man undra vad Solidaritetsfacket har för strategi för att inte snart reduceras till klubben ”vi som var med”.
Som en av de viktigaste uppgifterna ser man rekryteringen av nya medlemmar. En kampanj pågår där välklädda yngre Solidaritetsmedlemmar skickas ut med informationsmaterial, berättar Matla, och förklarar leende att i Polen är modekläder och ett snyggt yttre avgörande, särskilt om man ska få ungdomar att lyssna. Arbetsrätten är naturligtvis aktuell – på de svenska företagen i Polen finns mycket att göra så att inte dubbla standarder blir norm, en i Sverige och en annan för Polen vad det gäller villkor och arbetsmiljö. Solidaritet deltar ivrigt i europeiska fackliga sammanhang. Själv ställer Matla stort hopp till EU:s direktiv 14 av 2002 vilket han tror kommer att förändra inflytandet för de anställda. På större arbetsplatser tvingar direktivet arbetsgivaren att utse 3-7 stycken i personalen att delta i ett företagsråd. Matla menar att sådana råd kan bli grunden till nya fackklubbar. I svenska öron kan det låta som just det halmstrå man har behov av att gripa efter. Men den svenska fackliga modellen är långt borta från Polens verklighet, USA har mer likartade förhållanden och Solidaritet har fått råd och hjälp till organisering därifrån.
Apropå Sverige vill Andrzej Matla poängtera att det är bra mycket lättare att komma till tals med det norska byggfacket än det svenska. Inte för att man har några egentliga motsättningar sedan Vaxholmskonflikten, det är mer en fråga om attityd. Jodå, Zarembas artiklar i Dagens Nyheter blev publicerade också på polska och det trodde man nog inte på Byggettan, säger han utan att vidare kommentera innehållet.
Naturligtvis ställer Solidaritet varken upp på något ”race to the bottom” av löner eller social dumpning, lägger han till, och lovordar i samma andetag den polske byggnadsarbetaren som, snabbt på plats, välutbildad och med ett garantikvitto i näven, fyller ett behov i Europa idag. Samtidigt framhåller han att inte särskilt många polska byggnadsarbetare tagit jobb just i Sverige.
– Från Solidaritets sida försöker vi nå de utresande med upplysningar om deras rättigheter.
Men alla dem som jobbar svart i utlandet inom till exempel restaurang och städbransch rycker han uppgivet på axlarna åt.
– Naturligtvis kan vi inte ha kontroll över dem som packar Fiaten och drar över med de billiga färjorna.
Emigrationen sätter spår på den polska arbetsmarknaden. För några år sedan led man en total brist på slaktare, idag saknar man bland annat sjuksköterskor och svetsare. Fördelarna som utlandsjobbandet kan föra med sig för de unga, om de återvänder till hemlandet, står enligt Matla att finna i ökade språkkunskaper och arbetslivserfarenhet som på längre sikt förhoppningsvis gynnar dem. Läget på den polska arbetsmarknaden, med cirka 85 procent av arbetskraften oorganiserad och transnationella företag som härjar utan vidare motstånd eller regleringar för kapitalet, kan oroa den värste optimist. Trots att det numera är lättare att säga upp folk har inga större strejkvågor eller proteströrelser blossat upp. Oron på arbetsmarknaden är oroande låg, med tanke på situationen, konstaterar Andrzej Matla.
