Inrikes 16 februari, 2006

Liberala monstertruckar

Det liberala etablissemanget krossade yttrandefriheten, Ordfront sålde ut sina medarbetare, plötsligt blev det betydligt tystare i Sverige. Det är några av påståendena i boken Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden (Nixon förlag), en antologi redigerad av Erik Wijk och Björn Eklund som är en av centralpersonerna i striden. Flamman publicerar här Åsa Linderborgs kapitel ur boken.

För mig handlade inte Ordfrontkon­flikten om Balkan. Den handlade bara om yttrandefrihet och interndemokrati och det gjorde den nog för nästan alla som engagerade sig på Björn Eklunds sida. Någon gemensam syn på händelseutvecklingen i före detta Jugoslavien fanns inte.
Så länge som Eklunds artikel skapade debatt om Srebrenica var jag obekymrad, även om Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter och skrämde i sin am­bition att krossa hela vänstern. Naivt väntade jag på att Ordfront skulle bjuda in till en stor debatt i ABF-huset där de stridande uppfattningarna om före detta Jugoslavien kunde brytas mot varandra så att vi alla kunde lära oss någonting. Men Ordfront gjorde aldrig det. Istället för att lösa konflikten med intellektuella medel fördömde de publiceringen och censurerade nio artiklar av fasta medarbetare. Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria.
Där började mitt engagemang i konflikten och för mig var det en lång och arbetsam prövning om vad jag anser att yttrandefrihet är för något. Gång på gång tvingades jag påminna mig själv om den oomkullrunkeliga principen att försvara någons rätt att få skriva en artikel som jag själv tycker är problematisk och att mina egna åsikter om en av det sena 1900-talets största tragedier är ointressanta i sammanhanget.
Tryck- och yttrandefriheten är en princip som måste vara överordnad det som sägs i sak. Jag anser att man ska ha rätt att skriva att man är emot invandring, att man inte tror att förintelsen har skett och att man tycker att homosexualitet är onaturligt. Menar man att västvärlden gör något gott när den bombar ihjäl araber, ska man få säga det. Det är fel att kasta saker på nynazisterna när de demonstrerar och det är bekymmersamt att man endast med svårighet kan finna Mein Kampf i bokhandeln.

Men självklart måste det finnas gränser. Man ska inte kunna förtala någon hur som helst och inte heller hetsa mot folkgrupp även om det är svårt att sätta ord på var gränserna går. Tröskeln för att åtala någon ska dock vara hög. Hur mycket jag än ogillar pastor Åke Greens homofobi har han rätt att vädra den i kyrkan. (Samtidigt konstaterar jag att alla de goda liberaler som vältaligt försvarade Greens rätt till yttrandefrihet underlät att försvara Björn Eklunds rätt till samma sak.) Det är den sociala verkligheten som gör att vi inte kan ha några absoluta gränser; i ett helt jämlikt samhälle skulle det inte finnas några diskriminerade grupper att hetsa mot.
Jag ställer mig alltså bakom de in­skränkningar i yttrandefriheten som lagen föreskriver eftersom yttrandefriheten inte ska tillåtas förhindra den grundläggande demokratiska uppgiften att skydda utsatta människor. I övrigt ska dock alla ha rätt att uttrycka vilka åsikter de vill – och det är viktigt att de gör det. Det är bara den som själv lider brist på argument som har anledning att frukta andras rätt att tala och skriva fritt. Att sen inte alla människor kan kräva att få bli publicerade så fort de har något på hjärtat, är en helt annan sak.
Ett försvar för en vidsträckt ytt­ran­de­frihet innebär dock inte att det som skrivs och sägs inte ska granskas – tvärtom. Yttrandefriheten både förutsätter och möjliggör att det som yttras ifrågasätts och sedan nyanseras, avfärdas eller vi­da­reutvecklas.
Allt det här kan tyckas som självklarheter, men är det inte. Det som förvånar med Ordfrontkonflikten är att en av dess hu­vud­aktörer, Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten vilket aldrig blev föremål för debatt i liberal press. Tvärtom hyllades han av en rad publicister som därmed avslöjade också sin behärskade entusiasm för en av liberalismens grundläggande principer. För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.

Sverige brukar berömma sig av att ha en världsunik och urgammal grundlagsskyddad åsikts-, tryck- och yttrandefrihet. Samtidigt uppvisar historien välkända undantag från den principen, så som censuren mot den antinazistiska agitationen under andra världskriget och åsiktsregistreringen under efterkrigstid. De olika direktiv från FN och förslag inom EU till nya terroristlagstiftningar är det senaste exemp­let, där förslagsställarna anser att det ska räcka med att yttra förståelse för terrorism för att man skall kunna dömas.
Det viktigaste hindret är dock struk­turellt. Yttrandefrihet i praktiken är en fråga om resursen att äga självförtroende och språk, vilket är en fråga om utbildning, kön och klass, och om samhälleliga maktstrukturer, det vill säga vem som överhuvudtaget ges en plattform. Sverige är i många avseenden ett land av paradoxer. Å ena sidan har vi under många decennier styrts av ett socialdemokratiskt parti som uppnått statsbärande position, å andra sidan har landet ett ovanligt homogent medielandskap vad gäller ägandeförhållanden och ideologi. Under 1990-talet blev det än färre röster som lyckades tränga igenom det likriktade borgerliga mediabruset, vilket förklarar Ordfronts betydelse och dess stora me­d­lemstillväxt.
Trots sitt propagandaövertag älskar borgerliga intellektuella att svänga sig med citat som exemplifierar de ädla demokratiska dygder de själva tror sig äga, så som det Voltaire tillskrivna ”Jag avskyr det du säger, men jag skulle kunna ge mitt liv för att du ska få säga det”. Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör. Samtidigt är Voltaires maxim ett av den borgerliga revolutionens viktigaste arv och den tål att traderas även om det är få som skulle leva upp till den ens i ett tillspetsat läge – eller kanske just därför.
I Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) som leddes av Hans Schöier, då chefredaktör för liberala Eskilstuna-Kuriren, andas utredarna ett kompromisslöst allvar inför allas rätt att tänka och yttra sig fritt:

