Okategoriserade 19 januari, 2006

Motståndet har tröttat hoppet

Lula, metallarbetaren som blev president i Brasilien, vann med löftet att hoppet skulle besegra rädslan. Tre år efter presidentinstallationen sitter han fast i en av landets många korruptionsskandaler. Har den brasilianska elitens motstånd mot förändring uttröttat hoppet?

BAHIA. Tre gånger ställde Lula upp som presidentkandidat för vänstern i Brasilien, tre gånger förlorade han, den fjärde gången vann han. Varje gång var han den självklare kandidaten, hur är det möjligt? Svaret är hans historia.
Den börjar i det uttorkade inlandet i den fattiga delstaten Pernambuco, där han föddes av två föräldrar som drog sig fram som lantarbetare. Men redan innan Lula sett dagens ljus hade hans pappa lämnat hemmet för att söka framtiden i södra Brasilien, där en långsam industrialisering påbörjats. Lula, hans mamma och hans syskon stannade kvar fem år i den karga hembygden där de levde på bönor och maniokmjöl, maniokmjöl och bönor. Proteintillskotten kunde vara flygmyror eller ett råttliknande djur.
När Lulas modiga mamma tagit alla barnen med sig söderut på en 13-dagars resa för att söka upp fadern fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Lula sålde apelsiner och jordnötter på gatan, putsade skor, alla de sätt på vilka fattiga barn tvingades hjälpa till med försörjningen. Redan från början levde Lula det tunga slitsamma liv som kanske hälften av Brasiliens barn tvingats till. Det är ytterst sällan som dessa barn lyckas lämna fattigdomen bakom sig, ännu mer sällsynt att de blir politiker. I Brasilien är det ett statusyrke förbehållet makteliten med stora möjligheter att berika sig själv. Lula som president var därför en viktig symbol, kanske kunde alla de uteslutna äntligen få bli delaktiga i samhället.
Men hans historia fortsätter. Han lyckas yrkesutbilda sig till svarvare och därmed få näsan över vattnet. Nästan genom en slump blir han facklig ledare, hans viktigaste tillgång är hans sociala talang. Han var en bra kompis. Långsamt börjar han förändra det korrumperade fack där han blivit ordförande, detta inträffar precis när militärdiktaturen börjar tappa greppet om Brasilien. Många års löneeftersläpning exploderar mitt i ansiktet på diktaturen 1978 och Lula råkar vara ordförande för de mest stridbara metallarbetarna. Den första strejken på tio år blir en framgång och genererar en strejkvåg över hela Brasilien. Lula blir symbolen för den frambrytande demokratin.
Fast det var inte bara slumpen som skapade ikonen Lula, han hade en typisk brasiliansk kvalité, förmågan att samla folk, få dem att känna sig delaktiga. Utöver detta var han en mycket skicklig förhandlare. Under den andra strejkvågen 1979 hade arbetsgivarna rustat sig bättre och hade ett starkare utgångsläge. Lula ansåg att det bud han fått var det bästa man kunde åstadkomma, men arbetarna hade fått blodad tand och ville ha mer. Då lyckades Lula få carte blanche för att slutföra förhandlingarna och skrev under budet. Egentligen var det ett förräderi, men Lula hade en sådan prestige att han kunde sitta kvar som fackledare. Här skymtar en annan sida av Lula fram, spelaren och taktikern.

Under början av 80-talet var Lula portalfiguren när den nya stridbara fackföreningsrörelsen CUT bildades och vänsterpartiet PT skapades. Han blev den samlande gestalten för vänstern och närmast en nationell klenod, Brasiliens mest folkkäre politiker. Under de tre förlorade kampanjerna lärde sig Lula ännu mera om taktik och spel. Inför presidentvalet 2002 krävde han därför att själv få utforma kampanjen och välja sina allianser. Hans använde Brasiliens skickligaste pr-makare Duda Mendonça, som tidigare arbetat för högern. Dessutom slöt han allianser med några mindre högerpartier, eftersom han menade att vänstern ensam inte hade chansen att vinna.
Som vi alla vet valdes Lula till president med en överväldigande majoritet, men det berodde inte så mycket på vänsterns och de sociala rörelsernas styrka som på att den gamla nyliberala regimen var misskrediterad. Till stor del var det också personen Lula som vann valet. I kongressen hade högern fortfarande en klar majoritet och för att kunna regera tvingades Lula fria till ytterligare några partier för att bilda ett regeringsunderlag. Den ekonomiska politik Lula valde att föra var mycket försiktig. Brasilien var efter de tidigare nyliberala experimenten i ett sårbart läge, flera gånger hade pengarna börjat strömma ur landet och en vänsterpresident som Lula ökade inte precis på kapitalets förtroende. Men Lula hade bestämt sig för att visa att en före detta skoputsare klarade av att vara president. I bagaget hade han: Är man fattig har man inte mycket att förlora. Å andra sidan kan man förlora det lilla man har.

