Trots att det hänger luftkonditioneringslådor i taket är rummet tryckande varmt. De flesta är ur funktion, men vissa surrar utan att fläkta. Vattenytan i de spegelsvarta bassängerna ligger 70 centimeter över golvet, vilket vi får veta är den förväntade havsnivån i Venedig vid århundradets slut.

Verket, ”The third paradise perspective”, finns i det första officiella utställningsrummet på stadens arkitekturbiennal, och därmed är också tonen satt. Det fångar den rosslande teknologi som får haven att stiga – men kanske också något som den franska marxisten Régis Debray skrev om stadens besökare i den stränga essäboken Against Venice:

”Låt oss inte glömma en liten men relevant detalj: vattnet var den första reflekterande ytan som människan upplevde. Stillastående, oljigt och glänsande lämpar det sig ännu bättre för privata samtal. […] Vi är inte där för att njuta av [målarna] Carpaccio eller Tizian eller vår älskades ansikte – de är bara strålande eller ömsinta förevändningar – utan för att beundra vår egen spegelbild. Vi åker till Venedig för att tala, och för att bli talade om.”

Samtidigt är klimatkrisen ingen orimlig källa till självreflektion, med tanke på att den är skapad av oss. Inte minst av de tusentals arkitekter som under helgen minglar i staden, då ”byggda miljöer” – alltså hus, vägar och annan infrastruktur – beräknas stå för 40 procent av utsläppen.

Som årets curator Carlo Ratti uttryckte det: ”Arkitektur handlar om överlevnad.”

Frågan är om arkitekterna kan ställa saker till rätta igen. Ratti verkar tvivla, för i nästa rum möts vi av orden: Kan människan bygga något smartare än ett träd?

Frågan är en uppenbar pik mot AI – Carlo Ratti har försäkrat att det inte blir någon ”teknikbrorsebiennal” – och framstår som lika ödmjuk som uppgiven, en hållning som verkar prägla hans inställning till både klimatet och konsten.

Årets biennal är nämligen den största någonsin, med 300 bidrag från inte mindre än 750 utställare, som inkluderar ”arkitekter, ingenjörer, klimatforskare, filosofer, konstnärer, kockar, kodare, författare, träarbetare, jordbrukare och modedesigner”. Lägg därtill 75 nationella paviljonger, och en total utställningsyta på 60 000 kvadratmeter, vilket är nästan lika stort som Gamla stan.

Dessutom är temat tredelat – naturlig, kollektiv och artificiell intelligens, stavat just så för att få med den latinska ändelsen -gens som betyder ”folk”.

Ratti har hoppats att utställningsmyllret ska sammansmälta till en ”superorganism”, där människa, maskin och natur – samt huvudsponsorn Rolex – samverkar för att lösa vår tids dödliga kriser. (Eller så har han bara svårt att bestämma sig.)

Många projekt hyllar naturens skaparkraft – jag passerar jättelika syntetiska alger, nät, träd, inte sällan kompletterade med färgstarka datavisualiseringar som bildar konstverk i sig själva. Ett elefantkapell i biotegel illustrerar hur man i Thailand levt sida vid sida med de besnablade djuren i århundraden. Här finns också allt från torvhus till takprydnader av korslagda stockar av vass, och en skärm visar hur våra nästa steg till 92 procent kan förutsägas av en algoritm.

Och så myllrar det av robotar förstås, som gör allt från att prata till att spela trummor.

Utställningens huvudnummer är två bhutanesiska hantverkare som snidar fram en drake på två träbalkar, och en robotarm som kopierar deras design på två andra. Resultatet ska bli en del av flygplatsen i frihandelsstaden Gelephu Mindfulness City, som tas fram av utställaren Bjarke Ingels Group på beställning av kung Jigme Khesar Namgyel Wangchuck, och där ”andlighet” är ett av sju ekonomiska kluster, tillsammans med ”agritech och skogsbruk” och ”flygteknik och logistik”.

Samarbetet beskrivs som ett ”ballettstycke mellan hand och kod”, och jag känner att det börjar bli dags att dansa ut i friska luften.

”We are fucked!”

En skylt precis i slutet av utställningsrummet sammanfattar min känsla precis, men den peppiga fortsättningen väcker frågor: ”You can change it!”

Budskapen kommer från organisationen House Europe, som verkar för att bevara fler byggnader. Jag träffar den svensk-uruguayanska arkitekten Ana Gilmet för en Aperol Spritz på fullproppade Garibaldigatan, för att fråga hur deras nej till nybyggande kan motivera en sådan optimism.