Åsikter kan utmana vedertagna före­ställ­ningar hos en majoritet och alltså hota en rå­dande värdegemenskap. De kan av enskilda människor upplevas som kränkningar av djupt kända värderingar. Det är därför en stå­ende frestelse att söka förbjuda bort upp­fattningar som man starkt ogillar, i stället för att möta dem med den egna övertygelsen. Men man riskerar då just det man vill för­svara. Yttrandefriheten är allas eller ingens.1

Med andra ord är det just den avvikande uppfattningen som yttrandefriheten är till för, annars är den meningslös – även Stalin var för yttrandefrihet för dem som tyckte som han. Utredarna säger också att ”yttrandefrihetsskyddet är till för den som behöver skyddas – den obekväma informationen, de utmanande åsikterna och de chockerande konstnärliga gränsöverskridandena”. ”Toleransens princip” är när ”[M]ajoriteten åtar sig att tolerera hot mot den egna värdegemenskapen”.
Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet så som han formulerade den i en radiointervju med Björn Kumm med anledning av att Dagens Nyheter refuserat ett antal debattinlägg om Ordfront:

Det var ju ett svar på en reaktion från redaktörerna på Ordfront som försvarade den här publiceringen med att det är viktigt med en mångfald av röster. Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster. Yttrandefriheten är, som det står så vackert i vår grundlag, till för att medborgarna ska bli upplysta och välinformerade. Så att en yttrandefrihet som används för att förvirra oss, den strider mot yttrandefrihetens mening.2

I den andra DN-artikeln om Ordfront preciserar han sig:

Yttrandefriheten – eller snarare tryckfriheten är ett medel – inte ett mål i sig. Målet är, som det klokt står i grundlagen, ”säkerställande av fritt meningsutbyte och allsidig upp­lys­ning”. Det betyder att artiklar som mot­ver­kar upplysningssyftet – till exempel med­vetna lögner, och i synnerhet sådana som kränker en individ eller grupp – förråder tryckfrihetens ändamål. Att angripa sådana artiklar, ställa deras författare och utgivare till svars – vid behov också inför domstolen – är ett försvar av tryckfrihetens mening, inte ett angrepp på den. Det är så jag ser på saken.3

Zaremba finner grundlagen vacker, påstår han, men anför den inte alltid korrekt. Framför allt låtsas han inte om att orden ”allsidig” och ”fritt” faktiskt står där i lagen. Han glömmer bort allsidigheten och förtränger helt det syfte lagen anger i första hand – ”säkerställande av ett fritt meningsutbyte”. För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras.
Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara. Det är en syn på yttrandefrihet som passar diktaturer. Kanske kommer han fram till denna hållning på grund av sin anmärkningsvärt oproblematiserade syn på kunskap.
Kunskap är makt, brukar man säga. Lika riktigt är att säga att det finns en massa kunskap som aldrig sprids, som aldrig blir föremål för information, eftersom den som har makten inte erkänner den. Detta är den ”obekväma informationen” som Yttrandefrihetsutredningen talar om. Upplysning är en sak. Officiellt sanktionerad kunskap många gånger något helt annat. Vad som erkänns som sant och osant, rätt och fel, information och desinformation är en fråga om makt. Men det handlar också om människosyn. Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt; läser Börje och Berit i Olofström någon som påstår att förintelsen var ett humanistiskt projekt, ja då tror de säkert att det var så.

