Inrikes 16 februari, 2006

Liberala monstertruckar

Det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten, Ordfront sålde ut sina medarbetare, plötsligt blev det betydligt tystare i Sverige. Det är några av påståendena i boken Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden (Nixon förlag), en antologi redigerad av Erik Wijk och Björn Eklund som är en av centralpersonerna i striden. Flamman publicerar här Åsa Linderborgs kapitel ur boken.

För mig handlade inte Ordfrontkon­flikten om Balkan. Den handlade bara om yttrandefrihet och interndemokrati och det gjorde den nog för nästan alla som engagerade sig på Björn Eklunds sida. Någon gemensam syn på händelseutvecklingen i före detta Jugoslavien fanns inte.
Så länge som Eklunds artikel skapade debatt om Srebrenica var jag obekymrad, även om Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter och skrämde i sin am­bition att krossa hela vänstern. Naivt väntade jag på att Ordfront skulle bjuda in till en stor debatt i ABF-huset där de stridande uppfattningarna om före detta Jugoslavien kunde brytas mot varandra så att vi alla kunde lära oss någonting. Men Ordfront gjorde aldrig det. Istället för att lösa konflikten med intellektuella medel fördömde de publiceringen och censurerade nio artiklar av fasta medarbetare. Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria.
Där började mitt engagemang i konflikten och för mig var det en lång och arbetsam prövning om vad jag anser att yttrandefrihet är för något. Gång på gång tvingades jag påminna mig själv om den oomkullrunkeliga principen att försvara någons rätt att få skriva en artikel som jag själv tycker är problematisk och att mina egna åsikter om en av det sena 1900-talets största tragedier är ointressanta i sammanhanget.
Tryck- och yttrandefriheten är en princip som måste vara överordnad det som sägs i sak. Jag anser att man ska ha rätt att skriva att man är emot invandring, att man inte tror att förintelsen har skett och att man tycker att homosexualitet är onaturligt. Menar man att västvärlden gör något gott när den bombar ihjäl araber, ska man få säga det. Det är fel att kasta saker på nynazisterna när de demonstrerar och det är bekymmersamt att man endast med svårighet kan finna Mein Kampf i bokhandeln.

Men självklart måste det finnas gränser. Man ska inte kunna förtala någon hur som helst och inte heller hetsa mot folkgrupp även om det är svårt att sätta ord på var gränserna går. Tröskeln för att åtala någon ska dock vara hög. Hur mycket jag än ogillar pastor Åke Greens homofobi har han rätt att vädra den i kyrkan. (Samtidigt konstaterar jag att alla de goda liberaler som vältaligt försvarade Greens rätt till yttrandefrihet underlät att försvara Björn Eklunds rätt till samma sak.) Det är den sociala verkligheten som gör att vi inte kan ha några absoluta gränser; i ett helt jämlikt samhälle skulle det inte finnas några diskriminerade grupper att hetsa mot.
Jag ställer mig alltså bakom de in­skränkningar i yttrandefriheten som lagen föreskriver eftersom yttrandefriheten inte ska tillåtas förhindra den grundläggande demokratiska uppgiften att skydda utsatta människor. I övrigt ska dock alla ha rätt att uttrycka vilka åsikter de vill – och det är viktigt att de gör det. Det är bara den som själv lider brist på argument som har anledning att frukta andras rätt att tala och skriva fritt. Att sen inte alla människor kan kräva att få bli publicerade så fort de har något på hjärtat, är en helt annan sak.
Ett försvar för en vidsträckt ytt­ran­de­frihet innebär dock inte att det som skrivs och sägs inte ska granskas – tvärtom. Yttrandefriheten både förutsätter och möjliggör att det som yttras ifrågasätts och sedan nyanseras, avfärdas eller vi­da­reutvecklas.
Allt det här kan tyckas som självklarheter, men är det inte. Det som förvånar med Ordfrontkonflikten är att en av dess hu­vud­aktörer, Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten vilket aldrig blev föremål för debatt i liberal press. Tvärtom hyllades han av en rad publicister som därmed avslöjade också sin behärskade entusiasm för en av liberalismens grundläggande principer. För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.