Hon säger att hon vill se ett helt annat samtal om vilka byggnader som ska bevaras. I dag är det alldeles för fokuserat på skönhet, säger hon, när det i stället borde handla om att bevara mänskliga relationer.

I stället borde vi prata om hur kapitalismen styr vad som får stå kvar.

– Den mekanism som ligger bakom att byggnader rivs i dag, är att man vill skapa ständigt mer kapital i europeiska städer. Då behöver man också mer yta, och det enklaste sättet är att riva och bygga mer än vad som stod där innan. I stället för 200 kvadratmeter kan man ha 3 000.

En viktig diskussion handlar om vad man ska göra med centrala kontorsbyggnader. Internet har gjort att många kan arbeta på distans, en process som påskyndades under pandemin. Samtidigt råder bostadsbrist i många storstäder. Därför har många städer beslutat att riva centrala kontorshus och gallerior för att bygga bostadshus.

House Europe har en annan syn. Den 21 januari lämnade de in ett medborgarförslag till EU med titeln ”House Europe: Främja renovering”, som hittills har samlat in drygt 18 000 underskrifter. Genom skatteincitament, nya regelverk och värdering av inbäddad koldioxid hoppas de främja en mer hållbar byggindustri.

Varför vill ni bevara fula kontorshus och gallerior när folk behöver ett hem?

– Vi vill inte att staden ska bli något där man extraherar värde hela tiden. Den är något annat, något som vi bygger tillsammans. Även i gallerior finns det liv som har byggts upp i decennier – relationer mellan människor, och till en viss plats. En galleria kan man omforma, men om man river så är allt borta, och det tar många år att bygga upp allt igen. I stället kan man låta arkitekter bygga om dem till ett kulturhus, eller något annat intressant.

Flamman har skrivit om ett sådant initiativ i Malmö, föreningen ”Backa kåken” som samlar in pengar för att köpa upp fängelset i Kirseberg och bygga om det till ett kulturkvarter. Ana Gilmet tar själv upp Röda Oasen, ett nedlagt mentalsjukhus i samma stad som byggts om till kollektivhus.

Den mekanism som ligger bakom att byggnader rivs i dag, är att man vill skapa ständigt mer kapital
i europeiska städer.

Det senaste året har rivningsivern även utsträckts till utsatta förorter, där Socialdemokraterna har föreslagit att nedgångna hus ska demoleras helt.

I stället ska invånarna erbjudas lägenheter i områden där det bor fler etniska svenskar. Hyresgästföreningen har kontrat med att föreslå att villaområden bör förtätas, inte minst ur klimatsynpunkt.

– Problemet med miljonprogrammet är att det inte tas om hand ordentligt. Att det ofta ägs av företag som inte bryr sig om områdena, som bara vill göra en vinst, säger Ana Gilmet.

– För dem är det bästa att låta husen förfalla och bygga nytt. Och om man bara diskuterar arkitektoniska värden så kommer man att riva, för om ingen tar hand om byggnaden så är det klart att den ser ut som skit.

Ute i solen kryssar folk i mikrodunjackor och orangea glasögon mellan paviljongerna. Samarbetet mellan människa och natur återkommer – Norman Foster har gått samman med Porsche för att bygga en aluminiumorm som slingrar sig ut till en brygga med vattencyklar, som besökarna förtjust spatserar runt på. Där flyter också tre konstgjorda habitat för syrsor, som likt Venedigs invånare hotas av höjda vattennivåer.

Precis intill ligger den italienska paviljongen, som skildrar havet som hot, möjlighet och innovatör i egen rätt, genom bilder på allt från stormar och översvämningar till fiskebyar och ubåtar. Ett överlevnadstema som passar väl in på Venedig – den ogästvänliga träsklagun som först huserade flyktingar från barbarinvasionerna när romariket föll samman.

Den danska paviljongen går längst i att gestalta klimatkrisen. För en förbipasserande ser den snarast ut att ha rasat in. Men tanken med högarna av cement, grus och lera är att visa hur befintligt material kan användas till reparationer, i stället för att slängas.

Intill en byggpåse fylld med krossat tegel snubblar jag passande nog in i den chilenska stjärnarkitekten Alejandro Aravena, som var huvudcurator för biennalen 2015, och som har ett långt följe av damer omkring sig. ”Toaletter”, svarar han när jag frågar vad han jobbar med nu.

