Inrikes 16 februari, 2006

Liberala monstertruckar

Det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten, Ordfront sålde ut sina medarbetare, plötsligt blev det betydligt tystare i Sverige. Det är några av påståendena i boken Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden (Nixon förlag), en antologi redigerad av Erik Wijk och Björn Eklund som är en av centralpersonerna i striden. Flamman publicerar här Åsa Linderborgs kapitel ur boken.

För mig handlade inte Ordfrontkon­flikten om Balkan. Den handlade bara om yttrandefrihet och interndemokrati och det gjorde den nog för nästan alla som engagerade sig på Björn Eklunds sida. Någon gemensam syn på händelseutvecklingen i före detta Jugoslavien fanns inte.
Så länge som Eklunds artikel skapade debatt om Srebrenica var jag obekymrad, även om Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter och skrämde i sin am­bition att krossa hela vänstern. Naivt väntade jag på att Ordfront skulle bjuda in till en stor debatt i ABF-huset där de stridande uppfattningarna om före detta Jugoslavien kunde brytas mot varandra så att vi alla kunde lära oss någonting. Men Ordfront gjorde aldrig det. Istället för att lösa konflikten med intellektuella medel fördömde de publiceringen och censurerade nio artiklar av fasta medarbetare. Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria.
Där började mitt engagemang i konflikten och för mig var det en lång och arbetsam prövning om vad jag anser att yttrandefrihet är för något. Gång på gång tvingades jag påminna mig själv om den oomkullrunkeliga principen att försvara någons rätt att få skriva en artikel som jag själv tycker är problematisk och att mina egna åsikter om en av det sena 1900-talets största tragedier är ointressanta i sammanhanget.
Tryck- och yttrandefriheten är en princip som måste vara överordnad det som sägs i sak. Jag anser att man ska ha rätt att skriva att man är emot invandring, att man inte tror att förintelsen har skett och att man tycker att homosexualitet är onaturligt. Menar man att västvärlden gör något gott när den bombar ihjäl araber, ska man få säga det. Det är fel att kasta saker på nynazisterna när de demonstrerar och det är bekymmersamt att man endast med svårighet kan finna Mein Kampf i bokhandeln.

Men självklart måste det finnas gränser. Man ska inte kunna förtala någon hur som helst och inte heller hetsa mot folkgrupp även om det är svårt att sätta ord på var gränserna går. Tröskeln för att åtala någon ska dock vara hög. Hur mycket jag än ogillar pastor Åke Greens homofobi har han rätt att vädra den i kyrkan. (Samtidigt konstaterar jag att alla de goda liberaler som vältaligt försvarade Greens rätt till yttrandefrihet underlät att försvara Björn Eklunds rätt till samma sak.) Det är den sociala verkligheten som gör att vi inte kan ha några absoluta gränser; i ett helt jämlikt samhälle skulle det inte finnas några diskriminerade grupper att hetsa mot.
Jag ställer mig alltså bakom de in­skränkningar i yttrandefriheten som lagen föreskriver eftersom yttrandefriheten inte ska tillåtas förhindra den grundläggande demokratiska uppgiften att skydda utsatta människor. I övrigt ska dock alla ha rätt att uttrycka vilka åsikter de vill – och det är viktigt att de gör det. Det är bara den som själv lider brist på argument som har anledning att frukta andras rätt att tala och skriva fritt. Att sen inte alla människor kan kräva att få bli publicerade så fort de har något på hjärtat, är en helt annan sak.
Ett försvar för en vidsträckt ytt­ran­de­frihet innebär dock inte att det som skrivs och sägs inte ska granskas – tvärtom. Yttrandefriheten både förutsätter och möjliggör att det som yttras ifrågasätts och sedan nyanseras, avfärdas eller vi­da­reutvecklas.
Allt det här kan tyckas som självklarheter, men är det inte. Det som förvånar med Ordfrontkonflikten är att en av dess hu­vud­aktörer, Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten vilket aldrig blev föremål för debatt i liberal press. Tvärtom hyllades han av en rad publicister som därmed avslöjade också sin behärskade entusiasm för en av liberalismens grundläggande principer. För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.

Sverige brukar berömma sig av att ha en världsunik och urgammal grundlagsskyddad åsikts-, tryck- och yttrandefrihet. Samtidigt uppvisar historien välkända undantag från den principen, så som censuren mot den antinazistiska agitationen under andra världskriget och åsiktsregistreringen under efterkrigstid. De olika direktiv från FN och förslag inom EU till nya terroristlagstiftningar är det senaste exemp­let, där förslagsställarna anser att det ska räcka med att yttra förståelse för terrorism för att man skall kunna dömas.
Det viktigaste hindret är dock struk­turellt. Yttrandefrihet i praktiken är en fråga om resursen att äga självförtroende och språk, vilket är en fråga om utbildning, kön och klass, och om samhälleliga maktstrukturer, det vill säga vem som överhuvudtaget ges en plattform. Sverige är i många avseenden ett land av paradoxer. Å ena sidan har vi under många decennier styrts av ett socialdemokratiskt parti som uppnått statsbärande position, å andra sidan har landet ett ovanligt homogent medielandskap vad gäller ägandeförhållanden och ideologi. Under 1990-talet blev det än färre röster som lyckades tränga igenom det likriktade borgerliga mediabruset, vilket förklarar Ordfronts betydelse och dess stora me­d­lemstillväxt.
Trots sitt propagandaövertag älskar borgerliga intellektuella att svänga sig med citat som exemplifierar de ädla demokratiska dygder de själva tror sig äga, så som det Voltaire tillskrivna ”Jag avskyr det du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för att du ska få säga det”. Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör. Samtidigt är Voltaires maxim ett av den borgerliga revolutionens viktigaste arv och den tål att traderas även om det är få som skulle leva upp till den ens i ett tillspetsat läge – eller kanske just därför.
I Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) som leddes av Hans Schöier, då chefredaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren, andas utredarna ett kompromisslöst allvar inför allas rätt att tänka och yttra sig fritt:

Åsikter kan utmana vedertagna före­ställ­ningar hos en majoritet och alltså hota en rå­dande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stå­ende frestelse att söka förbjuda bort upp­fattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill för­svara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.1