Sverige brukar berömma sig av att ha en världsunik och urgammal grundlagsskyddad åsikts-, tryck- och yttrandefrihet. Samtidigt uppvisar historien välkända undantag från den principen, så som censuren mot den antinazistiska agitationen under andra världskriget och åsiktsregistreringen under efterkrigstid. De olika direktiv från FN och förslag inom EU till nya terroristlagstiftningar är det senaste exemp­let, där förslagsställarna anser att det ska räcka med att yttra förståelse för terrorism för att man skall kunna dömas.
Det viktigaste hindret är dock struk­turellt. Yttrandefrihet i praktiken är en fråga om resursen att äga självförtroende och språk, vilket är en fråga om utbildning, kön och klass, och om samhälleliga maktstrukturer, det vill säga vem som överhuvudtaget ges en plattform. Sverige är i många avseenden ett land av paradoxer. Å ena sidan har vi under många decennier styrts av ett socialdemokratiskt parti som uppnått statsbärande position, å andra sidan har landet ett ovanligt homogent medielandskap vad gäller ägandeförhållanden och ideologi. Under 1990-talet blev det än färre röster som lyckades tränga igenom det likriktade borgerliga mediabruset, vilket förklarar Ordfronts betydelse och dess stora me­d­lemstillväxt.
Trots sitt propagandaövertag älskar borgerliga intellektuella att svänga sig med citat som exemplifierar de ädla demokratiska dygder de själva tror sig äga, så som det Voltaire tillskrivna ”Jag avskyr det du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för att du ska få säga det”. Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör. Samtidigt är Voltaires maxim ett av den borgerliga revolutionens viktigaste arv och den tål att traderas även om det är få som skulle leva upp till den ens i ett tillspetsat läge – eller kanske just därför.
I Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) som leddes av Hans Schöier, då chefredaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren, andas utredarna ett kompromisslöst allvar inför allas rätt att tänka och yttra sig fritt:

Åsikter kan utmana vedertagna före­ställ­ningar hos en majoritet och alltså hota en rå­dande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stå­ende frestelse att söka förbjuda bort upp­fattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill för­svara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.1

Med andra ord är det just den avvikande uppfattningen som yttrandefriheten är till för, annars är den meningslös – även Stalin var för yttrandefrihet för dem som tyckte som han. Utredarna säger också att ”yttrandefrihetsskyddet är till för den som behöver skyddas – den obekväma informationen, de utmanande åsikterna och de chockerande konstnärliga gränsöverskridandena”. ”Toleransens princip” är när ”[M]ajoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen”.
Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet så som han formulerade den i en radiointervju med Björn Kumm med anledning av att Dagens Nyheter refuserat ett antal debattinlägg om Ordfront:

Det var ju ett svar på en reaktion från redaktörerna på Ordfront som försvarade den här publiceringen med att det är viktigt med en mångfald av röster. Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster. Yttrandefriheten är, som det står så vackert i vår grundlag, till för att medborgarna ska bli upplysta och välinformerade. Så att en yttrandefrihet som används för att förvirra oss, den strider mot yttrandefrihetens mening.2

I den andra DN-artikeln om Ordfront preciserar han sig:

Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, ”säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upp­lys­ning”. Det betyder att artiklar som mot­ver­kar upplysningssyftet – till exempel med­vetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstolen – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.3

Zaremba finner grundlagen vacker, påstår han, men anför den inte alltid korrekt. Framför allt låtsas han inte om att orden ”allsidig” och ”fritt” faktiskt står där i lagen. Han glömmer bort allsidigheten och förtränger helt det syfte lagen anger i första hand – ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte”. För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras.
Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara. Det är en syn på yttrandefrihet som passar diktaturer. Kanske kommer han fram till denna hållning på grund av sin anmärkningsvärt oproblematiserade syn på kunskap.
Kunskap är makt, brukar man säga. Lika riktigt är att säga att det finns en massa kunskap som aldrig sprids, som aldrig blir föremål för information, eftersom den som har makten inte erkänner den. Detta är den ”obekväma informationen” som Yttrandefrihetsutredningen talar om. Upplysning är en sak. Officiellt sanktionerad kunskap många gånger något helt annat. Vad som erkänns som sant och osant, rätt och fel, information och desinformation är en fråga om makt. Men det handlar också om människosyn. Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt; läser Börje och Berit i Olofström någon som påstår att förintelsen var ett humanistiskt projekt, ja då tror de säkert att det var så.