Att ifrågasätta etablerade fakta är inte bara en rättighet, det är också en nödvändighet för att nya fakta ska kunna komma i dagen. Men även det motsatta måste gälla: man måste ha rätt att ha fel. Inget ogrundat påstående, medvetet eller omedvetet, om Srebrenica kan vara värre än att det går att motbevisa; annars kan vi ju inte vara säkra på att det som vi påstår är fel faktiskt är fel. Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser. I så fall skulle hela det borgerliga mediasverige ställas bakom skranket för sina förslagna lögner om samhällsekonomin, sjukskrivningarna, rapporteringen om Irak etcetera. Och den som i domstol vill påvisa att någon avsiktligt påstått saker mot bättre vetande i syfte att förvirra allmänheten, skulle ha en helt omöjlig bevisbörda.
Återigen handlar det om resurser. Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media. Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna – och framför allt om den var lika åsiktsintolerant – skulle ju vänstern kunna starta ett drev varje gång som någon bagatelliserar israelernas folkfördrivning 1948 (för att ta ett vanligt exempel på historieförfalskning). Men även om alla ideologiskt stridande sidor ägde lika stora dagstidningar vore det förödande om det drogs i gång en massaker så fort någon skrev något som var fel.
Sanna och osanna fakta är en sak. Något annat är hur vi väljer att utesluta vissa fakta och kombinera andra för att bilda sammanhängande tolkningar, där definitioner av centrala begrepp står i centrum för analysen. Definitioner är aldrig absoluta utan beroende på vem som formulerar dem. Som ”folkmord”. Får man säga saker om folkmord som inte har godkänts av domstolar, till exempel den i Haag? Svaret från varje demokrat borde vara ja.
Vad gäller tolkningar finns det inga facit, bara konkurrerande alternativ. Den tolkning som får officiell status som ”vanligt sunt förnuft” har inte alltid med ovedersägliga sanningar att göra, utan handlar om styrkeförhållandena i kulturkampen. Det är därför den förhärskande världsbilden i huvudsak är formulerad av en västerländsk, vit, privilegierad, medelålders, heterosexuell man med (ny)liberala preferenser. Samtidigt är det viktigt att inse, särskilt för vänstern, att makten då och då faktiskt har rätt.
Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt. Han ser inget egenvärde i att olika perspektiv bryts och konkurrerar med varandra: ”Jag tycker inte att det är tillräckligt att säga att det är viktigt med en mångfald av röster.” Han föredrar en röst. Företrädesvis sin egen. Annars kanske folk blir förvirrade.
Även Leif Ericsson efterlyste en ”ge­mensam berättelse” om tragedin på Balkan.4 Såna vädjanden låter alltid sympatiska men är i själva verket den auktoritäres våta dröm att inte låta individen få sätta ord på sina egna erfarenheter. För att komma fram till en gemensam berättelse krävs homogena samhällen av ett slag som inte finns. I de samhällen vi hittills känner till har de gemensamma berättelserna formulerats av den resursstarke och har efter hand inte alls visat sig vara särskilt gemensamma. Så länge man har yttrandefrihet är varje tanke på en gemensam berättelse omöjlig.

Zarembas programförklaring för tankarna till Gustaf III:s tryckfrihetsförordning från 1774, med vilken kungen av Guds nåde påstod sig garantera yttrandefriheten när han egentligen inskränkte den för att hans envälde inte skulle kunna kritiseras. Sentensen var att man får skriva vad man vill så länge det inte strider mot vad kungen tycker och anser. Och för att ingen skulle kunna uttrycka annorlunda åsikter än kungens infördes en omfattande censur. Att Zaremba ifrågasatte Björn Eklunds rätt att alls få publicera sig är med andra ord konsekvent, men för att vara kommet från en som har upplysningen som ideal är det synnerligen märkligt. Att han dessutom hade en rad kollegor, som också bekänner sig till liberalismen, med sig i censurdrevet gör inte saken bättre. Inte heller att han legitimerade Ordfronts ledning att kväsa den interna debatten.
Med anledning av ledningens agerande i konflikten övervägde några av Ordfronts mest namnkunniga författare att lämna förlaget. Noam Chomsky, John Pilger, Arundhati Roy, David Barsamian, Michael Albert och Tariq Ali skrev ett öppet brev där de uttryckte sin oro över att Ordfront ströp en fri debatt om Balkan.5 Ordfront förlags samtliga anställda skrev då ett brev till styrelsen om att uppropet inte fick spridas till allmänheten: ”Att aktiva Ordfrontmedlemmar sprider uppropet bl.a. till pressen och använder sig av det i argumentationen är naturligtvis oerhört allvarligt och något som vi definitivt inte kan acceptera.”6 Så formuleras ett generaldirektiv från centralkommittén.
Det finns ett gammalt men illustrativt exempel på vilka konsekvenser de nya liberalernas syn på yttrandefrihet kan få. 1971 sändes i TV2 Från socialism till ökad välfärd, en serie om arbetarrörelsens historia, skriven av tre unga forskare. Programmakarna framförde kritik mot Saltsjöbadsavtalet och klassamarbetets välsignelser. Radionämnden, som inkallade en expertgrupp bestående av tre professorer, kunde inte finna ett enda faktafel, men fällde i alla fall serien eftersom dess historieskrivning stred mot ”den officiella synen”. Strax innan hade TV2 sänt Fria Pros satir över Saltsjöbadsavtalet. Även den fälldes eftersom man hade gjort sig skyldig till ett faktafel: LO-ordföranden framställdes som full när han i själva verket hade varit nykterist. Det egentliga skälet till fällningen tycks dock ha varit att folkhemsmodellen inte fick ifrågasättas på prime time i den statliga televisionen.
Socialdemokraterna tålde inte ett alternativt perspektiv; det fanns en officiell tolkning och de som stred mot denna skulle förbjudas. För en som Zaremba, som har gjort sig ett namn på att ifrågasätta socialdemokratins samhälle och själv alltid är frikostig med sak- och faktafel, torde dessa skrattretande exempel stämma till eftertanke.
Björn Eklund skrev en artikel som kostade honom jobbet. Ordfronts ledning har hela tiden förnekat att uppsägningen av Eklund var politisk och påstår att den handlade om ”samarbetssvårigheter” och ”illojalitet” mot arbetsgivaren. Man kan inte undgå känslan av att anklagelserna var en bluff när man läser den nye chefredaktören Johan Berggrens omdömeslösa ledare i Ordfront magasin 7/2005. Han uttrycker där sitt bekymmer över att Ordfront än en gång har uppmärksammats i Dagens Nyheter för en artikel som utmanar det vedertagna (den här gången om Ukraina), varför han konstaterar att det tydligen inte hade räckt med att sparka Eklund för att få arbetsro:

… visserligen har vi idag en ny redaktion. Men ändå. Ett varumärke är ett varumärke. Skulle Arlas mellanmjölkpaket bara en enda dag i en enda stad innehålla kräkmedel, skulle man dricka Milko ett bra tag framöver om så Arla bytte ut varenda mejare och kossa i laggårn. Misstänksamheten kvarstår, bleknar långsamt. Länge än har vi ögonen på oss. Flera mer eller mindre namnkunniga skribenter ligger och hugger i vassen.

Förutom att den lösmynte Berggren jämför Eklunds artikel med ett kräkmedel, erkänner han alltså att hela redaktionen, det vill säga även Kerstin Gustafsson och Joar Tiberg, avskedades av politiska skäl. Ordfront ville, förstår man, slippa alla de där monstertruckarna som kör över dem som tänker annorlunda. Även Berggrens slutsats är att det är bäst att inte tänka annorlunda. Han vill inte att Ordfront magasin ska ”ha ögonen på sig”. Tryggast är att en gång i månaden distribuera en tidskrift som gör monstertruckarna nöjda men lämnar alla andra likgiltiga.
Ordfronts uppsägning av Björn Eklund, liksom deras spefulla uttalanden om oss som stred för hans rätt att få gå till jobbet, är förvillande lika mina forskningsresultat om arbetarrörelsens auktoritära traditioner. Den socialdemokratiska partiledningen har i alla tider mobbat ut och tystat ner sina interna kritiker, plockat bort dem från förtroendeposter och tagit av dem nycklarna till partiexpeditionen, allt under anklagelser om ”illojalitet”. Varje avvikande mening har stämplats som medvetna splittringsförsök eller som en indikation på en nära förestående kupp. Man har alltså hellre löst ideologiska konflikter med organisatoriska medel än genom debatt och sakligt meningsutbyte.7 När Ordfront sparkade OM-redaktionen fick alltså vänstern en obehaglig påminnelse om att åsiktsförtryck och ostracism inte är något som bara diktaturer eller den auktoritära borgerligheten ägnar sig åt – underskatta aldrig arbetarrörelsens förmågor på det området. Det är värt att notera att flera av dem inom Ordfront som arbetade för att göra sig av med Eklund har ett förflutet i 1970-talets repressiva sektvänster (liksom för övrigt även Zaremba).
Påståendet att Björn Eklund hade varit illojal var alltså ett gammalt beprövat härskartrick. Men även om Eklund faktiskt hade varit ”illojal” mot sin arbetsgivare när han kritiserade de arbetsförhållanden han tvingades arbeta under när redaktionens personal drastiskt skars ned, borde han ha haft rätt att få vara det.8 Lojalitetsplikten är ingenting att slå vakt om. Den härrör från det gamla legohjonsförhållandet – det feodala husbondeväldet.

Carl Gustaf Spangenberg, jurist och rättshistoriker vid Uppsala universitet, me­nar att yttrandefriheten i arbetslivet måste stärkas eftersom det är en fråga om demokrati och respekt för människovärdet. Yttrandefriheten är en förpliktande män­s­klig rättighet. Dessutom kan kritik göra arbetet mer effektivt och rationellt.9 Även Kurt Junesjö, som är fackförbundsjurist, menar att det måste finnas en gräns för den anställdes lojalitet. Så måste man till exempel ha rätt att kritisera nedskärningar i den offentliga sektor man själv arbetar inom. Även för Ordfront var detta en gång en viktig princip; 1997 gav de sitt Demokratipris till tre ambulansförare ”för att de med stort kurage har försvarat yttrandefriheten och kritikrätten på sin arbetsplats”.
Enligt Kurt Junesjö blir det allt vanligare att arbetsgivare anklagar obekväma an­stäl­lda för illojalitet som ett sätt att skrämma dem till tystnad eller för att dölja politiska uppsägningar, som är förbjudna enligt lag.10 Det var alltså inte ett utslag av karnevallusta när Kommunals lågavlönade kvinnor i början av 1990-talet demonstrerade med papperspåsar på huvudena. De var helt enkelt rädda för att få sparken, trots att de – till skillnad från privatanställda – har grundlagsfäst yttrandefrihet även på sina arbetsplatser och om sina arbetsplatser. Enligt en undersökning som Temo nyligen har gjort på uppdrag av Seko, upplever 43 procent av de anställda att möjligheten att kritisera arbetsgivaren har minskat under senare år.11 Yttrandefrihet i arbetslivet är en av de viktigaste målsättningar som de demokratiskt sinnade krafterna måste ställa sig och är en fråga som kommer att aktualiseras ytterligare i och med det hårdnande läget på arbetsmarknaden.
Samtidigt som Ordfront föreslog sin förlikning med Björn Eklund (uppenbarligen för att de insåg att de skulle förlora i Arbetsdomstolen), pågick det en vild strejk i Stockholms tunnelbana. Tunnelbaneförarna på Connex strejkade till stöd för sin fackordförande som hade fått sparken just på grund av ”illojalitet”. Under normala omständigheter hade ett reportage om tunnelbaneförarnas syn på privatiseringarnas konsekvenser och arbetsplatsdemokratin varit ett givet ämne i Ordfront magasin. I och med uppsägningen av Eklund har man på egna meriter diskvalificerat sig från alla möjligheter att bli en folktribun i tider när fackföreningsrörelsen är lika ifrågasatt som den var under mellankrigstiden. Inte heller skulle Ordfront med trovärdighet kunna ge stöd åt Sekos kampanj ”Vi vägrar att hålla tyst!”, om rätten att få kritisera missförhållanden i arbetslivet. En kampanjparoll som för övrigt tangerar Ordfronts egen slogan: ”Ingen borde tiga”.
Konsekvenserna av Ordfrontkonflikten är förödande för demokratin. Många sam­hällskritiker har med nödvändighet drabbats av självcensur, vilket Ordfront magasin i och med Johan Berggrens ledare är ett ledande exempel på. Det är bäst att undvika de alltför kontroversiella frågorna, enklast är att hålla inne med de bångstyriga tankarna och de utmanande åsikterna. Annars blir man offentligt avrättad, kanske till och med av med jobbet. Framför allt måste man se till att man är helt färdigtänkt och fastlåst; embryonala tankar i en prövande ton kan sluta med en katastrof för den aningslöse. Det är mentalt lättare att bli giljotinerad om man är tjurskalligt övertygad om att man har helt rätt, än om man bara försökt testa en idé och varit nyfiken på vad andra kunnat bidra med för att utveckla den vidare.
Resultatet kommer att bli en ytterligare avintellektualisering av hela det offentliga samtalet. Kvar finns snart bara den late liberalen som inte behöver tänka nytt eftersom han aldrig blir ifrågasatt, och samhällskritikern som nöjer sig med att mumla. Systemkritikern gör sig överhuvud icke besvär. De borgerliga ledar- och kul­tursidorna har redan börjat slamma igen av maktspråk, arrogans och yxiga på­stå­enden.
”Det liberala etablissemanget har tagit över”, skriver Göran Greider i sin dikt med samma namn:

