I det ständiga flödet av politiska konstigheter inom Europeiska unionen kan man nu notera en ny höjdpunkt. Kommissionen begär att Sverige ska höja momsen på talböcker till standardnivån. Talböcker har här samma reducerade moms som tryckta böcker, och det har tydligen verkat störande på den uniformeringslusta, som är EU-byråkratins mest framträdande egenskap.
Det löjliga i saken är, att EU:s försök att allmänt utjämna ländernas momsnivåer för länge sedan kört fast. Dels var det en praktisk omöjlighet. Mervärdesskatterna har helt olika nivåer i länderna. De spelar i länder som Danmark och Sverige så stor roll, att en allmän sänkning skulle få stora delar av offentlig verksamhet att bryta samman. Politiskt rör skattepolitiken dessutom vid en ytterst känslig del av den nationella suveräniteten.
Vad kan förklaringen vara till denna plötsliga lust hos EU-byråkraterna att ge sig på de synskadade och deras talböcker? Hur är man funtad, när man vill fördyra en stor grupp svårt handikappade mänskors kontakt med litteraturen? Är det ett hysteriskt försök att visa så kallad handlingskraft efter fiaskot med ”konstitutionen”? Eller tror man i Bryssel att synskadade utgör en potentiell terroristgrupp, som måste åläggas särskilda restriktioner jämfört med andra bokläsare. Och om nu byråkraterna tycker sig sakna vettiga arbetsuppgifter, varför inte i konsekvensens namn höja momsen för alla sorts böcker? Som svensk och EU-medborgare letar man förgäves efter logik, förnuft och mening.
Fast kravet på förnuft i våra handlingar är ju något vi ärvt av de gamla franska 1700-talsfilosoferna. Medborgarrätten och likheten inför staten har vi från franska revolutionen, och social solidaritet är ju bara ett påhitt av 1800-talets socialister. Kanske EU:s vision för det ”nya” Europa är att göra sig kvitt allt sådant gammalt skräp?