Med andra ord är det just den avvikande uppfattningen som yttrandefriheten är till för, annars är den meningslös – även Stalin var för yttrandefrihet för dem som tyckte som han. Utredarna säger också att ”yttrandefrihetsskyddet är till för den som behöver skyddas – den obekväma informationen, de utmanande åsikterna och de chockerande konstnärliga gränsöverskridandena”. ”Toleransens princip” är när ”[M]ajoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen”.
Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet så som han formulerade den i en radiointervju med Björn Kumm med anledning av att Dagens Nyheter refuserat ett antal debattinlägg om Ordfront:

Det var ju ett svar på en reaktion från redaktörerna på Ordfront som försvarade den här publiceringen med att det är viktigt med en mångfald av röster. Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster. Yttrandefriheten är, som det står så vackert i vår grundlag, till för att medborgarna ska bli upplysta och välinformerade. Så att en yttrandefrihet som används för att förvirra oss, den strider mot yttrandefrihetens mening.2

I den andra DN-artikeln om Ordfront preciserar han sig:

Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, ”säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upp­lys­ning”. Det betyder att artiklar som mot­ver­kar upplysningssyftet – till exempel med­vetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstolen – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.3

Zaremba finner grundlagen vacker, påstår han, men anför den inte alltid korrekt. Framför allt låtsas han inte om att orden ”allsidig” och ”fritt” faktiskt står där i lagen. Han glömmer bort allsidigheten och förtränger helt det syfte lagen anger i första hand – ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte”. För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras.
Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara. Det är en syn på yttrandefrihet som passar diktaturer. Kanske kommer han fram till denna hållning på grund av sin anmärkningsvärt oproblematiserade syn på kunskap.
Kunskap är makt, brukar man säga. Lika riktigt är att säga att det finns en massa kunskap som aldrig sprids, som aldrig blir föremål för information, eftersom den som har makten inte erkänner den. Detta är den ”obekväma informationen” som Yttrandefrihetsutredningen talar om. Upplysning är en sak. Officiellt sanktionerad kunskap många gånger något helt annat. Vad som erkänns som sant och osant, rätt och fel, information och desinformation är en fråga om makt. Men det handlar också om människosyn. Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt; läser Börje och Berit i Olofström någon som påstår att förintelsen var ett humanistiskt projekt, ja då tror de säkert att det var så.

Att ifrågasätta etablerade fakta är inte bara en rättighet, det är också en nödvändighet för att nya fakta ska kunna komma i dagen. Men även det motsatta måste gälla: man måste ha rätt att ha fel. Inget ogrundat påstående, medvetet eller omedvetet, om Srebrenica kan vara värre än att det går att motbevisa; annars kan vi ju inte vara säkra på att det som vi påstår är fel faktiskt är fel. Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser. I så fall skulle hela det borgerliga mediasverige ställas bakom skranket för sina förslagna lögner om samhällsekonomin, sjukskrivningarna, rapporteringen om Irak etcetera. Och den som i domstol vill påvisa att någon avsiktligt påstått saker mot bättre vetande i syfte att förvirra allmänheten, skulle ha en helt omöjlig bevisbörda.
Återigen handlar det om resurser. Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media. Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna – och framför allt om den var lika åsiktsintolerant – skulle ju vänstern kunna starta ett drev varje gång som någon bagatelliserar israelernas folkfördrivning 1948 (för att ta ett vanligt exempel på historieförfalskning). Men även om alla ideologiskt stridande sidor ägde lika stora dagstidningar vore det förödande om det drogs i gång en massaker så fort någon skrev något som var fel.
Sanna och osanna fakta är en sak. Något annat är hur vi väljer att utesluta vissa fakta och kombinera andra för att bilda sammanhängande tolkningar, där definitioner av centrala begrepp står i centrum för analysen. Definitioner är aldrig absoluta utan beroende på vem som formulerar dem. Som ”folkmord”. Får man säga saker om folkmord som inte har godkänts av domstolar, till exempel den i Haag? Svaret från varje demokrat borde vara ja.
Vad gäller tolkningar finns det inga facit, bara konkurrerande alternativ. Den tolkning som får officiell status som ”vanligt sunt förnuft” har inte alltid med ovedersägliga sanningar att göra, utan handlar om styrkeförhållandena i kulturkampen. Det är därför den förhärskande världsbilden i huvudsak är formulerad av en västerländsk, vit, privilegierad, medelålders, heterosexuell man med (ny)liberala preferenser. Samtidigt är det viktigt att inse, särskilt för vänstern, att makten då och då faktiskt har rätt.
Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt. Han ser inget egenvärde i att olika perspektiv bryts och konkurrerar med varandra: ”Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster.” Han föredrar en röst. Företrädesvis sin egen. Annars kanske folk blir förvirrade.
Även Leif Ericsson efterlyste en ”ge­mensam berättelse” om tragedin på Balkan.4 Såna vädjanden låter alltid sympatiska men är i själva verket den auktoritäres våta dröm att inte låta individen få sätta ord på sina egna erfarenheter. För att komma fram till en gemensam berättelse krävs homogena samhällen av ett slag som inte finns. I de samhällen vi hittills känner till har de gemensamma berättelserna formulerats av den resursstarke och har efter hand inte alls visat sig vara särskilt gemensamma. Så länge man har yttrandefrihet är varje tanke på en gemensam berättelse omöjlig.