För första gången i min livstid
tycks murarna nästan sakna sprickor.
( … )
Och det liberala etablissemanget
har slutligen lyckats när den fått
varje kritiker att känna skam
över det han eller hon tror på.12

”Man tänker mest på yttrandefriheten och känner starkast för den när man erövrar den eller förlorar den”, skriver Yttrandefrihetsutredningen. Åsiktsfriheten är inte en gång för alla vunnen, den måste erövras hela tiden. Det som krävs är, som Greider skriver,

Att folk går ut på gatorna,
i tiotusental. Och att
detta gång på gång, sex gånger
om dagen, läses högt, med
ansiktet vänt mot solen.

Kulturkampen är en social strid. Det är bara starka organisationer, självständiga tidningar och förlag som kan slåss för rätten att tänka och skriva fritt. Desto större tragik att det var på Ordfront som yttrandefriheten till slut uppfattades som ett hot och inte vårdades som ett löfte.

Inrikes/Nyheter 01 februari, 2026

Epsteins medhjälpare skriven hos Mexikos ambassadör

Foto: USA:s justitiedepartement / Wikipedia Commons.

70-åringen gav Jeffrey Epstein tillgång till mängder av unga kvinnor – och tjänade stora pengar. Sedan fyra år tillbaka står han skriven som boende på den mexikanska ambassadörens residens i Djursholm.

I går var Flamman först med att rapportera om Epsteins långvariga svenska medhjälpare – en man i 70-årsåldern som står skriven på en exklusiv fastighet i Djursholm. 

Nu kan Flamman avslöja att fastigheten ägs av den mexikanska ambassaden i Sverige. Villa Iltakallio, som den anrika byggnaden kallas, är residens för landets ambassadör Alejandro Alday González med familj. Bland husets tidigare invånare märks den nationalromantiska poeten Verner von Heidenstam.

Enligt folkbokföringen ska även Epsteins medhjälpare ha flyttat dit för fyra år sedan, och har sedan dess stått skriven på adressen som en av fyra boende.

I ett inlägg på Linkedin under söndagskvällen skriver ambassaden att den inte har någon koppling till mannen, samt att ambassadören och hans familj ”inte under någon tidpunkt haft kännedom om individen i fråga”. De skriver också att en man med samma namn tidigare varit anställd som kock på residenset, men att anställningen avslutades i november 2022.

Den 70-åriga mannen förekommer tusentals gånger i de handlingar som i fredags offentliggjordes av det amerikanska justitiedepartementet. I en handling som tycks komma från en polisutredning nämns svensken som ”påstådd rekryterare”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 01 februari, 2026

Petter Hellström: Drevet mot Zita är antisemitismens spegelbild

Biografen Zita har av en rad borgerliga debattörer anklagats för antisemitism efter att ha kallat sig en ”apartheidfri zon”. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Anklagelserna mot biografen Zita visar att många högerdebattörer inte kan skilja på judar och staten Israel. Resultatet är en förvirrad debatt som i praktiken förstärker antisemitismen.

