… är det väl ganska precis fyra år sedan som telefonen ringde på Expos redaktion i Stockholm. Jag var på redaktionen tidigt den morgonen och nyheten om att folkpartiledaren Lars Leijonborg hade bjudit in Sverigedemokraternas riksdagskandidat Sten Andersson till debatt i landets största debattprogram toppade nyhetssändningarna.
Klockan var kanske åtta på morgonen, men rösten i andra änden var vaken och redan halvt hysterisk. Den unga mannen förklarade att han gick med i ett parti vars tidigare företrädare Bengt Westerberg hade rest sig ur soffan när högerpopulisterna i Ny demokratis Bert Karlsson och Ian Wachtmeister skulle slå sig ned i gemenskapen valnatten 2001.
– Nu bjuder de in dem själva till debatt, sa den unga mannen.
Och det rörde sig om ett betydligt mer extremt parti än Ny demokrati – och kort före ett nytt riksdagsval. Kunde man vara med i ett sådant parti? Det kunde den unga mannen som ringde tidigt den där morgonen för fyra år sedan, för några månader senare skulle han, Fredrik Malm, väljas till ny förbundsordförande för liberala ungdomsförbundet.
Jag har tänkt på den där morgonen varje gång folkpartiet har gjort sina hårdföra och högerpopulistiska uttalanden i integrationsdebatten. Var finns rösten då? Nu senast spelades samtalet den morgonen upp på nytt i mitt huvud när Fredrik Malm och företrädare för två borgerliga ungdomsförbund gick ut och förklarade att de nu hade för avsikt att möta Sverigedemokraterna i debatt i skolorna.
Pendeln hade vänt. Den ståndpunkt som hade lett fram till det halvt hysteriska telefonsamtalet för fyra år sedan var nu riksdagskandidaten och förbundsordföranden Fredrik Malms egen. Möjligen är ståndpunkten korrekt, möjligen är den fel. Det är inte det som är frågan den här gången utan vilken ståndpunkt Fredrik Malm intar nästa gång i sin strävan uppåt.