Den 29 mars greps en man som polisen misstänker för brutala våldtäktsförsök och överfallsvåldtäkter i Umeå under lång tid. Den senaste våldtäkten i december förra året, som kom att rubriceras som mordförsök, synliggjorde en tydlig begränsning av kvinnors rörelsefrihet och tillgång till det offentliga rummet.
Vi kallar det för vardagsrädsla. En rädsla som många kvinnor är så vana vid, att de nästan glömt bort den. Alltför många kvinnor tar till strategier för att känna sig trygga, beväpnar sig med mobiltelefon eller nyckelknippan, undviker sena joggingturer eller ser till att slå följe.
Ändå är inte det här ett fenomen som endast finns i Umeå, eller som kommer att upphöra i och med polisens gripande. De senaste åren har Länsförsäkringar återkommande presenterat undersökningar, som visar att mer än hälften av Sveriges kvinnor undviker att gå ut ensamma på kvällar och nätter.
Vi som skriver det här startade i mars Umeåuppropet, för att få ett stopp på vardagsrädslan i Umeå och alla andra städer. Det offentliga rummet är inte offentligt om bara vissa känner sig trygga där. När kvinnor avstår kvällspromenaden eller festen så är det offentliga rummet inte längre till för alla.
Umeåuppropet är en uppmaning att börja agera för förändring. Samtidigt är uppropet en utmaning för landets politiker. I valrörelsen 2006 är det dags att visa hur vardagsrädslan och mäns våld mot kvinnor ska bekämpas.
Insikten om att vardagsrädsla och mäns våld mot kvinnor är politiska frågor, har länge funnits inom kvinnorörelsen, som i motvind har drivit på för att samhället ska ta ett större ansvar. Med skärpt våldtäktslagstiftning och ökade statliga anslag till kvinnors organisering och kvinnojourer, har vi i dagsläget en bättre utgångsposition än på länge. Staten har höjt ambitionsnivån och lagt nya riktlinjer, men frågan är vad som händer ute i kommunerna.
Samtidigt har trygghet mer och mer övergått till att vara en handelsvara, istället för att vara en rättighet för alla. För oss som tar vardagsrädslan på allvar, kan målsättningen aldrig bli att kvinnor ska bli beskyddade av män, övervakningskameror eller högre stängsel. Övervakning kommer inte åt kärnan, att vardagsrädslan handlar om maktlöshet. Rätten att känna sig trygg borde inte vara ett personligt bekymmer. Vardagsrädslan är ett gemensamt politiskt problem.
Inför valrörelsen 2006 vill vi se politiker i varje kommun redogöra för:
• Hur alla våldsutsatta kvinnor ska garanteras skyddat boende, stöd och vård oberoende av språk, bakgrund eller sexualitet.
• Hur kvinnors och tjejers organisering i till exempel tjejjourer och tjejgruppar på fritidsgårdar ska stödjas.
• Hur kommunens skolor ska erbjuda feministiskt självförsvar som tillvalsämne, och en ny sexualundervisning som förmår ifrågasätta dagens normer kring kärlek och sex.
• Hur det offentliga rummet ska göras tillgängligt för alla på lika villkor.
I flera städer planeras nu politiska debatter och aktiviteter i Umeåuppropets anda. I kampen mot vardagsrädslan finns anledning att bilda allianser. Självskrivna är kvinno- och tjejjourer och andra grupper och nätverk, som arbetar mot mäns våld mot kvinnor. När vardagsrädslan tas på allvar kommer nya frågor upp till ytan. Istället för att tänka i termer av hur kvinnor bör beskyddas, borde frågan vara hur vi kan skapa ett samhälle tryggt för alla. Med det perspektivet blir ytterligare allianser aktuella, som till exempel med RFSL och Centrum mot rasism. Var med och ta Umeåuppropet vidare!