Jag brukade tänka att de ständiga anklagelserna om antisemitism var ett uttryck för försåtlig retorik. Ett sätt att misstänkliggöra Israelkritik genom att klistra på den starkast möjliga etiketten. Men jag börjar tro att många debattörer på högerkanten faktiskt inte förstår skillnaden mellan judar och staten Israel. Att de på allvar tror att de bekämpar antisemitism, även när effekten blir den motsatta.

Senast var det personalen på Stockholmsbiografen Zita som anklagades för att ha infört en ”judefri zon”, efter att de hade hörsammat den palestinska BDS-rörelsens uppmaning att välja bort varor och tjänster som bidrar till israeliska folkrättsbrott. Biografen hann knappt utropa sin ”apartheidfria zon” innan hotbilden blev så allvarlig att de backade ur.

För tydlighetens skull bör det kanske sägas att Zita såklart inte införde en ”judefri zon”. Biografen visar ofta filmer av judiska filmskapare, och inte sällan med en uttalat judisk tematik. När de anslöt sig till BDS-rörelsens initiativ gjorde de också tydligt att de inte tänkte sluta visa israeliska filmer. Det var med andra ord oklart om biografens ställningstagande skulle ha några konsekvenser utöver att rensa kylarna från Coca-Cola.

Anklagelserna var inte desto mindre grova – och förvirrande.

Medan moderaternas oppositionsborgarråd Christofer Fjellner talade om ”antisemitisk propaganda”, menade hans kollega Dennis Wedin att Zita bedrev en ”exkluderande absurd aktivistpolitik” som bidrag till ”en farlig utveckling” under en tid ”när antisemitismen växer”. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl gick längre och hävdade att biografens ställningstagande mot apartheid i Israel ”rent konkret” innebar apartheid mot svenska judar, eftersom kampanjen begränsade judars möjligheter att ”röra sig var de ville i samhället”.

Före detta komikern Aron Flam skulle som vanligt vara värst och tapetserade fasaden med hakkors och nazistiska slagord i frakturstil.

Gemensamt för debattörerna som stod bakom drevet var påståendet att Zitas ställningstagande stängde ute judar. Många slängde sig också med tyska fraser för att inskärpa den poängen. Lifvendahl menade att Zita hade blivit en ”Judenfrei” zon, medan Flam använde ordet ”Judenrein”. Budskapet var tydligt: att ta ställning mot israeliska övergrepp är att diskriminera mot judar.

Därmed har man också anslutit sig till antisemitismens idévärld. För om det är antisemitiskt att inte köpa israeliska produkter och tjänster i protest mot den israeliska statens övergrepp, förutsätter man att alla judar bär kollektivt ansvar för den israeliska statens handlingar. Om judar inte kan vistas i en ”apartheidfri zon” bara för att de är judar, reduceras de i praktiken till representanter för den israeliska staten. 

Att hålla en hel folkgrupp ansvarig för vad en stat gör är rasistiskt. Det är rasistiskt att hålla alla judar kollektivt ansvariga för ”den judiska staten” Israels övergrepp. På samma sätt som det är rasistiskt att hålla alla muslimer ansvariga för ”den islamiska republiken” Irans övergrepp.

Att ändå göra det kräver ett konspiratoriskt tänkande. Antingen måste man tro att världens alla judar eller muslimer ingår i en hemlig konspiration. Eller så måste man tro att all kritik som framförs mot de fanatiska makthavarna i Jerusalem och Teheran egentligen handlar om något annat.

Det finns bevisligen fall där kritik av Israel går över i antisemitism. Precis som det finns fall där kritik av jihadister och mullor är riktad mot muslimer i allmänhet.

Men att reflexmässigt tolka varje ställningstagande som uttryck för dold rasism leder in i ett konspiratoriskt universum, där alla motbevis tas som tecken på att man är något på spåren. För den som befinner sig i det universumet kan det faktum att Zita i förra veckan visade Lanzmanns dokumentär ”Shoah” tas som intäkt för att de döljer något.

De konspiratoriska anklagelserna är inte ett försvar mot antisemitismen. De är antisemitismens spegelbild.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 31 januari, 2026

Okänd svensk skickade kvinnor till Epstein

Bilder: Amerikanska justitiedepartementet.

Under 2010-talet hade Jeffrey Epstein tät kontakt med en svensk man, som mottog hundratusentals kronor för att förse miljardären med unga kvinnor. Flamman följer spåren – från Le Pen och Fidel Castro till exklusiva Djursholm.

I över tio år hade Jeffrey Epstein kontakt med en svensk man, som försåg honom med unga kvinnor. Flamman har tagit del av hundratals meddelanden mellan de två männen, från de nya dokument om pedofilmiljardären som släpptes under fredagen.

Merparten av konversationerna handlar om unga kvinnor, som den svenske mannen skickar bilder på till Epstein. När han gillar dem ser den svenska mannen till att ett möte blir av. Därefter skickar Epstein pengar till mannen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Generationsskifte för antifa

Skuldra mot skuldra. Men nya strategier behövs i en ny tid. Foto: Vorlage.

Antifascisterna har växt upp och skaffat jobb och barn. Nu kommer den första stora dokumentären om rörelsen. Det är en nostalgitripp – men den unga generationen behöver hitta sin egen väg, skriver Mathias Wåg.