Zarembas programförklaring för tankarna till Gustaf III:s tryckfrihetsförordning från 1774, med vilken kungen av Guds nåde påstod sig garantera yttrandefriheten när han egentligen inskränkte den för att hans envälde inte skulle kunna kritiseras. Sentensen var att man får skriva vad man vill så länge det inte strider mot vad kungen tycker och anser. Och för att ingen skulle kunna uttrycka annorlunda åsikter än kungens infördes en omfattande censur. Att Zaremba ifrågasatte Björn Eklunds rätt att alls få publicera sig är med andra ord konsekvent, men för att vara kommet från en som har upplysningen som ideal är det synnerligen märkligt. Att han dessutom hade en rad kollegor, som också bekänner sig till liberalismen, med sig i censurdrevet gör inte saken bättre. Inte heller att han legitimerade Ordfronts ledning att kväsa den interna debatten.
Med anledning av ledningens agerande i konflikten övervägde några av Ordfronts mest namnkunniga författare att lämna förlaget. Noam Chomsky, John Pilger, Arundhati Roy, David Barsamian, Michael Albert och Tariq Ali skrev ett öppet brev där de uttryckte sin oro över att Ordfront ströp en fri debatt om Balkan.5 Ordfront förlags samtliga anställda skrev då ett brev till styrelsen om att uppropet inte fick spridas till allmänheten: ”Att aktiva Ordfrontmedlemmar sprider uppropet bl.a. till pressen och använder sig av det i argumentationen är naturligtvis oerhört allvarligt och något som vi definitivt inte kan acceptera.”6 Så formuleras ett generaldirektiv från centralkommittén.
Det finns ett gammalt men illustrativt exempel på vilka konsekvenser de nya liberalernas syn på yttrandefrihet kan få. 1971 sändes i TV2 Från socialism till ökad välfärd, en serie om arbetarrörelsens historia, skriven av tre unga forskare. Programmakarna framförde kritik mot Saltsjöbadsavtalet och klassamarbetets välsignelser. Radionämnden, som inkallade en expertgrupp bestående av tre professorer, kunde inte finna ett enda faktafel, men fällde i alla fall serien eftersom dess historieskrivning stred mot ”den officiella synen”. Strax innan hade TV2 sänt Fria Pros satir över Saltsjöbadsavtalet. Även den fälldes eftersom man hade gjort sig skyldig till ett faktafel: LO-ordföranden framställdes som full när han i själva verket hade varit nykterist. Det egentliga skälet till fällningen tycks dock ha varit att folkhemsmodellen inte fick ifrågasättas på prime time i den statliga televisionen.
Socialdemokraterna tålde inte ett alternativt perspektiv; det fanns en officiell tolkning och de som stred mot denna skulle förbjudas. För en som Zaremba, som har gjort sig ett namn på att ifrågasätta socialdemokratins samhälle och själv alltid är frikostig med sak- och faktafel, torde dessa skrattretande exempel stämma till eftertanke.
Björn Eklund skrev en artikel som kostade honom jobbet. Ordfronts ledning har hela tiden förnekat att uppsägningen av Eklund var politisk och påstår att den handlade om ”samarbetssvårigheter” och ”illojalitet” mot arbetsgivaren. Man kan inte undgå känslan av att anklagelserna var en bluff när man läser den nye chefredaktören Johan Berggrens omdömeslösa ledare i Ordfront magasin 7/2005. Han uttrycker där sitt bekymmer över att Ordfront än en gång har uppmärksammats i Dagens Nyheter för en artikel som utmanar det vedertagna (den här gången om Ukraina), varför han konstaterar att det tydligen inte hade räckt med att sparka Eklund för att få arbetsro:

… visserligen har vi idag en ny redaktion. Men ändå. Ett varumärke är ett varumärke. Skulle Arlas mellanmjölkpaket bara en enda dag i en enda stad innehålla kräkmedel, skulle man dricka Milko ett bra tag framöver om så Arla bytte ut varenda mejare och kossa i laggårn. Misstänksamheten kvarstår, bleknar långsamt. Länge än har vi ögonen på oss. Flera mer eller mindre namnkunniga skribenter ligger och hugger i vassen.

Förutom att den lösmynte Berggren jämför Eklunds artikel med ett kräkmedel, erkänner han alltså att hela redaktionen, det vill säga även Kerstin Gustafsson och Joar Tiberg, avskedades av politiska skäl. Ordfront ville, förstår man, slippa alla de där monstertruckarna som kör över dem som tänker annorlunda. Även Berggrens slutsats är att det är bäst att inte tänka annorlunda. Han vill inte att Ordfront magasin ska ”ha ögonen på sig”. Tryggast är att en gång i månaden distribuera en tidskrift som gör monstertruckarna nöjda men lämnar alla andra likgiltiga.
Ordfronts uppsägning av Björn Eklund, liksom deras spefulla uttalanden om oss som stred för hans rätt att få gå till jobbet, är förvillande lika mina forskningsresultat om arbetarrörelsens auktoritära traditioner. Den socialdemokratiska partiledningen har i alla tider mobbat ut och tystat ner sina interna kritiker, plockat bort dem från förtroendeposter och tagit av dem nycklarna till partiexpeditionen, allt under anklagelser om ”illojalitet”. Varje avvikande mening har stämplats som medvetna splittringsförsök eller som en indikation på en nära förestående kupp. Man har alltså hellre löst ideologiska konflikter med organisatoriska medel än genom debatt och sakligt meningsutbyte.7 När Ordfront sparkade OM-redaktionen fick alltså vänstern en obehaglig påminnelse om att åsiktsförtryck och ostracism inte är något som bara diktaturer eller den auktoritära borgerligheten ägnar sig åt – underskatta aldrig arbetarrörelsens förmågor på det området. Det är värt att notera att flera av dem inom Ordfront som arbetade för att göra sig av med Eklund har ett förflutet i 1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba).
Påståendet att Björn Eklund hade varit illojal var alltså ett gammalt beprövat härskartrick. Men även om Eklund faktiskt hade varit ”illojal” mot sin arbetsgivare när han kritiserade de arbetsförhållanden han tvingades arbeta under när redaktionens personal drastiskt skars ned, borde han ha haft rätt att få vara det.8 Lojalitetsplikten är ingenting att slå vakt om. Den härrör från det gamla legohjonsförhållandet – det feodala husbondeväldet.