Lula hade vunnit under devisen ”modet som övervann rädslan”. Men på många sätt verkade det vara rädslan som härskade. Både det ekonomiska och politiska läget var komplicerat. Lula hade en mycket stark politisk position och kanske skulle han vågat ta strid med det ekonomiska och politiska etablissemanget. Istället valde han som vanligt att förhandla. För vänstern inom PT och för de sociala rörelserna, som de jordlösas rörelse MST och stora delar av hans fack CUT, var detta ett svek. De ville istället att han skulle stödja sig på dem och arbeta för grundläggande förändringar som skulle gynna folkflertalet. Men under Lulas första år förföljdes inte längre de sociala rörelserna, återigen valde Lula att förhandla.
Lulas allianspolitik skördade också stora framgångar på det globala planet. Brasilien var mycket aktivt då 20 länder från tredje världen bildade G-20 gruppen inför WTO-förhandlingarna i Cancun. Lula blev en världskändis, han skapade helt nya kontakter för Brasilien i tredje världen och den brasilianska exporten fördubblades.
Högern var närmast förlamad. Men så under sommaren 2005 briserade det som kom att bli den största politiska skandalen i Brasilien på många år. Det började med att det avslöjades en korruptionsskandal inom postverket, som kontrollerades av ett av allianspartierna, PTB. Som hämnd för att Lula inte lyckades stoppa avslöjandena började PTB:s ordförande sprida rykten om att PT mutat kongressledamöter för att rösta med regeringen. Sedan dess har den brasilianska kongressen lamslagits, nästan varje dag publiceras nya korruptionsanklagelser, inte alltid så väl underbyggda.
Vad har egentligen hänt? Klart är att PT har kört med en dubbel bokföring, pengar som använts till valkampanjer har inte redovisats, källan är inte heller klar. Dessa pengar har också fördelats till allianspartierna. Detta är naturligtvis ett stort moraliskt nederlag för partiet. Ordföranden, kassören och partisekreteraren har avgått. PT var det moraliska partiet, nu sitter man där bland de andra skojarna. Fast det bör påpekas att medan andra politiker stal för att berika sig själva, handlade PT:s affärer mest om att få pengar till valkampanjen, som är oerhört dyr.
Vad är då Lulas roll? Än så länge har han sparats. Han har kanske inte direkt deltagit i transaktionerna, men kan inte ha varit helt okunnig. Varken han eller PT har agerat helt glasklart på anklagelserna, först förnekat och sedan tvingats ta tillbaka. Lula säger att han blivit förrådd, men hans bild har solkats. Inom PT har detta lett till en svår kris, som kanske också är vägen ut. När partiet genom direkta val valde en ny styrelse gick vänstern framåt och har i princip en liten majoritet. Den nya styrelsen har signalerat en mer radikal hållning inför nästa val.

Men den brasilianska vänstern befinner sig på defensiven. Den radikala tidskriften Caros Amigos som förut inte sparat på kritiken av regeringen börjar nu snarast luta mot att försvara Lula och försöka hitta blottor hos högern. Det är egentligen inte så svårt, men media i Brasilien kontrolleras av högern. I en avslöjande anonym intervju avslöjar en av högerns lobbyister hur man arbetar för att destabilisera regeringen. Det handlar om effektiva organisationer som sprider nya ”avslöjanden”. Samtidigt erkänner han utan tvekan att den gamla regeringen var mycket bättre på att stjäla, regeringen Lulas problem ligger i att han inte har trygg majoritet i kongressen
En av Brasiliens främsta filosofer menar att det helt enkelt rör sig om klasskamp. ”Högern är hotad och använder sin mediemakt för att skapa en falsk bild av en korrumperad regering.”
Hur hänger detta samman med att Lula fört en politik som i mycket gynnat makteliten? Ett svar är att eliten är rädd för hur en vänsterregering skulle agera på lång sikt. Ett annat svar är att de klickar som tidigare suttit på den politiska makten nu har förlorat möjligheten att berika sig och att det är främst dessa som agerar. En av de främsta kritikerna, Antonio Carlos Magalhaes Neto, har till exempel mitt i krisen avslöjats som en politiker som på hemmaplan lurat till sig 400 miljoner kronor från en statlig turistbyrå.
Den ständigt jovialiske Lula börjar se allt mer pressad ut. Hans allianspolitik har slagit tillbaka, det politiska maktspelet skördar sina offer. ”Den brasilianska makteliten beter sig precis som i Venezuela”, sa Lula nyligen i en intervju. Kanske skulle han istället redan från början lutat sig mot de sociala rörelser han själv kommer ifrån. Själv tycker han inte så. Han försvarar fortfarande den försiktiga politiken. Ett faktum som talar för detta är att Brasilien lyckades betala tillbaka 20 miljarder dollar till IMF, två år i förväg. Brasilien verkar ha fått kontroll på sin utlandsskuld, vilket många menade var omöjligt.