Att ifrågasätta etablerade fakta är inte bara en rättighet, det är också en nödvändighet för att nya fakta ska kunna komma i dagen. Men även det motsatta måste gälla: man måste ha rätt att ha fel. Inget ogrundat påstående, medvetet eller omedvetet, om Srebrenica kan vara värre än att det går att motbevisa; annars kan vi ju inte vara säkra på att det som vi påstår är fel faktiskt är fel. Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser. I så fall skulle hela det borgerliga mediasverige ställas bakom skranket för sina förslagna lögner om samhällsekonomin, sjukskrivningarna, rapporteringen om Irak etcetera. Och den som i domstol vill påvisa att någon avsiktligt påstått saker mot bättre vetande i syfte att förvirra allmänheten, skulle ha en helt omöjlig bevisbörda.
Återigen handlar det om resurser. Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media. Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna – och framför allt om den var lika åsiktsintolerant – skulle ju vänstern kunna starta ett drev varje gång som någon bagatelliserar israelernas folkfördrivning 1948 (för att ta ett vanligt exempel på historieförfalskning). Men även om alla ideologiskt stridande sidor ägde lika stora dagstidningar vore det förödande om det drogs i gång en massaker så fort någon skrev något som var fel.
Sanna och osanna fakta är en sak. Något annat är hur vi väljer att utesluta vissa fakta och kombinera andra för att bilda sammanhängande tolkningar, där definitioner av centrala begrepp står i centrum för analysen. Definitioner är aldrig absoluta utan beroende på vem som formulerar dem. Som ”folkmord”. Får man säga saker om folkmord som inte har godkänts av domstolar, till exempel den i Haag? Svaret från varje demokrat borde vara ja.
Vad gäller tolkningar finns det inga facit, bara konkurrerande alternativ. Den tolkning som får officiell status som ”vanligt sunt förnuft” har inte alltid med ovedersägliga sanningar att göra, utan handlar om styrkeförhållandena i kulturkampen. Det är därför den förhärskande världsbilden i huvudsak är formulerad av en västerländsk, vit, privilegierad, medelålders, heterosexuell man med (ny)liberala preferenser. Samtidigt är det viktigt att inse, särskilt för vänstern, att makten då och då faktiskt har rätt.
Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt. Han ser inget egenvärde i att olika perspektiv bryts och konkurrerar med varandra: ”Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster.” Han föredrar en röst. Företrädesvis sin egen. Annars kanske folk blir förvirrade.
Även Leif Ericsson efterlyste en ”ge­mensam berättelse” om tragedin på Balkan.4 Såna vädjanden låter alltid sympatiska men är i själva verket den auktoritäres våta dröm att inte låta individen få sätta ord på sina egna erfarenheter. För att komma fram till en gemensam berättelse krävs homogena samhällen av ett slag som inte finns. I de samhällen vi hittills känner till har de gemensamma berättelserna formulerats av den resursstarke och har efter hand inte alls visat sig vara särskilt gemensamma. Så länge man har yttrandefrihet är varje tanke på en gemensam berättelse omöjlig.