Carl Gustaf Spangenberg, jurist och rättshistoriker vid Uppsala universitet, me­nar att yttrandefriheten i arbetslivet måste stärkas eftersom det är en fråga om demokrati och respekt för människovärdet. Yttrandefriheten är en förpliktande män­s­klig rättighet. Dessutom kan kritik göra arbetet mer effektivt och rationellt.9 Även Kurt Junesjö, som är fackförbundsjurist, menar att det måste finnas en gräns för den anställdes lojalitet. Så måste man till exempel ha rätt att kritisera nedskärningar i den offentliga sektor man själv arbetar inom. Även för Ordfront var detta en gång en viktig princip; 1997 gav de sitt Demokratipris till tre ambulansförare ”för att de med stort kurage har försvarat yttrandefriheten och kritikrätten på sin arbetsplats”.
Enligt Kurt Junesjö blir det allt vanligare att arbetsgivare anklagar obekväma an­stäl­lda för illojalitet som ett sätt att skrämma dem till tystnad eller för att dölja politiska uppsägningar, som är förbjudna enligt lag.10 Det var alltså inte ett utslag av karnevallusta när Kommunals lågavlönade kvinnor i början av 1990-talet demonstrerade med papperspåsar på huvudena. De var helt enkelt rädda för att få sparken, trots att de – till skillnad från privatanställda – har grundlagsfäst yttrandefrihet även på sina arbetsplatser och om sina arbetsplatser. Enligt en undersökning som Temo nyligen har gjort på uppdrag av Seko, upplever 43 procent av de anställda att möjligheten att kritisera arbetsgivaren har minskat under senare år.11 Yttrandefrihet i arbetslivet är en av de viktigaste målsättningar som de demokratiskt sinnade krafterna måste ställa sig och är en fråga som kommer att aktualiseras ytterligare i och med det hårdnande läget på arbetsmarknaden.
Samtidigt som Ordfront föreslog sin förlikning med Björn Eklund (uppenbarligen för att de insåg att de skulle förlora i Arbetsdomstolen), pågick det en vild strejk i Stockholms tunnelbana. Tunnelbaneförarna på Connex strejkade till stöd för sin fackordförande som hade fått sparken just på grund av ”illojalitet”. Under normala omständigheter hade ett reportage om tunnelbaneförarnas syn på privatiseringarnas konsekvenser och arbetsplatsdemokratin varit ett givet ämne i Ordfront magasin. I och med uppsägningen av Eklund har man på egna meriter diskvalificerat sig från alla möjligheter att bli en folktribun i tider när fackföreningsrörelsen är lika ifrågasatt som den var under mellankrigstiden. Inte heller skulle Ordfront med trovärdighet kunna ge stöd åt Sekos kampanj ”Vi vägrar att hålla tyst!”, om rätten att få kritisera missförhållanden i arbetslivet. En kampanjparoll som för övrigt tangerar Ordfronts egen slogan: ”Ingen borde tiga”.
Konsekvenserna av Ordfrontkonflikten är förödande för demokratin. Många sam­hällskritiker har med nödvändighet drabbats av självcensur, vilket Ordfront magasin i och med Johan Berggrens ledare är ett ledande exempel på. Det är bäst att undvika de alltför kontroversiella frågorna, enklast är att hålla inne med de bångstyriga tankarna och de utmanande åsikterna. Annars blir man offentligt avrättad, kanske till och med av med jobbet. Framför allt måste man se till att man är helt färdigtänkt och fastlåst; embryonala tankar i en prövande ton kan sluta med en katastrof för den aningslöse. Det är mentalt lättare att bli giljotinerad om man är tjurskalligt övertygad om att man har helt rätt, än om man bara försökt testa en idé och varit nyfiken på vad andra kunnat bidra med för att utveckla den vidare.
Resultatet kommer att bli en ytterligare avintellektualisering av hela det offentliga samtalet. Kvar finns snart bara den late liberalen som inte behöver tänka nytt eftersom han aldrig blir ifrågasatt, och samhällskritikern som nöjer sig med att mumla. Systemkritikern gör sig överhuvud icke besvär. De borgerliga ledar- och kul­tursidorna har redan börjat slamma igen av maktspråk, arrogans och yxiga på­stå­enden.
”Det liberala etablissemanget har tagit över”, skriver Göran Greider i sin dikt med samma namn:

För första gången i min livstid
tycks murarna nästan sakna sprickor.
( … )
Och det liberala etablissemanget
har slutligen lyckats när den fått
varje kritiker att känna skam
över det han eller hon tror på.12

”Man tänker mest på yttrandefriheten och känner starkast för den när man erövrar den eller förlorar den”, skriver Yttrandefrihetsutredningen. Åsiktsfriheten är inte en gång för alla vunnen, den måste erövras hela tiden. Det som krävs är, som Greider skriver,

Att folk går ut på gatorna,
i tiotusental. Och att
detta gång på gång, sex gånger
om dagen, läses högt, med
ansiktet vänt mot solen.

Kulturkampen är en social strid. Det är bara starka organisationer, självständiga tidningar och förlag som kan slåss för rätten att tänka och skriva fritt. Desto större tragik att det var på Ordfront som yttrandefriheten till slut uppfattades som ett hot och inte vårdades som ett löfte.

Inrikes 17 december, 2025

Näringslivets ekonomisajt får konkurrens från vänster

Den nya sajten Ekonomidata vill ge svar på svenskarnas funderingar om både privat och statlig ekonomi, samtidigt som man utmanar näringslivets snarlika sida Ekonomifakta. ”Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör”, säger Skiftets teknikchef Joel Svensson.

Kodknackare Joel Svensson, 32, är inte helt lätt att nå dagen efter att projektet Ekonomidata.nu blivit tillgängligt för allmänheten. Teknikchefen beskriver ett gensvar över förväntan, och hur mejlkorgen snabbt fylldes upp av synpunkter på den tidiga beta-versionen.

– Det var kul och bekräftande med så många ögon på det samtidigt, säger han till Flamman.

Populärast just nu på sajten – som samlar statistik om Sveriges ekonomi från en mängd öppna källor – är funktionen ”Hur många tjänar mer än mig?”, baserad på att frågan ofta googlas. Andra räknar ut sin lön efter skatt.

– En extra klurig sak är formlerna för att räkna på progressiv beskattning, satserna blir högre ju mer du tjänar och så finns det massa avdrag. Just de bitarna har jag polerat en hel del i dag, så att det inte blir något gnissel om det.

Många tittar också på historisk arbetslöshet, kikar på hur hyresvärdarnas krav utvecklats de senaste åren – eller undersöker hur mycket deras intjänade pengar faktiskt är värda, efter de senaste årens inflation.

Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt.

– Min förhoppning är att stora aktörer som redan gör bra rapporter, som facken eller Hyresgästföreningen, ser detta och tänker att liknande satsningar kan vara en bra idé, berättar Joel Svensson, och fortsätter: 

– Så småningom vill vi få in mer om elpriser. Men den datan är mycket mer inlåst hos bolagen som äger elmarknaden, och kan vara rätt svår och dyr att få tag på. 

Skiftet, organisationen bakom kampanjsajten Mitt Skifte och lobbyism-granskande Klägget, har precis lanserat hemsidan som samlar ekonomisk statistik från SCB, Riksbanken och andra officiella källor. Målet är att erbjuda ett alternativ till Ekonomifakta.se – det statistikorgan som Svenskt Näringsliv driver sedan över trettio år tillbaka.

– När folk googlar på statistikfrågor kommer ofta Ekonomifakta högst upp. De är bättre på att förenkla och presentera vissa grejer än Statistiska centralbyrån, säger Joel Svensson till Flamman.

Han menar att just Ekonomifaktas dominans på nätet är det som gjort ett alternativ nödvändigt. 

– Vårt främsta mål är att folk ska hitta till Ekonomidata snarare än till Ekonomifakta, förklarar han för Flamman.

Han är inte ensam om att kritisera den näringslivsägda sajten. Redan år 1990 anklagade sociologen Walter Korpi Ekonomifakta för ”vilseledande grepp”, och veckan innan Ekonomidata såg dagens ljus menade LO:s chefsekonom Torbjörn Hållö att SVT ”räknar galet med hjälp av Svenskt Näringsliv” i frågan om arbetskraftsinvandring, efter att ett reportage lutat sig mot Ekonomifaktas statistik. Ekonomifakta svarade att man ”använder vedertagna metoder från SCB” och att ”demografiska mått alltid förenklar”.

– Vi kommer inte framföra propaganda och vinkla på sättet de gör, målet är att vara korrekt, säger Joel Svensson på Skiftet. 

– Men man kan ju vara kreativ i hur man presenterar saker, och vilja göra poänger. Till är det rimligt att också nämna bankvinster om man pratar om ränteavdrag.

Han tar upp hur Ekonomifakta tenderar att framställa skatt som något som ”enbart hindrar dig från att tjäna mer pengar”, exempelvis via fokus på marginalskatt (skatten på den ”senast tjänade tusenlappen”).

– De räknar också med arbetsgivaravgiften som ”något obehagligt du själv betalar” när du vill räkna ut din lön efter skatt. Det är inte det du frågar efter, men Svenskt Näringsliv vill att du gör den kopplingen, menar han.

– Man kan kalla det för en avgift eller en skatt, det är rätt ovidkommande. Propagandan kommer in när de smyger in det okommenterat.

Ali Esbati (bilden), nationalekonom och tidigare V-topp, är en av dem som välkomnar den nya satsningen.

”Näringslivets Ekonomifakta håller inte på med hittepå, utan bygger också på öppet tillgänglig statistik. Men urvalen och förklaringarna har, på flera områden, en politisk tendens”, skriver han i ett sms till Flamman.

Han beskriver Ekonomidata som ett ”kul initiativ”, och hoppas få se det utvecklas.

”Särskilt i tider där grundläggande fakta utgör ett växande hot mot högerns politiska projekt.”

När Flamman ringer upp Katarina Wagman, chef på Ekonomifakta, vill hon inte kommentera den nya konkurrenten något närmare.

– Men det var kul att höra att det finns fler aktörer.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 17 december, 2025

Flera avhopp från socialistisk riksdagslista: ”Jobbar vidare”

Foto: Christine Olsson/TT (montage).

Endast Solidaritet och Feministerna kommer ingå i en gemensam riksdagslista 2026, efter att tre partier hoppat av samtalen. Men lokala samarbeten kan fortfarande bli aktuella, enligt Solidaritets Björn Alling – så länge det sker på lika villkor. ”Vi vill inte vara valarbetare för något annat parti”, säger han till Flamman.

Inför nästa års val har flera partier till vänster om Vänsterpartiet fört samtal om en gemensam riksdagslista. Bland dem som ingått i samtalen fanns Framtidens Vänster, bildat av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas, samt Feministerna, tidigare känt som Feministiskt initiativ.

– Vi är inte samma partier, men våra kamper sitter ihop. Klasskampen, transkampen, klimatkampen, den antirasistiska kampen, sade partiets talesperson Leia Nordin till Dagens Nyheter vid tillfället.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Ledare 17 december, 2025

Tiktok är nästa stridszon efter Gaza

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu vill även vinna kriget i sociala medier som Tiktok. Foto: Ziv Koren/AP/TT.

Efter Gaza, Västbanken, Libanon, Iran, Jemen, Syrien och Irak riktar Israel nu in sig på unga i sociala medier.

Israel har förlorat den amerikanska allmänhetens gunst. Premiärminister Benjamin Netanyahu är medveten om faran och meddelade nyligen att man öppnar en ”åttonde front”, ”slaget om sanningen”, i syfte att återvinna hjärtan och sinnen. Israel har aldrig försummat detta område, men ansträngningarna har tidigare främst riktats mot traditionella medier. Nu, som Netanyahu förklarade under ett möte med amerikanska influerare i New York den 26 september, ”förändras vapnen med tiden. […] Det viktigaste i dag är sociala medier.”

Plattformarna Instagram, Tiktok, X, Facebook och Youtube är knappast förskonade från censur men trots det har tusentals meddelanden och videor kringgått den officiella berättelsen. Oberoende journalister, vittnesmål från palestinier, bilder av stympade kroppar: när medborgare informerar sig på andra sätt blir det svårare att få dem att svälja att allt är tillåtet med argumentet ”Israels rätt att försvara sig”.

Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem.

Tel Aviv har nu beslutat att återta initiativet. Man har anlitat företaget Clock Tower X för att översvämma amerikanska sociala medier med innehåll ”anpassat för generation Z”. Denna byrå ska också skapa en uppsjö av webbsidor avsedda att styra svaren från Chatgpt eller Grok. Influerare, som får upp till 70 000 kronor per publicering, kompletterar operationen.