Han berättar att han i år har han tagit fram en enklare toalettenhet i biokolbetong – alltså kolrikt material framställt genom pyrolys av biomassa, vilket gör materialet mer klimatvänligt genom att lagra koldioxid samtidigt som det minskar cementandelen.

Projektet är ett samarbete med betongföretaget Holcim som kallar sig ”global ledare inom hållbart byggande” – en stark formulering med tanke på att det är världens största cementföretag, som enligt ECCHR tillhör världens 50 främsta utsläppare.

Hans andra projekt har jag redan sett i den officiella utställningen. Det utgår från fjolårets bränder i Chile, där en tioårig megatorka samverkade med stormen El Niño för att skapa historiens dödligaste bränder i landet. De tog 136 liv och påverkade 43 000 hektar. Här var det viktigt att samla in folkliga kunskaper, förklarar han.

– Ju svårare fråga, desto viktigare med en syntes. Då gäller det att få olika former av erfarenhet av samverkan – vilken politik som fungerar, kunskaper från industri och forskning, men också från människor.

– Hälften av de nya bostäderna kommer inte att byggas av staten eller marknaden, utan av familjerna själva. Så de slumområden som normalt ses som ett problem är i själva verket en central kraft. Om vi inte hittar sätt att kanalisera den energin så kommer utmaningarna att bli för svåra.

Utställningen bygger vidare på hans tidigare erfarenheter av folklig kunskap. I början av 2000-talet tog hans kontor Elemental fram ett kostnadseffektivt sätt att bygga offentliga bostäder i chilenska Iquique. Konceptet påminner om Sveriges egnahemsrörelse omkring förra sekelskiftet. Staten stod för halva huset – en stomme med kök, badrum och grundstruktur – och lämnade resten till de boende att färdigställa efter sina egna behov.

I de chilenska bränderna förstördes över 14 000 hem, så behovet av nya bostäder är stort.

– Folket är en del av lösningen, inte problemet. Kollektiv intelligens handlar inte om välgörenhet, eller filantropi, det finns kunskap hos människor som måste vara en del av svaret.

Jag får en skymt av hans egen folklighet dagen därpå, när jag ser honom smita in på Zara i Venedig tillsammans med vad som såg ut att vara hans dotter.

Som vid så många konstevenemang är politiken ofrånkomlig. Den österrikiska utställningen jämför bostadspolitiken i Rom (kaotiskt aktivistisk) och Wien (statligt välordnad) på ett produktivt sätt. På en fullproppad övervåning precis utanför mässområdet har svenska konstprogrammet Iaspis arrangerat ett ”nomadiskt forum” om hur Gaza ska återuppbyggas efter kriget. Den israeliska paviljongen däremot är stängd för ombyggnad, vilket enligt en israelisk arkitekt jag pratar med är ett svepskäl – de vågade sig inte hit.

På kvällen nästlar jag och mitt sällskap in oss på ett rejv organiserat av coola designmagasinet Capsule, i ett nedlagt ölbryggeri förvandlat till konsthall på den närliggande ön Giudecca. Vi åker dit med Hiltons kostnadsfria hotellbåt, och njuter av gratis gin och tonic-burkar samt musik från Berlin-skivbolaget Pan HQ. Men trots den rullande hårdtechnobasen är det knappt någon som dansar.

På ett bord ligger högar av tidningen, vars senaste omslag pryds av svensken Niklas Bildstein Zaar, som driver arkitektbyrån Sub i den tyska huvudstaden. I ett porträtt i New York Times (2/5) sägs han bringa ”apocalypse chic” till årets biennal. Han har redan exporterat Berlins karga fabriksestetik till scenshower för modeföretaget Balenciaga och den bipolära nazistrapparen Ye, och i år har bolaget ansvarat för den officiella utställningsytan i Arsenale.

Desto mer drag är det kvällen därpå i Laboratorio Occupato Morion, ett ”antifascistiskt, antikapitalistiskt, antirasistiskt och transfeministiskt” socialt center som drivs ideellt. Trots att lokalen är fullproppad trängs hundratals besökare i smågränderna i hopp om att komma in, och äntligen uppgå i ett intelligent myller.

Jag tittar in genom fönstret och får för en flyktig sekund skymten av det som Régis Debray hade så svårt att föreställa sig, och som Carlo Ratti förgäves försöker frammana inne på mässområdet, nämligen ”Lenin vilande på Rialtobron, Mao rökande en cigg framför Suckarnas bro, Che utbredd i en gondol.”

Till och med vi radikaler kan alltså spegla oss, tänker jag, och går mot stan för ännu en orange reflekterande Aperol Spritz.