Formellt sett har vänsterpartiet länge haft öppet för att ingå i regering. Och ända sedan 1998 har det pågått interna diskussioner om frågan. Men några praktiska förberedelser har det inte blivit. Inte under vare sig CH Hermansson, Lars Werner eller Gudrun Schymans partiledarskap. Däremot under Lars Ohlys. Under sommaren har vänsterpartiets styrelse tillsatt en grupp som skall titta på erfarenheter, scenarier och alternativ.
Skall man tolka det som att vänsterpartiet för första gången faktiskt är beredda att ingå i regering?
– Ja, jag tycker man skall tolka det så. Frågan har varit levande, men vi har inte tagit ett ordentligt grepp på den tidigare, säger vänsterpartiets 2:a viceordförande Camilla Sköld-Jansson. Hon är en av de tre som ingår i gruppen, som i övrigt består av partistyrelsens Emil Berg, samt Bo Leinerdal, en av de åtta som arbetat som politiskt sakkunniga på olika departement under mandatperioden.

Aldrig tidigare deltagit
Vänsterpartiet har stött ett antal socialdemokratiska regeringar sedan andra världskriget, men aldrig själva deltagit i regering. Fram till 1990-talet berodde det delvis på det kalla kriget, men också på partiets politiska linje. VPK ansåg på sin tid att det skulle krävas ett valresultat långt över de fem procent som oftast var fallet, eller en mycket speciell politisk situation.
– Under CH:s och min tid ställdes frågan aldrig på sin spets, säger Lars Werner. Nån gång på 1980-talet på ett möte i Ronneby frågade jag partistyrelsen om vi inte borde ställa frågan.
– Det var inte till min häpnad som jag konstaterade att det blev ett ramaskri.
Lars Werner berättar att VPK under hans tid betraktade de tyska Fridemokraterna och det franska PCF som avskräckande exempel på partier som varit för små för att sitta i regering och malts sönder. Men det största hindret var socialdemokraternas inställning. VPK kunde avfärdas på grund av kopplingarna till öststaterna.

Ledningen bakbands
Men även efter namnbyte och murens fall förhindrades regeringssamverkan i praktiken. Den tidigare partiledningen, med Gudrun Schyman och Johan Lönnroth bakbands av beslut på kongresser och av partistyrelser.
– Tidigare när det har diskuterats var många oroliga för att man skulle lägga sig platt i förhandlingar, och därför ställdes kraven hårt, säger Camilla Sköld-Jansson.
Johan Lönnroth bekräftar att det var så, men att sitta i regering inte heller var självklart för honom och Gudrun Schyman.
– Valet 1994 blev vi helt tagna på sängen när Pagrotsky ringde på valnatten och frågade hur vi skulle ha det. Det låg utanför vår föreställningsvärld då.
Även efter valet 1998 var Schyman och Lönnroth i princip ensamma om att vilja driva regeringsmedverkan. Inte bara vänstern inom partiet utan andra ansåg att det var självklart att inte sitta i regering.
– Inte minst Hans Andersson var emot, men med helt andra argument. Han ansåg att partiet helt enkelt var för dåligt för att sitta i regering.
Det sista valet med Schyman vid rodret förhindrades regeringssamverkan genom krav från partistyrelsen som skulle göra det omöjligt.
– Jag minns att Kalle Larsson och Camilla Sköld-Jansson hade lagt det hårdaste förslaget. Sedan la Ohly ett kompromissförslag som ändå var fullt tillräckligt för att se till att det aldrig skulle bli aktuellt. Det vann.
Men denna historiska linje som snart under 90 års tid uteslutit möjligheten för vänsterpartiet att ingå i regering som håller på att ändras snabbt.
Vad är det egentligen som ändrats?
– Det är svårt att säga, säger Sköld-Jansson. Men en regeringssamverkan är mer inom räckhåll nu. Vi har mer erfarenhet av samarbetet och är bättre förberedda. Någonstans i bakhuvudet finns det nog också med att det finns ett utrymme för vänsterpolitik nu. Om vi hade sett fram emot ett stålbad av nedskärningar hade det kanske varit annorlunda.
Är det miljöpartiets hårda krav på att ingå i regering som fått er att höja tonen?
– Nej, i första hand är det det faktum att vi redan har samarbete på lokal nivå. Men mp:s position stärker vår position. Det påverkar också våra krav.
Sköld-Jansson säger att vänsterpartiet inför denna valrörelse är mer medvetna än tidigare om att partiet måste profilera sig tydligt som alternativ.
– Göran Persson kommer säkert att vilja sluta vänsterpartiet i sin stora famn.

Mediernas press inte bra
Sköld-Jansson menar därför att det inte måste finnas ett tydligt regeringsalternativ till vänster. Väljarna har sett hur ett s-v-mp-samarbete ser ut under de senaste åtta åren. Det starka trycket från medierna för att pressa fram enighet är inte bra för demokratin, anser hon.
– Drar man det till sin spets blir det ju två alternativ istället för sju. Jag tycker det är bättre att väljarnas åsikter för genomslag.
Möjligheten att sitta i regering är inte utesluten för vänsterpartisterna, säger hon.
– Ett sätt att mäta hur folk i vänsterpartiet ser på regeringsfrågan är att titta på vänsterpartiets kongresser. Förra kongressen fanns det mycket tvivel och mycket diskussion. Den senaste kongressen blev det nästan ingen diskussion alls.

Diskussion centralt
Camilla Sköld-Jansson menar också att den grupp som tillsatts arbetar utifrån kongressens formuleringar. Men kongressbeslutet, som gäller valplattformen är inte alltför utvecklat. Där står, kort och gott: ”Får vi genomslag för en vänsterpolitik vill vi regera.” Det är dock centralt för partiledningen att det skall bli en bra intern diskussion, och att den skall utgå från valresultatet.
Den grupp hon sitter i skall ta fram ett underlag till diskussion. Sedan skall medlemsmöten över hela landet diskutera frågan den 20 september, eventuellt kallas en ordförandekonferens in dagen därpå. Och sedan landar frågan hos partistyrelsen helgen den 22-23 september.