Men man måste också få bort det som folk inte längre ska se. Det handlar då främst om algoritmer. När det gäller X oroar sig inte Netanyahu (”Elon [Musk] är en vän, vi ska prata med honom”). Problemet kommer framför allt från Tiktok. Plattformen ägs av ett kinesiskt företag men används som informationskälla av fyra av tio unga amerikaner, och den anklagas för att främja propalestinskt innehåll. I själva verket, som en undersökning av Northeastern University i Boston har visat, beror den större synligheten av sådant innehåll jämfört med proisraeliska publikationer på Tiktok helt enkelt på att användarna producerar 17 gånger fler propalestinska inlägg.

Det spelar ingen roll: Israels försvarare ser plattformen som en ”Al-Jazeera på steroider”, ett ”digitalt fentanyl tillverkat av Kina”, en maskin som ”hjärntvättar unga amerikaner genom att visa dem videor av blodbad i Gaza”. En nitisk statistiker har till och med räknat ut att en halvtimme om dagen på plattformen ökar risken att bli antisemit med 17 procent.

Som tur är kan Netanyahu räkna med sin vän Donald Trump. Den amerikanske presidenten har just godkänt ett möjligt övertagande av 80 procent av Tiktok USA av ett konsortium lett av Larry Ellison, världens näst rikaste man och den största privata donatorn till den israeliska armén. Hos Oracle, hans företag, som bland annat driver datacenter och övervakningsinfrastruktur som används av israeliska myndigheter, är filosofin tydlig: ”Om anställda inte håller med om vårt uppdrag att stödja staten Israel är det kanske inte rätt företag för dem”, sade den tidigare vd:n Safra Catz. Ellison drömmer om att täcka det offentliga rummet med kameror vars flöden analyseras i realtid av artificiell intelligens. På det sättet, förklarar han, ”kommer medborgarna att uppföra sig som bäst eftersom allt kommer att spelas in och analyseras”.

Läs mer

Genom att ta över Tiktok skulle Ellison lägga beslag på en enorm mängd personliga, sociala, kulturella och politiska data. Tillräckligt för att möjliggöra en mer effektiv kontroll av den amerikanska offentliga debatten. Såvida inte den generation som gläntade på fönstret till fri information vägrar låta någon stänga igen fönsterluckorna – och söker sig någon annanstans.

Översättning: Jonas Elvander.

Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 17 december, 2025

Byidyllen som blev en fristad för nazister

I ett skyltfönster syns reklam för Alternativ för Tyskland, och i bakgrunden skymtas det slitna huset Burg 19, en tidigare fristad för nazister. Foto: Mats O. Svensson.

Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.

Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.

Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.

Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.

Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.

Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.


Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.

Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.

Högkvarter. Burg 19 har varit ett centrum för nynazisterna i området sedan återföreningen. Foto: Mats O. Svensson.

Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.

Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 16 december, 2025

Forskare: Anställda förlorar när företag slås ihop

En av Teknikmagasinets igenslagna butiker. Foto: Christine Olsson/TT.

Allt fler företag köper upp varandra eller slås ihop. Enligt ny forskning från Stockholms universitet leder sammanslagningarna ofta till sänkta löner och varsel. ”Ibland ser vi lönerna sjunka så fort någon sätter sig i styrelsen”, säger en av forskarna till Flamman.

– Vi kommer nog aldrig bli en ”serieförvärvare”, men när rätt möjlighet dyker upp är vi redo för det.

Det säger Clas Ohlsons vd Kristofer Tonström till Dagens Industri, efter besked om att butikskedjan – som nyligen fått hård kritik för lönedumpning och allt mer ”dystopiska” och ”Amazon-liknande” arbetsvillkor – köper upp sajten Reservdelaronline, samt bolaget Phonelife som äger det som finns kvar av konkursade Teknikmagasinet

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Utrikes 16 december, 2025

Victor Menjivar: Därför stämmer Maduro upp i ”Imagine”

Venezuelas president Nicolás Maduro (mitten) har dansat mycket på senaste, här till en remix av ett av hans fredstal. Foto: Venezolansk statlig tv/skärmdump.

Medan USA bombar båtar och mobiliserar trupper dansar Nicolás Maduro i tv och vädjar till Trump om fred. Det surrealistiska ögonblicket döljer ett allvar: Venezuela kan bli nästa frontlinje i ett nytt amerikanskt interventionskrig.

Den 2 september meddelade USA sitt första angrepp mot en båt där, enligt amerikanska uppgifter, elva personer kopplade till den så kallade ”Tren de Aragua” färdades. De anklagades för att ha lämnat Venezuela med avsikt att transportera narkotika till USA.

Sedan dess har USA bombat mer än två dussin snabbgående båtar, attackerat flera mindre ubåtar och dessutom utplacerat krigsfartyg på internationellt vatten. Därtill har amerikanska styrkor stationerats i allierade länder, och nya restriktioner införts i venezuelanskt luftrum.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 15 december, 2025

Terrordådet i Bondi är en attack mot alla judar

Delstatspolitikerna i New South Wales, premiärministern Chris Minns (längst till höger) från Arbetarpartiet och oppositionsledaren Kellie Sloane från Liberalerna, hedrar offren vid Bondistranden i Sydney, den 15 december 2025. Foto: Mark Baker/AP/TT.

Den dödliga attacken mot hanukkahfirandet i Sydney riktade sig inte bara mot en församling, utan mot judiskt liv i hela världen. Ansvaret för förändring faller på oss alla.

Rabbinen Eli Schlanger hade arbetat i den hasidiska församlingen vid sandstranden Bondi i 18 år, och låg bakom firandet av ”Hanukkah vid havet” i söndags. Firandet hölls nära en lekplats, och i ett Instagraminlägg uppmanade han att ”ta med dina vänner, ta med din familj, och låt oss fylla Bondi med glädje och ljus”.

I stället fylldes stranden den dagen av gevärseld, och rabbinen sköts ihjäl av två terrorister. Bland offren fanns även förintelseöverlevaren Alex Kleytman, och en 10-årig flicka. Hittills har 15 människor dött och 40 skadats i landets värsta terrordåd sedan masskjutningen i Port Arthur 1996. I deras bil hittade polisen en IS-flagga.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen.