Hösten 2024 fyllde fem antifascister 50 år och bjöd in till fest i Berlin-stadsdelen Kreuzberg. Det kändes som en klassåterträff. En gång i tiden var de alla aktiva i Antifascistsche Aktion Berlin (AAB), innan gruppen 2003 splittrades i olika falanger. Som vänstergrupper gör. De brukade ha de största demonstrationsblocken, de snyggaste affischerna och bästa festerna. De ägde gatorna och gjorde antifaloggan trendig. De brukade vara våra ledstjärnor.

Nu stod vi där i Festsaal Kreuzberg, en samling välklädda föräldrar i somriga festklänningar och färgglada skjortor som dolde tatueringarna, med fast anställning och vilda ungar. Ingen yttre betraktare skulle kunna gissa att här firade politiska aktivister. Vi pratade inte ens politik med varandra. Tyvärr.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 31 januari, 2026

Stora liv blir en söndagsutflykt

Ingrid Elam har tidigare skrivit romanens historia. Nu är det dags för biografins. Foto: Veronika Ljung-Nielsen/DN/TT.

Rasmus Landström följer Ingrid Elam på en bildningsresa från egyptiska gravar till Taylor Swift. Boken gör anspråk på att vara en pionjärinsats, men tappar bort ett helt millennium.

Ingrid Elam har i sina två senaste böcker utvecklat en ljuvlig stil. I både Jag. En fiktion och Romanens segertåg använder hon hela världslitteraturen som arbetsfält. En ganska konventionell utvecklingshistoria berättas, men Elam har en sällsam förmåga att guida läsaren genom oländiga romaner och peka ut sevärdheterna. Ofta på några korta, gnistrande rader. I sin nya bok Läsa liv (Natur & kultur, 2026) använder hon samma teknik på biografigenren, eller ”levnadsteckningen” som den kallades fram till 1800-talet. Om romanens utveckling finns det hundratals verk bara på svenska men om biografins utveckling kommer jag inte på ett enda. En pionjärinsats med andra ord, men också ett vansinnigt projekt: år 2009 gavs 13 795 biografier ut – bara i USA.

Det börjar bra. Elam berättar om de äldsta biografierna, de 4500 år gamla nekrologerna på egyptiska gravar. För att därefter ta ett skutt över årtusendena och ringa in den moderna biografins födelse i slutet av 1700-talet. Det som händer då – med Voltaires porträtt av Karl XII – är att en ny riktning för levnadsteckningen pekas ut. Biografiskrivande handlar inte längre om att fånga en stor mans handlingar i uppbyggligt syfte, utan om att porträttera en unik personlighet. Under 1800-talet genomgår biografin samma utveckling som romanen: individen ställs i centrum, originalitet premieras och syftet är inte längre att erbjuda exempel – utan att underhålla. Som läsare känner jag mig upplyft av denna jämförelse med skönlitteraturen. Det är lite som att gå genom en porträttkorridor med biografiförfattare på ena väggen, skönlitterära författare på andra väggen. Man har alltid intressanta ansikten i ryggen när man stannar och tittar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 30 januari, 2026

Varför är unga män så höger? 

Unga män tävlar i släddragning. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Har du också sett den hjärtskärande SVT-dokumentären Starkast vinner?

Den sändes i höstas men jag såg den först nu. Där berättar unga män om de sjuka skönhetsideal i sociala medier som driver tonårskillar in i ätstörningar. Det börjar ofta oskyldigt: att väga maten och räkna kalorier för att bli lika ”deffad” som influerarna. Och slutar som skelettsmala kroppar i rullstol som kan dö om de reser sig upp.

En scen biter särskilt hårt. En pappa berättar hur sonen bröt med honom för att han börjat övervaka sonens ätande. Inte minst gör det ont eftersom manlig manlig sårbarhet så sällan får ta plats på skärmen. Flera medverkande säger samma sak: unga män som visar sig svaga riskerar att bli ännu mer utsatta, och därför vågar de inte ens prata om problemet. Och när ingen talar, finns inte heller någon att spegla sig i.

Nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut.

Unga män verkar vilsna just nu. Kan det ha något att göra med den högersväng bland unga som Dagens Nyheter rapporterade om i onsdags? Jag har sett invändningarna om att unga kvinnor är vänster, eller att trenden överdrivs. Men nog är det ett problem för vänstern att 57 procent röstade på Tidöpartierna i Stockholms skolval 2022, samt att en majoritet unga män för första gången (förutom 2018) sedan mätningarna började på 80-talet ser sig som höger.

Ointresset för att förstå unga män är inte bara illavarslande, utan bidrar säkert också till att förklara utvecklingen.

Så vad kan ligga bakom?

En pusselbit finns i Flammans artikel om det svenska datorspelsbolaget Paradox, vars intrikata korsfararspel har blivit symboliskt viktiga för USA:s unga extremhöger. I en krönika spinner Ludvig Köhler vidare och konstaterar att datorspel i dag har blivit den samlingspunkt för unga som musiken var när han gick i skolan. Men eftersom vi journalister som skriver om ämnet är fast i vår uppväxts tankar om musiken som viktigare kulturbärare än datorspel har vi missat den värld som unga män växer upp i.