Zarembas programförklaring för tankarna till Gustaf III:s tryckfrihetsförordning från 1774, med vilken kungen av Guds nåde påstod sig garantera yttrandefriheten när han egentligen inskränkte den för att hans envälde inte skulle kunna kritiseras. Sentensen var att man får skriva vad man vill så länge det inte strider mot vad kungen tycker och anser. Och för att ingen skulle kunna uttrycka annorlunda åsikter än kungens infördes en omfattande censur. Att Zaremba ifrågasatte Björn Eklunds rätt att alls få publicera sig är med andra ord konsekvent, men för att vara kommet från en som har upplysningen som ideal är det synnerligen märkligt. Att han dessutom hade en rad kollegor, som också bekänner sig till liberalismen, med sig i censurdrevet gör inte saken bättre. Inte heller att han legitimerade Ordfronts ledning att kväsa den interna debatten.
Med anledning av ledningens agerande i konflikten övervägde några av Ordfronts mest namnkunniga författare att lämna förlaget. Noam Chomsky, John Pilger, Arundhati Roy, David Barsamian, Michael Albert och Tariq Ali skrev ett öppet brev där de uttryckte sin oro över att Ordfront ströp en fri debatt om Balkan.5 Ordfront förlags samtliga anställda skrev då ett brev till styrelsen om att uppropet inte fick spridas till allmänheten: ”Att aktiva Ordfrontmedlemmar sprider uppropet bl.a. till pressen och använder sig av det i argumentationen är naturligtvis oerhört allvarligt och något som vi definitivt inte kan acceptera.”6 Så formuleras ett generaldirektiv från centralkommittén.
Det finns ett gammalt men illustrativt exempel på vilka konsekvenser de nya liberalernas syn på yttrandefrihet kan få. 1971 sändes i TV2 Från socialism till ökad välfärd, en serie om arbetarrörelsens historia, skriven av tre unga forskare. Programmakarna framförde kritik mot Saltsjöbadsavtalet och klassamarbetets välsignelser. Radionämnden, som inkallade en expertgrupp bestående av tre professorer, kunde inte finna ett enda faktafel, men fällde i alla fall serien eftersom dess historieskrivning stred mot ”den officiella synen”. Strax innan hade TV2 sänt Fria Pros satir över Saltsjöbadsavtalet. Även den fälldes eftersom man hade gjort sig skyldig till ett faktafel: LO-ordföranden framställdes som full när han i själva verket hade varit nykterist. Det egentliga skälet till fällningen tycks dock ha varit att folkhemsmodellen inte fick ifrågasättas på prime time i den statliga televisionen.
Socialdemokraterna tålde inte ett alternativt perspektiv; det fanns en officiell tolkning och de som stred mot denna skulle förbjudas. För en som Zaremba, som har gjort sig ett namn på att ifrågasätta socialdemokratins samhälle och själv alltid är frikostig med sak- och faktafel, torde dessa skrattretande exempel stämma till eftertanke.
Björn Eklund skrev en artikel som kostade honom jobbet. Ordfronts ledning har hela tiden förnekat att uppsägningen av Eklund var politisk och påstår att den handlade om ”samarbetssvårigheter” och ”illojalitet” mot arbetsgivaren. Man kan inte undgå känslan av att anklagelserna var en bluff när man läser den nye chefredaktören Johan Berggrens omdömeslösa ledare i Ordfront magasin 7/2005. Han uttrycker där sitt bekymmer över att Ordfront än en gång har uppmärksammats i Dagens Nyheter för en artikel som utmanar det vedertagna (den här gången om Ukraina), varför han konstaterar att det tydligen inte hade räckt med att sparka Eklund för att få arbetsro:

… visserligen har vi idag en ny redaktion. Men ändå. Ett varumärke är ett varumärke. Skulle Arlas mellanmjölkpaket bara en enda dag i en enda stad innehålla kräkmedel, skulle man dricka Milko ett bra tag framöver om så Arla bytte ut varenda mejare och kossa i laggårn. Misstänksamheten kvarstår, bleknar långsamt. Länge än har vi ögonen på oss. Flera mer eller mindre namnkunniga skribenter ligger och hugger i vassen.