Lulas främsta stöd kom tidigare från medelklassen, nu verkar den överge honom i takt med att den politiska krisen rullar på. Istället är det bland de fattiga skikten han blivit populär. Det beror på de sociala program regeringen genomfört, fast då handlar det inte om jordreform och andra radikala reformer som de sociala rörelserna krävt. Det är istället program av nödkaraktär, små penningtransaktioner till fattiga familjer, som det mycket uppmärksammade programmet Fome Zero, Noll hunger. De radikala delarna av programmet är borta, nu handlar det mest om pengabidrag till de fattigaste.
Efterhand har också Lulas utrikespolitik något tappat glansen, G20-gruppen verkar ha förlorat sin radikala udd.
MST – de jordlösas rörelse – är till exempel mycket kritisk till Lulas politik. Ändå har de inget annat val än att stötta honom i nästa val, det finns inget bättre realistiskt alternativ. Fast stödet kommer nog inte att bli lika entusiastiskt som sist.
Det har spekulerats om Lula efter en ny valseger 2006 skulle föra en mer radikal politik. Men nu verkar det mest vara maktfrågan som gäller, perspektivet handlar om att vinna nästa val, snarare än att genomföra ett politiskt projekt.
Även för vänstern inom PT finns inget alternativ. När den nya partistyrelsen träffade Lula den 21 december 2005, var enigheten stor om att Lula skulle kandidera även 2006, men med ett mer radikalt program. Det var första gången under hela Lulas presidenttid som han träffade PT:s styrelse. Förut hade kontakterna gått mera informellt med hans förtrogna inom partiet.
Lulas seger var en personlig seger, och mycket i brasiliansk politik handlar om starka män. Lula har varit ett mycket starkt varumärke och har själv kunnat diktera mycket av PT:s strategi. Kanske har detta nu ändrats. I så fall har denna politiska kris haft något gott i sig.

Porträttet

Namn: Luiz Inácio Lula da Silva.

Ålder: 60 år, född 27 oktober 1945 i Caetés, Pernambuco, Brasilien.

Yrke: President, tidigare metallarbetare. Dessförinnan skoputsare.

Kuriosa: Saknar lillfingret på vänster hand efter en olycka med en pressmaskin på en fabrik som tillverkade bildelar.

Utrikes 10 februari, 2026

Osäker framtid när Rojavas självstyre kollapsar

En syrisk soldat är på väg ned i en tunnel som använts av de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) i staden Ain Issa i nordöstra Syrien, lördagen den 24 januari 2026. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT.

Det självstyrande Rojava ledde kampen mot IS och har länge framhållits som ett demokratiskt och jämlikt ideal av den internationella vänstern. När regionen nu är på väg att tas över av den syriska regeringen – bestående av tidigare jihadister – höjs både lojala och kritiska röster.

Den 10 januari spreds en video på sociala medier där en man i uniform slänger ned en kvinnlig kurdisk soldats kropp från ett utbombat hus i Aleppo. Det var strax efter att den syriska regeringen meddelat att de erövrat staden, och enligt Syrian network for human rights var mannen en syrisk soldat.

Händelsen ledde till en internationell kritikstorm. Plötsligt tycktes de farhågor som många haft sedan Bashar al-Assads regim störtades av rebellgruppen HTS i december förra året vara på väg att besannas. Skulle det bli en militär konfrontation mellan Syriens nya regim – ledd av Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som krigsherren al-Jolani – och det kurdiska självstyret i Rojava i norra Syrien?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 10 februari, 2026

Socialdemokraterna triangulerar sig mot avgrunden

Personal vid Södersjukhuset demonstrerar mot utvisningen av undersköterskorna Zahra Kazemipour och hennes man Afshad Joubeh till Iran. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Genom att kopiera Sverigedemokraternas migrationspolitik trodde Socialdemokraterna att konflikten skulle försvinna. I stället har man hjälpt SD att bana väg för ännu extremare förslag.

Det har skrivits mycket om hur cynisk och kallhjärtad Socialdemokraternas migrationspolitik är. Det förtjänar att sägas. Men minst lika allvarligt är att den är ogenomtänkt.

