Vänsterpartiet har genomgått en kris. För en gångs skull verkar massmediernas domedagsrapportering ha varit befogad, även om de stora drakarna missuppfattat en hel del av konfliktpunkterna.
Efter SVT:s Uppdrag gransknings reportage om partiets och Lars Ohlys förflutna har Nixon Förlag gett ut en intervjubok, Ohly talar till punkt. Journalisten och vännen Örjan Svedberg har talat med den hårt trängde partiledaren om några av de frågor som det osat mest om det senaste året: begreppet kommunism och de interna partibråken. Den är tänkt att utgöra en motbild mot bilden av Ohly som hycklande diktaturkramare.
På några frågor får de som undrar svar. Hur tänkte egentligen kommunisterna på 1970- och 80-talen? Här redovisar Ohly öppenhjärtigt och ärligt sina tankar om sitt eget ställningstagande. Han berättar rakt att många ur hans generation KU:are och vpk:are hade en tro på att de socialistiska staterna förvisso hade många demokratiska inskränkningar men med tiden kunde utvecklas till demokratier där folket hade makten. Därför skulle goda kontakter upprätthållas men öppen kritik mot brister ges. Denna partilinje, som var öppet redovisad och alla politiskt intresserade människor kände till, satte Jan Josefsson fingret på i sin granskning.
Det kan vara nyttig läsning för den som inte känner till partiets historia men den frågan de flesta nog ställer sig besvaras inte. Om det nu var så det såg ut och Lars Ohly nu så vältaligt och minnesgrant kan lägga ut texten om hur den linjen såg ut och hur felaktig den var, varför utmanade han då alla att hitta ett enda citat av honom själv där han vill inskränka demokratin? Det var ju det som provocerade Josefsson att göra sitt knäck. Hur kunde han tro att ingen skulle hitta något där han nu uppenbarligen vet att det fanns saker att hitta? Var han naiv eller drabbades han av en tillfällig minneslucka? Här ger boken ingen handledning.
Förutom frågan om Uppdrag granskning blir boken också som en karta över vilka politiska idéer som präglar vänsterpartiet i dag. Ett långt kapitel ägnas en diskussion om feminismen, en väl inarbetad teori och praktik i partiets arbete idag. Kapitlet är trots sin längd förvånansvärt tunt. Lite som ett ABC för nyblivna feminister och ett försvarstal för varför den är viktig.
Här hade det varit intresserantare att läsa om brytpunkter mellan olika typer av feminism, till exempel skillnader mellan Feministiskt initiativ och vänsterpartiet. I texten får man intrycket att i kärnfrågor finns knappt några skillnader alls. Här fanns utrymme att till exempel ta upp Gudruns Schyman tidiga undvikande svar på frågor om skattesubventionerande pigor till överklassen och en sansad diskussion om queerteorin och HBT-frågornas ställning i Fi. Ett parti som säger sig arbeta med feminismen som praktik och teori måste också våga ta tag i knäckfrågor och motsättningar där sådana kan finnas.
Det är på många vis en bok som visar var vänsterpartiet står i dag. Den innehåller de politiska framsteg och bakslag som präglat partiet de senare åren. Boken målar en bild av ett parti som i vissa frågor fortfarande är märkligt vilse. Irak-kriget, för stora delar av den internationella vänstern och den globala rättviserörelsen den överskuggande frågan de senare åren, lyser nästan helt med sin frånvaro i boken. Ohly nämner kriget i kritiska ordalag snabbt vid ett par tillfällen men hastar sedan vidare.
Jag saknar också en diskussion om de viktiga frågorna hur ett modernt systemkritiskt parti bör arbeta i dag. Ohly citerar tyska Linkspartei/PDS:s ledare Gregor Gysi flera gånger, ”vi kan kompromissa om allt utom riktningen” men följer inte upp med att redovisa hur stora slitningar PDS’ regeringsamverkan i huvudstaden Berlin bidragit till. Här finns inga enkla svar, ja eller nej till regeringssamarbete, men om man vill se frågans dynamik måste man lyfta på locket till vad konsekvenserna kan bli av ett sådant samarbete. Inte bara komma dragandes med allmäna paroller.
Men visst, den nya tonen Ohly angav i Aktuelltdebatten med Bosse Ringholm efter kongressen är uppfriskande. Gärna regeringsdeltagande men på vissa villkor, uppfylls de inte får socialdemokraterna söka samarbete högerut. Efter en lång tid av ”samarbete till varje pris” verkar nu vänsterpartiet ha tagit ett offensivare grepp om frågan. Det bådar gott inför framtiden. Till skillnad från miljöpartiet har vänsterpartiet varit sällsynt dåligt på att använda sin parlamentariska situation för att stärka sin ställning.
