För den som enbart läser dagstidningar tycks Sveriges liberaler ha som huvuduppdrag att göra världen mer demokratisk. Despoter och korrupta regimer lurar överallt. Invasioner eller västfinansierade oppositionsrörelser är lösningen. Det finns dock problem. Alla vänsterregeringar kan inte avfärdas som diktaturer. Lösningen är oftast att benämna dem ”auktoritära” och tala om olika ”oroande tecken”. Man har länge på goda grunder kunnat ifrågasätta liberalernas demokratiska nit, inte minst som de associerat sig med militärkuppsledare, som i Venezuelas fall, eller utan att blinka applåderat stormningar av parlament som i Georgien, och tortyr som vardagspraxis i Irak. Utrikespolitiskt följer folkpartiet USA mer slaviskt än något annat riksdagsparti.

Men utvecklingen kan komma att driva de svenska liberalerna till att anta en hårdare inställning. Det är nu länge sedan nyliberala idéer möttes med jubel av befolkningarna, och lama protester av en defensiv arbetarrörelse. Sedan fackföreningar, vänsterpartier och sociala rörelser för första gången, med frågan om tjänstedirektivet, lyckades visa att det går att sätta press på EU från vänster, börjar liberalerna tänka i banor för att begränsa folkligt inflytande även på hemmaplan.
”Jag tror att vi måste mentalt förbereda oss på en hårdare och mer knepig tillvaro framöver”, skriver Liberala ungdomsförbundets ordförande Fredrik Malm på Europaportalen den 24 mars 2006.
”Det räcker med ett förslag om att sänka ersättningsnivåer, införa en ny avgift för läkarbesök eller göra det lättare för arbetsgivare att säga upp unga för att det ska bli folkstorm i Västeuropa. Det är svårt för ledande politiker att driva igenom stora reformer /…/ För att göra de nödvändiga ekonomiska reformerna så krävs det handlingskraftiga politiker. Annars blir ingenting uträttat.”

Lars Leijonborgs folkparti har fortfarande några socialliberala drag kvar. Det är nödvändigt för att partiet skall ha en röstbas kvar, framför allt hos de äldre väljarna. Men partiet vrids på flera fronter längre åt höger. Mauricio Rojas argumentation för att ”bryta utanförskapet” är det instrument som används för att bryta upp motviljan mot social dumpning. Jan Björklunds argumentation används för att bortse från klassamhällets verkningar och lösa ungdomars problem med disciplin. Ändå saknar de nuvarande borgerliga politikerna den brutalitet som återfinns i nästa generation liberaler, liksom de andra borgerliga ungdomsförbunden, skolade av Timbro till en kompakt nyliberal front (undantaget är kristdemokraterna, vars ordförande istället skolats av Livets ord).
Vi har sett borgerlighetens framtid, och dess namn är Fredrik Malm. Han skriver vad många i den borgerliga alliansen bara vågar tänka, och hans attityd säger något om hur framtiden kan te sig i deras Sverige. Medan Leijonborg har åkt jorden runt för att komma fram till att han tycker exakt likadant som förut, och presenterat detta i bokform, har Malm stannat hemma och förberett sig på att genomföra det stålbad som Europa behöver.

Den strid som pågår i Frankrike nu, har samma karaktär som den Margaret Thatcher förde mot de brittiska gruvarbetarna. Det är den hårdaste kärnan av motstånd, nu på europeisk nivå, som skall knäckas. En ny generation fransmän skall disciplineras så att skillnaden mellan ett vanligt arbete och daglöneri på sikt kan raderas ut. Sedan kan kanske facket i resten av Europa ”kokas mjukt” med vanlig EMU-politik.
Det är inget som man går till val på. Det gjorde inte heller den franska regering som sitter nu. I valet 2002 satte Le Pen dagordningen och ”säkerhetsfrågorna” hamnade i centrum. Inte heller George W Bush gick till val 2004 på att riva upp hela socialförsäkringssystemet. Men det blev så ändå. Förslagen var förberedda. Scenarierna som skulle skapa krismedvetandet också. Och inte minst, de handlingskraftiga politikerna.
Det påminner oss om att den viktigaste utnämningspolitik som finns handlar om vem som sitter i regeringsposition.