Förra veckans turer kring tonårsutvisningarna, där partiet först stödde och sedan tog avstånd från sin egen politik, visar att Socialdemokraterna överhuvudtaget inte har tänkt igenom konsekvenserna av den linje man slagit in på. De saknar strategi.

Socialdemokraterna har bestämt sig för att det bästa sättet att hejda väljarflykten till SD är att ”neutralisera” migrationsfrågan. Oavsett vad SD och Tidöregeringen föreslår ska man hålla med. Då kan man komma bort från den hemska gal-tan-skalan, där Socialdemokraterna aldrig har trivts, och i stället driva konflikt på den traditionella vänster-högerskalan, där Socialdemokraterna har en fördel.

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Problemet är att denna strategi bygger på en statisk syn på opinionen. Att många väljare i dag vill ha en hårdare migrationspolitik tolkas som att de alltid kommer att vilja ha det – oavsett hur långt politiken förskjuts.

Den bygger också på en naiv syn på Sverigedemokraterna. Partiet behandlas inte som en strategisk aktör, utan som ett stillastående hinder. Deras position antas vara fastfrusen.

I själva verket har SD alltid anpassat sin retorik efter vad som för tillfället är socialt acceptabelt. De placerar sig i ytterkanten av det möjliga, men inte utanför. Under 2010-talet sade de att det är bättre att hjälpa till på plats med bistånd än att släppa in dem i Sverige. Stängda gränser paketerades som ett sätt att förbättra integrationen.

Inget av detta var uppriktigt. De vill inte ha bistånd eller integration. De vill ha ett rasrent Sverige. Precis som de alltid har velat. Skillnaden är att de har blivit bättre på att dölja det.

Det är så de har gått från skinheads till Sveriges näst största parti.

När den politiska mitten flyttar sig högerut intar SD positioner ännu längre till höger. När det blir acceptabelt att tala om stängda gränser börjar de propagera för återvandring. När integration inte längre anses vara önskvärt kan de skriva om lagarna för att skicka ut människor som är fullt integrerade.

Det är exakt vad som har hänt under Tidöregeringen.

De lagändringar som Socialdemokraterna reflexmässigt har röstat för har nu fått konsekvensen att människor som vuxit upp i Sverige riskerar att skickas ut.

När de tre andra oppositionspartierna tog initiativ till att stoppa tonårsutvisningarna, och när Socialdemokraterna sade blankt nej nåddes en gräns. Det man hade försökt undvika mest av allt – konflikt om migrationspolitiken – uppstod nu i de egna leden.

Att sätta migrationspolitiken på autopilot fungerar bara om man är beredd att följa med hela vägen ut på extremhögerkanten. Där vinner man inga val.

Socialdemokraterna hade kunnat staka ut en egen position. De hade kunnat förespråka en stram migrationspolitik som ett medel för att uppnå integration. Stängda gränser, utan att sparka ut invandrare som har integrerats. Det hade inte varit svårt. Det hade inte krävt någon uppgörelse med sin egen åtstramande finanspolitik, och bristen på jobb och bostäder. Och det hade nog varit i linje med folkviljan.

I stället skrev man under på Sverigedemokraternas politik utan att tänka igenom vad den faktiskt innebar.

När konsekvenserna blev tydliga tvingades man vika sig för sina gräsrötter och samarbetspartier.

Läs mer

I stället för att stå fast vid en egen position framstår man nu som svag och velig. Det underminerar den omsvängning man hoppades skulle locka tillbaka LO-medlemmar som har bytt till SD.

Det blir övertydligt att Socialdemokraterna inte själv tror på sin egen migrationspolitik. Sverigedemokraternas Martin Kinnunen skriver på Twitter att ”man inte kan lita på S när det kommer till migrationspolitiken. De låter sig i dag enbart styras av taktik och trianguleringsstrategi. Vad de egentligen tycker har de glömt bort för länge sen.”

Han har inte fel.

Migrationspolitiken kommer att bli en huvudfråga i valet 2026. Tror Socialdemokraterna på allvar att Sverigedemokraterna skulle stå och se på när deras enda politiska fråga ”neutraliseras”?

Trodde man att när alla plötsligt håller med varandra i migrationsfrågan – den fråga som gett SD makt och identitet – så kommer partiet bara lägga sig ned och ge upp?

Det är inte bara cyniskt att tro det. Det är ansvarslöst.

Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 09 februari, 2026

Kan Epstein äntligen få monarkin att falla?

Foto: Thomas Clot/AFP.

Epsteinaffären har avslöjat hur nära Europas kungahus rörde sig maktens mörka kretsar. I Norge skakar skandalen nu hela monarkin i grunden.