Att skylla på datorspel är billigt. Men nog säger det något att så många centrala aktiviteter för unga män – spela, gymma, scrolla – sker i ensamhet. Medan tidigare gemenskaper har tunnats ut. Som jag skrev i en artikel i Dagens Nyheter om gym som inspirerats av danskulturen:

Läs mer

”Enligt Som-institutets rapport Svenska ungdomar 1986–2024 har deltagandet i föreningsliv halverats, i allt från idrott och friluftsliv (61 till 33 procent), kultur (18 till 8) och fackföreningar (51 till 19). Medan individuella hobbyer som aktiesparande och gymmande blir allt mer populärt.”

En annan möjlig förklaring är att de växt upp i en mer osäker framtid sedan finanskrisen, och märker att kvinnor verkar bättre rustade för denna nya värld – både med sina relationella färdigheter och högre betyg. Kanske lockas man därför också av reaktionära revanschbudskap som miljardärer som Donald Trump och Elon Musk trummar in. Som dokumentären formulerar det: starkast vinner.

Ett första steg måste dock vara att prata med dem, som man gör i dokumentären, snarare än att ge upp om dem. Det finns alltid skäl till att människor hamnar där de gör.

Varför tror du att unga män är så höger?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Eurovisionbojkott populärt bland unga

Palestinakommittén demonstrerar utanför norska public service-bolaget NRK för att landet ska bojkotta Eurovision i november 2025. Foto: Javad Parsa/NTB.

En svensk bojkott av Eurovision har ett starkt stöd, visar en ny undersökning från Sentio. ”När Eurovision används som propagandaplattform måste vi sätta ned foten”, säger Christian Tengblad från Skiftet.

En majoritet av unga mellan 18 och 24 år vill att Sverige bojkottar Eurovision i Wien, i protest mot Israels deltagande. Det visar en ny mätning som opinionsinstitutet Sentio tagit fram på uppdrag av kampanjorganisationen Skiftet.

1 000 personer har fått svara på följande påstående: ”Sverige bör inte delta i Eurovision 2026 när Israel får vara med.” Undersökningen är snarlikt utformad en norsk undersökning som Sentio gjorde på beställning från Fagforbundet, en del av norska LO. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 30 januari, 2026

Hind Rajabs öde borde inte ha gjorts till thriller

Amer Hlehel, Clara Khoury, Motaz Malhees spelar hjälparbetarna på larmcentralen i Ramallah. Foto: Juan Sarmiento G/Folkets bio.

När Hollywoodstjärnor investerar i en film av världens nu mest laddade ämne är insatsen skyhög. Men ambitionen att både vara en nagelbitare och politiskt sprängstoff blir förvirrande, men värst av allt – etiskt tveksamt, tycker Flammans filmrecensent Rasmus Holm.

”Det var inte jag som skrev thrillern, det var krigets realiteter”, sade den tunisiska regissören Kaouther Ben Hania om sin film Hind Rajab – rösten från Gaza i en intervju i brittiska Screen International. Filmen handlar om den sexåriga palestinska flickan Hind Rajab, som i januari 2024 sköts till döds av israeliska styrkor då hon och hennes familj försökte fly med bil ut ur Gaza. Att göra film av händelsen känns angeläget i en tid fylld av vittnesmål från krigsbrotten i Gaza. Så tycks också filmens producenter ha resonerat, bland dem kändisar som Brad Pitt, Rooney Mara och Michael Moore som velat synas med sina namn. 

Ändå ställer jag mig frågande till det Ben Hania säger. Till skillnad från henne tror jag inte att ett pågående krig bäst låter sig gestaltas i en thriller. Än mer skeptisk blir jag när jag ser trailern, en kavalkad av klipp på ledsna ansikten ackompanjerade av sentimental pianomusik. Risken finns att Hind Rajabs öde reduceras till en effektsökande rysare som premierar affekt före reflektion. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Utrikes 30 januari, 2026

Aktivisterna som beväpnar Ukrainafronten

På Fria Ukrainas plats kan Gunnar Hökmark och gamla trotskister skaka hand –  åtminstone tills det blir fred. Foto: Liz Fällman.

I källargångar under Kupjansk förs ett utnötningskrig mot ryska drönare och artilleri. I Stockholm förs en annan strid: om vänsterns rätt – och skyldighet – att stödja ett land som slåss för sitt självbestämmande, även med vapen.

44-åriga Vadim Sova skriver till Flamman på Whatsapp, översatt av Google. Han skickar bilder på beväpnade män i trånga, dunkla krypin, dit små strålar dagsljus tränger genom kamouflagenäten.

”Vi bor i källare och andra rum under mark, när vi inte sitter på eldgivningspass. Jag är i stan hela tiden, att förflytta sig är bara möjligt i dåligt väder. Ryska drönare finns överallt i skyn. Artilleri och målsökande bomber skadar konstant våra kanonpositioner, broarna över floden, och själva staden.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 29 januari, 2026

S vill se poliskontroll av samtlig HVB-personal: ”Marknadsmisslyckande”

Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Socialdemokraterna vill se hårdare bakgrundskontroller för personalen på HVB-hem. Med sig har de även Vårdföretagarna – som dock motsätter sig planerna på att ta över HVB-hem för unga kriminella i offentlig regi.

All personal som arbetar på HVB-hem ska bakgrundskontrolleras av polisen. Det förslaget lägger Fredrik Lundh Sammeli, socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, på onsdagen.

– Vi måste rensa ut de kriminella ur den här verksamheten, säger han, och lyfter fram att förslagen redan tagits fram av arbetsgivarorganisationen Vårdföretagarna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)