Förutom att den lösmynte Berggren jämför Eklunds artikel med ett kräkmedel, erkänner han alltså att hela redaktionen, det vill säga även Kerstin Gustafsson och Joar Tiberg, avskedades av politiska skäl. Ordfront ville, förstår man, slippa alla de där monstertruckarna som kör över dem som tänker annorlunda. Även Berggrens slutsats är att det är bäst att inte tänka annorlunda. Han vill inte att Ordfront magasin ska ”ha ögonen på sig”. Tryggast är att en gång i månaden distribuera en tidskrift som gör monstertruckarna nöjda men lämnar alla andra likgiltiga.
Ordfronts uppsägning av Björn Eklund, liksom deras spefulla uttalanden om oss som stred för hans rätt att få gå till jobbet, är förvillande lika mina forskningsresultat om arbetarrörelsens auktoritära traditioner. Den socialdemokratiska partiledningen har i alla tider mobbat ut och tystat ner sina interna kritiker, plockat bort dem från förtroendeposter och tagit av dem nycklarna till partiexpeditionen, allt under anklagelser om ”illojalitet”. Varje avvikande mening har stämplats som medvetna splittringsförsök eller som en indikation på en nära förestående kupp. Man har alltså hellre löst ideologiska konflikter med organisatoriska medel än genom debatt och sakligt meningsutbyte.7 När Ordfront sparkade OM-redaktionen fick alltså vänstern en obehaglig påminnelse om att åsiktsförtryck och ostracism inte är något som bara diktaturer eller den auktoritära borgerligheten ägnar sig åt – underskatta aldrig arbetarrörelsens förmågor på det området. Det är värt att notera att flera av dem inom Ordfront som arbetade för att göra sig av med Eklund har ett förflutet i 1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba).
Påståendet att Björn Eklund hade varit illojal var alltså ett gammalt beprövat härskartrick. Men även om Eklund faktiskt hade varit ”illojal” mot sin arbetsgivare när han kritiserade de arbetsförhållanden han tvingades arbeta under när redaktionens personal drastiskt skars ned, borde han ha haft rätt att få vara det.8 Lojalitetsplikten är ingenting att slå vakt om. Den härrör från det gamla legohjonsförhållandet – det feodala husbondeväldet.

Carl Gustaf Spangenberg, jurist och rättshistoriker vid Uppsala universitet, me­nar att yttrandefriheten i arbetslivet måste stärkas eftersom det är en fråga om demokrati och respekt för människovärdet. Yttrandefriheten är en förpliktande män­s­klig rättighet. Dessutom kan kritik göra arbetet mer effektivt och rationellt.9 Även Kurt Junesjö, som är fackförbundsjurist, menar att det måste finnas en gräns för den anställdes lojalitet. Så måste man till exempel ha rätt att kritisera nedskärningar i den offentliga sektor man själv arbetar inom. Även för Ordfront var detta en gång en viktig princip; 1997 gav de sitt Demokratipris till tre ambulansförare ”för att de med stort kurage har försvarat yttrandefriheten och kritikrätten på sin arbetsplats”.
Enligt Kurt Junesjö blir det allt vanligare att arbetsgivare anklagar obekväma an­stäl­lda för illojalitet som ett sätt att skrämma dem till tystnad eller för att dölja politiska uppsägningar, som är förbjudna enligt lag.10 Det var alltså inte ett utslag av karnevallusta när Kommunals lågavlönade kvinnor i början av 1990-talet demonstrerade med papperspåsar på huvudena. De var helt enkelt rädda för att få sparken, trots att de – till skillnad från privatanställda – har grundlagsfäst yttrandefrihet även på sina arbetsplatser och om sina arbetsplatser. Enligt en undersökning som Temo nyligen har gjort på uppdrag av Seko, upplever 43 procent av de anställda att möjligheten att kritisera arbetsgivaren har minskat under senare år.11 Yttrandefrihet i arbetslivet är en av de viktigaste målsättningar som de demokratiskt sinnade krafterna måste ställa sig och är en fråga som kommer att aktualiseras ytterligare i och med det hårdnande läget på arbetsmarknaden.
Samtidigt som Ordfront föreslog sin förlikning med Björn Eklund (uppenbarligen för att de insåg att de skulle förlora i Arbetsdomstolen), pågick det en vild strejk i Stockholms tunnelbana. Tunnelbaneförarna på Connex strejkade till stöd för sin fackordförande som hade fått sparken just på grund av ”illojalitet”. Under normala omständigheter hade ett reportage om tunnelbaneförarnas syn på privatiseringarnas konsekvenser och arbetsplatsdemokratin varit ett givet ämne i Ordfront magasin. I och med uppsägningen av Eklund har man på egna meriter diskvalificerat sig från alla möjligheter att bli en folktribun i tider när fackföreningsrörelsen är lika ifrågasatt som den var under mellankrigstiden. Inte heller skulle Ordfront med trovärdighet kunna ge stöd åt Sekos kampanj ”Vi vägrar att hålla tyst!”, om rätten att få kritisera missförhållanden i arbetslivet. En kampanjparoll som för övrigt tangerar Ordfronts egen slogan: ”Ingen borde tiga”.
Konsekvenserna av Ordfrontkonflikten är förödande för demokratin. Många sam­hällskritiker har med nödvändighet drabbats av självcensur, vilket Ordfront magasin i och med Johan Berggrens ledare är ett ledande exempel på. Det är bäst att undvika de alltför kontroversiella frågorna, enklast är att hålla inne med de bångstyriga tankarna och de utmanande åsikterna. Annars blir man offentligt avrättad, kanske till och med av med jobbet. Framför allt måste man se till att man är helt färdigtänkt och fastlåst; embryonala tankar i en prövande ton kan sluta med en katastrof för den aningslöse. Det är mentalt lättare att bli giljotinerad om man är tjurskalligt övertygad om att man har helt rätt, än om man bara försökt testa en idé och varit nyfiken på vad andra kunnat bidra med för att utveckla den vidare.
Resultatet kommer att bli en ytterligare avintellektualisering av hela det offentliga samtalet. Kvar finns snart bara den late liberalen som inte behöver tänka nytt eftersom han aldrig blir ifrågasatt, och samhällskritikern som nöjer sig med att mumla. Systemkritikern gör sig överhuvud icke besvär. De borgerliga ledar- och kul­tursidorna har redan börjat slamma igen av maktspråk, arrogans och yxiga på­stå­enden.
”Det liberala etablissemanget har tagit över”, skriver Göran Greider i sin dikt med samma namn:

För första gången i min livstid
tycks murarna nästan sakna sprickor.
( … )
Och det liberala etablissemanget
har slutligen lyckats när den fått
varje kritiker att känna skam
över det han eller hon tror på.12

”Man tänker mest på yttrandefriheten och känner starkast för den när man erövrar den eller förlorar den”, skriver Yttrandefrihetsutredningen. Åsiktsfriheten är inte en gång för alla vunnen, den måste erövras hela tiden. Det som krävs är, som Greider skriver,

Att folk går ut på gatorna,
i tiotusental. Och att
detta gång på gång, sex gånger
om dagen, läses högt, med
ansiktet vänt mot solen.

Kulturkampen är en social strid. Det är bara starka organisationer, självständiga tidningar och förlag som kan slåss för rätten att tänka och skriva fritt. Desto större tragik att det var på Ordfront som yttrandefriheten till slut uppfattades som ett hot och inte vårdades som ett löfte.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 05 maj, 2024

Finskt trauma får tala

Finska krigsbarn anländer till Stockholm den 19 februari 1944. Foto: TT.

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jenny Ahonen
Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.
Inrikes 05 maj, 2024

Alla är vi entreprenörer

Det är arbetarkollektivet som står för innovationerna. Foto: Mrwinn/Adobe Stock.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 04 maj, 2024

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Olof Arborelius, ”Kyrkbyn med Lillån, Orsa”, olja på duk.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter 03 maj, 2024

Klasskampens inkubator

Facket IWGB demonstrerar utanför gigbolaget Deliveroos högkvarter i London i april 2021 – samtidigt som företagets börsnotering. Foto: Alastair Grant/AP.

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Nyheter 02 maj, 2024

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Den generativa musiken kommer att bygga på allt mer AI-material och därmed också bli allt mer sjuklig. Illustration: Leonidas Aretakis/Nightcafe/AI.

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Fleischer
Ekonomihistoriker och författare.
Inrikes/Nyheter 01 maj, 2024

Brand i känd antifascists kulturkafé

Journalisten och författaren Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj. Foto: Anna E Andersson/Wikimedia commons.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 01 maj, 2024

För en entreprenöriell vänster

De största kriserna i vår tid kräver en innovativ socialistisk rörelse. Foto: Pontus Lundahl/TT.

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 01 maj, 2024

Lobbysossarnas sista första maj?

Socialdemokraternas tidigare partiledare Stefan Löfven (S) talade i Älvängen på första maj 2022. Nu jobbar han på pr-byrån Rud Pedersen. Foto: Adam Ihse/TT.

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari
Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]
Inrikes 01 maj, 2024

Arbetarårets förluster och framgångar

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 30 april, 2024

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Foto: NHGRI/AP

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.