I höstas tog det fyra rånare mindre än sju minuter att i en spektakulär juvelkupp dra ned byxorna på en institution som länge ansetts vara oantastlig. Under flykten från Louvren gled kejsarinnan Eugénies prinsesskrona ur händerna på rånarna och landade på trottoaren. Nu har museet släppt bilder på den gravt tilltufsade regalien. Kejsarinnan var en modeikon och hade säkert hävt ur sig ett skrik om hon sett kronans tillstånd.

Men den som vill beskåda en kunglighet som vanärats i Paris behöver inte åka ända till Frankrike. Det räcker att besöka vårt grannland. ”Paris är bra för otrohet”, skrev den norska kronprinsessan Mette-Marit i ett av de många mejl till pedofilmiljardären Jeffrey Epstein som nu offentliggjorts av USA:s justitiedepartement.

Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara.

Sveriges prinsessa Sofia nämns också i dokumenten. Och Storbritanniens prins Andrew utreds av brittisk polis för att ha lämnat hemliga uppgifter till Epstein. Men just Mette-Marits relation med Epstein verkar ha varit särskilt intim. Totalt nämns hon runt 1 000 gånger i Epsteindokumenten.

”Är det olämpligt av en mamma att föreslå två nakna kvinnor som bär en surfbräda som bakgrundsbild till min 15-årige son?”, skrev kronprinsessan i ett annat mejl. Och samtidigt som hennes vänskap med vår tids mest ökända sexförbrytare blottläggs sitter samma son, Marius Borg Höiby, i rättegång. Han är anklagad för 38 brott. Bland annat fyra våldtäkter och en misshandel av en tidigare flickvän.

Nu tycker färre än var femte norrman att Mette-Marit är lämplig som drottning, enligt en opinionsmätning från Aftenposten. Och bara drygt hälften av befolkningen vill ha kvar monarkin.

Louvren skriver i ett pressmeddelande att de räknar med att kunna restaurera kejsarinnan Eugénies deformerade krona. Norges monarki tycks ungefär lika kvaddad. Kommer förtroendet gå att rädda?

Som dansk är jag uppväxt med drottning Margrethes tal varje nyårsafton. Hon var en folkkär och ödmjuk monark. Med värme, humor, och ibland en cigg i mungipan, enade hon landet. Det är lätt att förstå danskarnas kärlek för henne.

Margrethe abdikerade för två år sedan och efterträddes av sonen Frederik, men danskarna har fortsatt högt förtroende för kungahuset. I Danmarks Radios mätning från december förra året ville hela 72 procent bevara monarkin. I Sverige är stödet för kungahuset nästan lika stort. Personligen har jag svårt att förstå varför. Sveriges kung framstår varken som särskilt folklig, ödmjuk eller enande. Kungen skrattar man åt, inte med.

Egentligen spelar det ingen roll om monarken är en Margrethe eller en Mette-Marit. Ärvd makt är lika fel oavsett hur sympatisk arvtagaren råkar vara. Men nu är de norska byxorna neddragna. Kan inte någon ta vara på det?

De skandinaviska länderna är några av världens mest moderna. Vi har väloljade val, låg korruption, hög levnadsstandard och stor frihet. Samtidigt har vi monarker som föds in i ämbetet, som inte får tro eller tycka vad de vill, inte kan dömas för brott och kostar skattebetalarna hundratals miljoner kronor per år.

En av kostnaderna för kungahuset är apanaget, deras fickpengar, som förra året låg på 190 miljoner kronor i Sverige. Men de totala kostnaderna för monarkin är långt högre än så. Enligt en rapport framtagen av Republikanska föreningen kostade kungahuset år 2020 totalt 1,5 miljarder kronor. De pengarna skulle komma till bättre användning i välfärden.

Läs mer

Ungefär samtidigt med juvelkuppen mot Louvren marscherade miljontals amerikaner mot Trump. ”Inga troner, inga kronor, inga kungar”, skanderade de. Är det inte dags för en skandinavisk ”No kings”-rörelse?

Monarkin är en kvarleva från en tid då vi hade trälar, kroppsstraff och åderlåtning. Tre saker som lyckligtvis endast lever kvar i historieböcker och på museer. Frågan är hur lång tid det tar innan även kungahuset flyttar dit?

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Rojin Pertow: Nostalgin för ”Girls” är ett rop på hjälp

Fönstret mellan Trump 1.0 och hoppet om en bättre värld efter finanskraschen har en särskild dragningskraft av hopp och optimism, symboliserad av tv-serien ”Girls”. Foto: HBO.