”Det är en attack mot hela den judiska närvaron, i det här fallet i Australien”, säger Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet. Han tydliggör också en dyster aspekt av modern judendom: ”Den typen av chanukkafiranden, där adresser och platser är helt öppna. Det hade vi aldrig kunnat göra i Sverige.”

Det här är bara ett av många bevis för hur starkt kringskuret judiskt liv är i hela väst, inte minst när konflikten i Palestina blir mer intensiv. Enligt den judiska organisationen ECAJ har landet sett nästan fem gånger så många incidenter sedan 7 oktober 2023, jämfört med innan.

Bara Sydney såg en våg av antisemitiska attacker i januari, när en judisk förskola brandbombades, två synagogor samt en ECAJ-ledares tidigare hem vandaliserades, och en skåpbil hittades med bombmaterial och antisemitisk propaganda. Melbourne har sett ett antisemitiskt graffitidåd vid en skola i maj och en brandattack mot en synagoga i juli. Liknande dåd har inträffat i Europa, som IS-sympatisören Jihad al-Shamies mord på tre judar under ett Jom Kippur-firande i Manchester, knivhuggningen av en man vid förintelseminnesmärket i Berlin i februari, med flera incidenter. Allt detta bara i år.

Så när Brottsförebyggande rådet i årets rapport om antisemitiska hatbrott skriver att de har ökat sedan den 7 oktober finns all anledning att tro dem. Enligt en annan färsk rapport var anmälningar om antisemitiska hatbrott de enda som ökade mellan 2022 och 2024.

Alla dessa attacker har som syfte att hindra judar från att visa sin tro offentligt, och från att fira sina högtider. Dådet får också en direkt effekt i Sverige, som visas av hur polisen nu stärker bevakningen av judiska objekt.

Så vad kan göras för att stävja hatet?

Från påhejare av det israeliska folkmordet som Alice Teodorescu Måwe är svaret förutsägbart: beskyll dem som protesterar som medskyldiga, och begränsa deras frihet att demonstrera. Därmed eldar hon själv på det hat som resulterat i en bilattack mot Gazademonstranter här i Sverige. Medan den israeliska regeringens brutala krigföring knappast gör livet tryggare för världens judar.

Svaret på terroristernas hat kan aldrig vara att sprida hat mot meningsmotståndare eller minoriteter här i Sverige. Judar kan inte hållas ansvariga för det som Israel gör, precis som att fredliga demonstranter inte kan hållas ansvariga för vad IS-terrorister gör. Sveriges judar gynnas heller knappast av att göras till politiska slagträn. Därför gäller det, från vänster till höger, att gräva där man står.

Läs mer

För oss till vänster gäller därför att protestera mot minsta strimma av antisemitism på vår egen sida. Det räcker inte med att hålla manifestationer på Kristallnatten eller i Salem, där vi malligt kan peka finger mot högern. Den antirasistiska kampen måste föras även hos oss, och jag hoppas innerligt slippa se en enda till Hamasflagga på ett fotografi från ett demonstrationståg.

Ingen ska någonsin behöva dölja sin tillhörighet, eller smyga med sin tro, på grund av politiska konflikter ute i världen. Så länge judiskt liv är hotat är allt liv hotat. Ansvaret för att värna judiskt liv faller på oss alla.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 12 december, 2025

Kommunister lämnar valsamarbete: ”Inget intresse”

Kommunistiska partiet demonstrerar på Sergels torg i Stockholm, 1 maj 2016. Foto: Henrik Montgomery / TT.

Inför valet nästa år ville Kommunistiska partiet se en ”fredslista” med fokus på nedrustning och välfärd. Nu lämnar partiet det planerade samarbetet med bland annat Framtidens Vänster. ”Våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier”, skriver partistyrelsen i Proletären.

Inför valet 2026 har flera mindre vänsterpartier diskuterat en samverkan. Bland dem finns de nybildade partierna Framtidens vänster och Solidaritet, båda utbrytningar ur Vänsterpartiet, såväl som Feministerna, Socialistiskt alternativ och Kommunistiska partiet. Även organisationerna Folkets röst och Arbetarmakt har deltagit i diskussionerna.

Nu meddelar Kommunistiska partiet att man drar sig ur samarbetet, genom en ledarartikel i partitidningen Proletären, signerad partistyrelsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (1 svar)
Krönika/Kultur 12 december, 2025

Ann Heberlein: Överklassens hedonister bär läderkalsonger

Inte bara smoking och tiara behöver vara rätt. För rätt tillfälle gäller piercing och läder. Foto: Pablo Gallard/Adobe stock.

När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?

Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 12 december, 2025

Felriktad kritik hjälper inte kampen mot antisemitism

Palestinska arbetsgruppen i Stockholm demonstrerar för Palestina i centrala Stockholm. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse. Men för att vara legitim måste den komma inifrån och bygga på korrekt analys. Här brister Bassem Nasrs text ”Att låta judehat passera ger motståndarna rätt” (Flamman, 29/11) på båda punkter. Han har inte en förankring i rörelsen som motsvarar den överordnade position han tar i texten, och har under lång tid främst ägnat sig åt att kritisera oss, ofta med samma typ av svepande anklagelser som i den här artikeln.

Ökningar av anmälningar av antisemitiska incidenter i samband med konflikter i Israel–Palestina är ett välkänt mönster, främst på grund av att högerextrema, konspirativa och islamofoba miljöer använder konflikten för att legitimera hat som redan finns. BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism. Riksåklagaren konstaterar dessutom att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer.

Palestinarörelsen är dessutom ingen enhetlig organisation. Den består av hundratals föreningar, fackförbund, trossamfund, nätverk och lokala initiativ utan gemensam ledning eller centralstyrning. Att rikta kollektiva krav mot denna mångfald, utan att precisera vad som avses, reproducerar samma logik om kollektiv skuld som Nasr säger sig vilja motverka.