Åren före Trumps första mandatperiod beskrivs ofta som hoppfulla, oskyldiga, innan internet blev aggressivt algoritmmättat. En tid då man fortfarande använde Valenciafiltret på Instagram. Minns du?

En artikel i Newsweek menar att Z-generationen (folk födda 1997–2012) odlar en ömsint nostalgi för det tidiga 2010-talet. Och få kulturella produkter definierar 10-talet pre-Trump så väl som Lena Dunhams HBO-serie Girls. De fyra självupptagna men ack så relaterbara tjejerna Hannah, Marnie, Jessa och Shoshannahs uppskjutna förlovningar och könssjukdomar i New York förkroppsligar den millennialspecifika känslan av dumdristig hoppfullhet i en kultur som nyss hade genomlevt George W Bush och var redo för Obama-eran. Seriens sista avsnitt sändes 2017 då figurerna närmar sig 30. Mycket hann hända från den där lunchen med päronen i första avsnittet då Hannah yttrade det i dag ikoniska citatet: ”Jag vill inte skrämma ihjäl er, men jag tror att jag kan bli min generations röst.”Klipp till fem år senare och en av seriens allra sista scener. Vi befinner oss i Upstate New York. Man hör hur Hannahs son Grover äntligen suger tag och ammar efter att ha vägrat sedan födseln. Det är en hisnande sträcka mellan de två scenerna. Däremellan: fester i gamla industrilokaler i Bushwick, innerliga singer songwriter-bakgrundsspår, explicita sexscener och tonvis med det nu så saknade ”millennial optimism”-perspektivet på livet.

Sedan en tid tillbaka har Girls återupptäckts av dagens 20-taggare. På Tiktok pågår på klassiskt tjej-manér diskurs om vem i kompisgänget som motsvarar vem i Girls-universumet. Suget efter det som var före dagens nihilistiska ironiförgiftade kultur tycks omättligt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 07 februari, 2026

Alice Aveshagen: Logistikkungen vill bli kulturman

Jeff Bezos anländer till Diors modevisning tillsammans med sin fru Lauren Sánchez. Foto: Frat/Backgrid UK/TT.

Bezos intåg i modevärlden är noga planerat. Frågan är om hantverket kan överleva mötet med hans pengar.

I en salong fylld av människor vars kläder kostar mer än en genomsnittlig småstadsvilla uppstår en särskild tystnad. Inför det faktum att mänskliga händer har lagt tusentals timmar på att tämja sidentyll och glaspärlor känner man andakt och ödmjukhet.

Men under Paris haute couture-modevecka bröts denna stämning av ett annat ljud: det metalliska klickandet från säkerhetsvakter som banade väg för en av världens rikaste män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Veckobrev 06 februari, 2026

Varför försvarade Noam Chomsky pedofilen Jeffrey Epstein?

Den amerikanska vänsterprofessorn Noam Chomsky har lyckats landa fel i ännu en uppenbar fråga. Foto: Hatem Moussa/TT.

Minns du Noam Chomskys storhetstid?

På Sverigeturnén 2002 fick hans samtal på Bokmässan i Göteborg flyttas till sportarenan Scandinavium, där 4 000 personer samlats för hans seminarium ”Världen efter 11 september” – med Stefan Sundström som förband. Hans böcker såldes i massupplagor, och som ung socialist beställde jag hem en hel låda av hans böcker från Ebay.

Hans mest kända begrepp var ”framställt samtycke” (manufacturing consent): tesen om hur kapitalintressen formar vår världsbild via massmedierna.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik.

Nu verkar det som att han i stället hjälpt Jeffrey Epstein att framställa en helt annan sorts samtycke.

Inte för att han betraktade den dömda pedofilen som en ”högt värderad vän och intellektuell samtalspartner”. Det kan mycket väl vara sant, och Noam Chomsky har alltid hållit hårt på att prata med alla.

Redan i slutet av 1970-talet gjorde han sig djupt kontroversiell genom sin iver att nyansera massmord som begåtts av andra makter än USA. I en artikel från 1977 ifrågasatte han rapporteringen om dödslägren i Kambodja, och försvarade samtidigt i flera texter förintelseförnekaren Robert Faurisson, en fransk litteraturprofessor som påstod att gaskamrarna aldrig existerat. Följden var att inga franska förlag ville ge ut hans böcker i decennier. I början av 2000-talet var det dags igen, när han lika nitiskt försvarade författaren Diana Johnstones förnekelse av folkmordet i Srebrenica.

Jag tror själv på en vid yttrandefrihet, men har samtidigt svårt för hur det används som frikort så fort man får kritik. Men så länge Chomsky korrekt kritiserat USA:s utrikespolitik har hans fans låtit honom komma undan med att konsekvent ha fel om allt annat.

Med samma välvilja kan hans mejl till Jeffrey Epstein från 2016 om att ses antingen på fastlandet eller på hans privata ö ses som oskyldigt:

”[Chomskys fru] Valeria är alltid sugen på New York. Själv fantiserar jag mest om den karibiska ön.”

Läs mer

Men 2019, när Epstein åtalades för sexhandel med minderåriga, passerade Chomsky en ny gräns. Då gav han Epstein mejlrådgivning om hur han ska hantera mediestormen och beklagade sig över den ”hemska” behandling han utsattes för.

”Det bästa sättet att gå vidare är att ignorera det”, skrev Chomsky. ”Det gäller särskilt nu, när den hysteri som har utvecklats kring övergrepp mot kvinnor har nått en punkt där till och med att ifrågasätta en anklagelse betraktas som ett värre brott än mord.”

I decennier kritiserade han eliten för att ljuga för massorna. Men när delar av denna elit visade sig systematiskt ha utnyttjat minderåriga, ställde han sina retoriska färdigheter till denna elits tjänst.

Och än en gång undrar man hur han ens lyckas landa fel.

Diskutera på forumet (1 svar)
Rörelsen 06 februari, 2026

Palestina i Sverige: upphäv handelsavtalet med Israel!

Övergreppen i Gaza fortsätter. Därför behöver EU visa kraft bakom orden. Foto: Jehad Alshrafi /AP/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Som medlemmar ur den breda solidaritetsrörelsen med Palestina i Sverige välkomnar vi förslaget från den europeiska vänsteralliansen i EU om ett upphävande av unionens handelsavtal med Israel. Initiativet, om än med en beklaglig fördröjning med förödande resultat, går i linje med de krav som redan tidigare ställts av European Coordination of Committees and Associations for Palestine och den globala BDS-rörelsen.

Förslaget är även förenligt med rekommendationerna från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter. Specialrapportören beskriver åtgärden som ett nödvändigt steg för att säkra ett palestinskt självbestämmande och rättvisa. Om förslaget röstas igenom innebär det en faktisk möjlighet för unionen att reparera sitt misslyckande i att efterleva sina mest fundamentala värden som självuttalade människorättskyddare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 06 februari, 2026

Nazister eldade Prideflagga – åtalas för hatbrott

Symbolen Fru Justitia i Stockholms tingsrätt. En film visar hur NMR-aktivisterna trampar på regnbågsflaggan. Foto: Henrik Montgomery/TT, Polisens förundersökning.

Förra veckan väcktes åtal mot två nazister för hets mot folkgrupp, efter att ha eldat upp en regnbågsflagga i centrala Stockholm. Felix König, tillförordnad generalsekreterare för RFSL, ser flaggbränningen som ett oroande tecken i tiden – men välkomnar att fler åtal väcks för hatbrott mot hbtq-personer.

Två nazister åtalas för hets mot folkgrupp, efter att ha bränt en Prideflagga i centrala Stockholm.
Det var under Pridefestivalen i Stockholm i början på augusti förra året som ett antal nazister från Nordiska motståndsrörelsen samlades på centrala Sergels torg. Med sig hade de en regnbågsflagga.

En 38-årig ledande aktivist i gruppen höll tal ståendes på flaggan. I talet beskrev han homosexuella bland annat som ”degenererade” och ”perversa”, och menade att nazistgruppen var på plats ”för att promota kärnfamiljen, före dekadens och bögerier”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 05 februari, 2026

Möbler för de många

I augusti 2024 slog Ikea i Älmhult världsrekord i kategorin flest antal personer i tvådelad pyjamas på samma plats, med 2 052 mot tidigare rekordet på 1 879. Foto: Johan Nilsson/TT.

Ingvar Kamprad gjorde folkhemsdrömmen en lysande affär. Men när Ikea nu genomgår sin största kris någonsin, framstår de sociala ambitionerna som avlägsna. ”Det enda radikala alternativet vore att stänga ned hela Ikea”, säger företagets gamla ”designminister” Lennart Ekmark.

Året är 1968 och vänstervågen hittar ända in i Ikea. Inte minst vid Kungens kurva i Stockholm, som sedan öppnandet tre år tidigare är världens största varuhus.

Den upproriska ungdomen ska flytta hemifrån och storsäljaren är lagerhyllan Ivar. Den lyfts in i vardagsrummet och proppas med vänsterböcker, dekoreras med Che Guevara-affischer, och några år senare ska Nationalteaterns barnskiva Kåldolmar och kalsipper spelas i bollhavet. Katalogens omslag det året pryds av en kommuniströd läderfåtölj.