BRÅ visar att 78 procent av anmälningarna efter den 7 oktober saknar koppling till Palestinakonflikten och att mycket av det som anmäls inte ens är antisemitism.

Självklart finns problematiska uttryck för antisemitism från individer även inom denna rörelse. Att plocka fram enskilda aktivister som om de vore representativa, samtidigt som man bortser från den massiva, politiskt organiserade rasism som i dag präglar riksdag, regering, opposition och stora delar av svensk offentlighet, leder dock till en skev bild av vilka krafter som driver hatet.

Sverigedemokraternas trollfabriker har dokumenterats sprida klassiska antisemitiska konspirationsteorier om George Soros och ”globalister”, och när partiföreträdare tror sig vara anonyma dyker uttalanden upp som ”juden är roten till allt ont”. Den typen av systematiska uttryck från aktörer med parlamentarisk och medial makt är något helt annat än enstaka plumpa eller okunniga uttalanden från individer utan plattform.

Vi lever dessutom i ett land där framförallt muslimers rättigheter just nu systematiskt inskränks med just antisemitismen som ett centralt argument, där koranbränningar nyligen sågs som yttrandefrihetens höjdpunkt, där klädförbud som knappt berör någon kan bli valfrågor och där muslimsk organisering utsätts för kampanjer som gör demokratisk delaktighet allt svårare. Det är inte antirasism Bassem Nasr gör med sin text – det är att peka ut fel förövare.

Nasr reducerar missbruket av antisemitismanklagelser till Netanyahus retorik, som om problemet vore en enskild politiker och inte en bred, internationellt etablerad strategi. I verkligheten är det västerländska regeringar, EU-institutioner, den svenska högern, konservativa tankesmedjor och en rad pro-israeliska lobbyaktörer som driver fram IHRA-definitionens linje, där kritik av Israel likställs med antisemitism. Den utvecklingen är central, eftersom det är den som möjliggjort såväl en farlig sammanblandning av Israel som sionistisk stat med det judiska folket som utbredning och de attacker mot MR-organisationer, akademiker och Palestinaaktivister vi ser i hela västvärlden. Att isolera detta till Netanyahu är inte en analys, det är ett sätt att undvika att rikta blicken mot makten på hemmaplan.

Läs mer

Nasr skriver om rörelsen som ett objekt han ska tillrättavisa, med svensk offentlighet som faktisk publik. Han talar inte till oss, utan över oss. Stora delar av Palestinarörelsen har i decennier bedrivit ett konsekvent antirasistiskt arbete, just för att vi vet vad kollektiv skuldbeläggning innebär. Vi behöver inte lektioner i det.

Antirasism utan maktanalys blir blind. Den hjälper varken kampen mot antisemitism eller kampen mot islamofobi.

Slutreplik från Bassem Nasr: I tjugo år har jag stått för Palestina – ändå är min åsikt ogiltig

Tre debattörer – Anna Ardin, Ammar Makboul och Valley Ghanem – inleder sin replik (ovan) till mig med orden ”självkritik är nödvändigt i varje folkrörelse”. Just denna nödvändighet lyser dessvärre med sin frånvaro i resten av deras text.

Min poäng är enkel: För att utveckla vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. I detta ingår att gemensamt bekämpa antisemitismen, vilket ger oss antirasistisk trovärdighet och stärker vår röst för ett fritt Palestina.

I debattörernas replik finns det en del resonemang som jag kan hålla med om. Att Palestinarörelsen är mångfacetterad och att individer inte bär kollektiv skuld. Att Netanyahus grundlösa anklagelser om antisemitism har fått spridning även i den antipalestinska rörelsen i Sverige. Och att antisemitism också finns inom extremhögern samtidigt som muslimers rättigheter inskränks. Här råder ingen oenighet.

Men det finns två tydliga skiljelinjer mellan oss: synen på kampen mot antisemitism och synen på interna debatter i Palestinarörelsen.

Debattörerna invänder mot min verklighetsbeskrivning och hänvisar till att Riksåklagaren konstaterat att inga åtal väckts efter Palestinademonstrationer. Men rasistiska uttryck prövas långt ifrån alltid rättsligt. Sverigedemokrater kan sprida antimuslimsk rasism dagligen utan att det leder till åtal. 

Därför måste vi använda fler kunskapskällor än domstolar. Expertmyndigheten Brå rapporterar att svenska judar upplever ökad utsatthet efter 7 oktober 2023, särskilt barn och unga. Detta är väl belagt. Att bortse från detta är svårt att tolka som något annat än ett bristande intresse för frågan.

Jag tror på en rörelse som utvecklas genom öppen och saklig diskussion – inte genom sektliknande tendenser. Därför reagerar jag på debattörernas tonläge. Mina åsikter bedöms inte komma ”inifrån”. Min uppmaning om gemensam aktion mot rasism beskrivs som ”kritik mot oss”, och jag påstås inta en ”överordnad position” utan tillräcklig ”förankring i rörelsen”. 

Att uttrycka sin åsikt om hur vi kan stärka rörelsen är inte att positionera sig hierarkiskt. Och idén att vissa aktivister ska bedöma andras ”förankring” skapar ett slutet system där endast de som godkänts av några självutnämnda domare anses ha rätt att delta på lika villkor. 

Jag har över 20 års engagemang i Palestinarörelsen – genom bland annat föreläsningar, skolbesök, studieresor, debattartiklar och anordnande av manifestationer. Om det inte anses tillräcklig ”förankring” eller ”inifrån”: vilka orimliga trösklar är det då debattörerna vill upprätta? Och även om jag vore helt ny i rörelsen borde mina argument bemötas sakligt. Så fungerar en levande folkrörelse.

Till skillnad från debattörerna så nöjer jag inte mig med att hylla självkritiken i teorin. Palestinarörelsen måste ständigt utvecklas, och det förutsätter självkritik. I Palestina pågår ockupation, annektering och folkmord. Det kräver att vi gör vårt yttersta – även när det innebär att granska oss själva. 

Att ta antisemitism på större allvar gör oss inte svagare. Det gör oss starkare, bredare och mer trovärdiga. Och det är, i den här kampen, faktiskt livsviktigt.

Bassem Nasr

Diskutera på forumet (0 svar)