Så ser i varje fall mytologin ut. Centrala för omdaningen är de unga vänsterradikalerna Lennart och Mary Ekmark. Han var under många år Ingvar Kamprads högra hand och ”designminister”, och hon har formgivit många klassiska interiörer.

Socialist. Lennart Ekmark började jobba på Ikea efter majrevolten 1968, och var hjärnan bakom företagets estetiska vänstersväng. Hans maoism var aldrig ett problem för Ingvar Kamprad. Foto: Leonidas Aretakis.

– Alla var vänster då, med Vietnamrörelsen och Gärdesfesterna, man fick nästan inte vara något annat. Särskilt med vår bakgrund, säger Mary Ekmark och syftar på uppväxten i södra Stockholms fattiga närförorter.

Lennart Ekmark tar vid:

– Ingvar visste att jag var maoist och kallade mig ofta det. Han tyckte att det var bra, att jag hade koll på folklighet. Han var väldigt intresserad av min ensamstående mamma och hur hon levde också.

Jag är på besök i deras lägenhet i Bananhusen på Södermalm, även de en 60-talsklassiker som uppfördes på en tidigare sockerfabrik. Där serveras jag inte bara ostmackor med gurka och utsikt över Årstaviken, utan ett unikt stycke svensk välfärdshistoria, om hur historiens snålaste smålänning blev mångmiljardär på folkhemmets löfte om ett gott hem för alla.


I november samlades Ikeachefer från hela världen i småländska Älmhult för att diskutera hur man ska rädda möbeljättens skälvande världsherravälde.

Bloomberg rapporterar att försäljningen stannat av i konkurrens med nätbutiker som Amazon, Shein och Temu. Som svar har man sänkt priserna, vilket fick fjolårets vinster att rasa med 26 procent. Sanktionerna mot Ryssland har dessutom lett till skenande timmerpriser, medan bolagets inköp av känsliga skogsmarker i Östeuropa fick föreningen Jordens vänner att i fjol nominera bolaget till ”årets greenwashare”.

Nu utlovar ledningen den ”största omställningen i Ikeas historia” – ett löfte som dock återupprepats sedan 2019. På mötet valdes också för första gången en ickesvensk vd.

Ikon. En Ikeaanställd skriver sin kondoleans efter att företagets grundare Ivar Kamprad gått bort 91 år gammal. Foto: Anders Wiklund/TT.

Den lilla postorderfirman som grundades 1941 av en 17-årig Ingvar Kamprad har blivit världens största möbelbolag. I dag har man 504 butiker, en försäljning på 473 miljarder kronor, och en bolagsstruktur mer svårbegriplig än deras monteringsanvisningar. Det sägs att var tionde europé blir till i en Ikeasäng.

Men man har också en socialdemokratisk historia. ”Per Albin Hansson byggde Folkhemmet, Ingvar Kamprad möblerade det”, hette det på 1960-talet, och hans slogan om att ”betjäna de många människorna” har ekat hos upprorsmakare som den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.


– Det är som det alltid är. Man är 17 år och blir attraherad, säger Mary Ekmark och visar med handen mot de färska tekakorna.

– Han jobbade på samma avdelning. Han var upptagen då, vet du. Men till slut fick jag loss honom.

Lennart Ekmark fyller i:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 februari, 2026

Mathias Wåg: Svaret ett år efter Risbergska är ”odjur” och ”pack”

Minnesplats utanför skolan ett år efter våldsdådet på Campus Risbergska. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Hela massakern utspelar sig på en kvart. När gärningsmannen Rickard Andersson kliver ut från komvuxskolan Campus Risbergskas toalett och börjar skjuta är klockan 12.31 den 4 februari 2025. Han är amfetaminpåtänd, militärklädd och beväpnad till tänderna. Under tio minuter hinner han skjuta 70 skott och kasta flera rökgranater. När polisen anländer efter tio minuter ligger tio studenter döda och fem svårt skadade. Eller är de döda ännu? Gärningsmannen öppnar eld mot polisen, som drar sig tillbaka. Fem minuter senare har han tagit sitt liv i en skolsal. Men det vet inte poliserna som retirerat.

I den grävande journalisten Frida Sundkvists Efter skotten. Sanningen om Sveriges värsta masskjutning (Ordfront, 2026) beskriver polisen Daniel Lenart ett fruktansvärt scenario av när han träder in i ovissheten i de rökfyllda korridorerna, och försiktigt går fram bland de fallna kropparna. Överallt ser han blinkande mobilskärmar. De ringer och ringer. Det kommer upp hjärtan på skärmen. Anhöriga och närstående försöker desperat få kontakt med sina kära i skolan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)