BAHIA. Tre gånger ställde Lula upp som presidentkandidat för vänstern i Brasilien, tre gånger förlorade han, den fjärde gången vann han. Varje gång var han den självklare kandidaten, hur är det möjligt? Svaret är hans historia.
Den börjar i det uttorkade inlandet i den fattiga delstaten Pernambuco, där han föddes av två föräldrar som drog sig fram som lantarbetare. Men redan innan Lula sett dagens ljus hade hans pappa lämnat hemmet för att söka framtiden i södra Brasilien, där en långsam industrialisering påbörjats. Lula, hans mamma och hans syskon stannade kvar fem år i den karga hembygden där de levde på bönor och maniokmjöl, maniokmjöl och bönor. Proteintillskotten kunde vara flygmyror eller ett råttliknande djur.
När Lulas modiga mamma tagit alla barnen med sig söderut på en 13-dagars resa för att söka upp fadern fick alla barnen hjälpa till med försörjningen. Lula sålde apelsiner och jordnötter på gatan, putsade skor, alla de sätt på vilka fattiga barn tvingades hjälpa till med försörjningen. Redan från början levde Lula det tunga slitsamma liv som kanske hälften av Brasiliens barn tvingats till. Det är ytterst sällan som dessa barn lyckas lämna fattigdomen bakom sig, ännu mer sällsynt att de blir politiker. I Brasilien är det ett statusyrke förbehållet makteliten med stora möjligheter att berika sig själv. Lula som president var därför en viktig symbol, kanske kunde alla de uteslutna äntligen få bli delaktiga i samhället.
Men hans historia fortsätter. Han lyckas yrkesutbilda sig till svarvare och därmed få näsan över vattnet. Nästan genom en slump blir han facklig ledare, hans viktigaste tillgång är hans sociala talang. Han var en bra kompis. Långsamt börjar han förändra det korrumperade fack där han blivit ordförande, detta inträffar precis när militärdiktaturen börjar tappa greppet om Brasilien. Många års löneeftersläpning exploderar mitt i ansiktet på diktaturen 1978 och Lula råkar vara ordförande för de mest stridbara metallarbetarna. Den första strejken på tio år blir en framgång och genererar en strejkvåg över hela Brasilien. Lula blir symbolen för den frambrytande demokratin.
Fast det var inte bara slumpen som skapade ikonen Lula, han hade en typisk brasiliansk kvalité, förmågan att samla folk, få dem att känna sig delaktiga. Utöver detta var han en mycket skicklig förhandlare. Under den andra strejkvågen 1979 hade arbetsgivarna rustat sig bättre och hade ett starkare utgångsläge. Lula ansåg att det bud han fått var det bästa man kunde åstadkomma, men arbetarna hade fått blodad tand och ville ha mer. Då lyckades Lula få carte blanche för att slutföra förhandlingarna och skrev under budet. Egentligen var det ett förräderi, men Lula hade en sådan prestige att han kunde sitta kvar som fackledare. Här skymtar en annan sida av Lula fram, spelaren och taktikern.
Under början av 80-talet var Lula portalfiguren när den nya stridbara fackföreningsrörelsen CUT bildades och vänsterpartiet PT skapades. Han blev den samlande gestalten för vänstern och närmast en nationell klenod, Brasiliens mest folkkäre politiker. Under de tre förlorade kampanjerna lärde sig Lula ännu mera om taktik och spel. Inför presidentvalet 2002 krävde han därför att själv få utforma kampanjen och välja sina allianser. Hans använde Brasiliens skickligaste pr-makare Duda Mendonça, som tidigare arbetat för högern. Dessutom slöt han allianser med några mindre högerpartier, eftersom han menade att vänstern ensam inte hade chansen att vinna.
Som vi alla vet valdes Lula till president med en överväldigande majoritet, men det berodde inte så mycket på vänsterns och de sociala rörelsernas styrka som på att den gamla nyliberala regimen var misskrediterad. Till stor del var det också personen Lula som vann valet. I kongressen hade högern fortfarande en klar majoritet och för att kunna regera tvingades Lula fria till ytterligare några partier för att bilda ett regeringsunderlag. Den ekonomiska politik Lula valde att föra var mycket försiktig. Brasilien var efter de tidigare nyliberala experimenten i ett sårbart läge, flera gånger hade pengarna börjat strömma ur landet och en vänsterpresident som Lula ökade inte precis på kapitalets förtroende. Men Lula hade bestämt sig för att visa att en före detta skoputsare klarade av att vara president. I bagaget hade han: Är man fattig har man inte mycket att förlora. Å andra sidan kan man förlora det lilla man har.
Lula hade vunnit under devisen ”modet som övervann rädslan”. Men på många sätt verkade det vara rädslan som härskade. Både det ekonomiska och politiska läget var komplicerat. Lula hade en mycket stark politisk position och kanske skulle han vågat ta strid med det ekonomiska och politiska etablissemanget. Istället valde han som vanligt att förhandla. För vänstern inom PT och för de sociala rörelserna, som de jordlösas rörelse MST och stora delar av hans fack CUT, var detta ett svek. De ville istället att han skulle stödja sig på dem och arbeta för grundläggande förändringar som skulle gynna folkflertalet. Men under Lulas första år förföljdes inte längre de sociala rörelserna, återigen valde Lula att förhandla.
Lulas allianspolitik skördade också stora framgångar på det globala planet. Brasilien var mycket aktivt då 20 länder från tredje världen bildade G-20 gruppen inför WTO-förhandlingarna i Cancun. Lula blev en världskändis, han skapade helt nya kontakter för Brasilien i tredje världen och den brasilianska exporten fördubblades.
Högern var närmast förlamad. Men så under sommaren 2005 briserade det som kom att bli den största politiska skandalen i Brasilien på många år. Det började med att det avslöjades en korruptionsskandal inom postverket, som kontrollerades av ett av allianspartierna, PTB. Som hämnd för att Lula inte lyckades stoppa avslöjandena började PTB:s ordförande sprida rykten om att PT mutat kongressledamöter för att rösta med regeringen. Sedan dess har den brasilianska kongressen lamslagits, nästan varje dag publiceras nya korruptionsanklagelser, inte alltid så väl underbyggda.
Vad har egentligen hänt? Klart är att PT har kört med en dubbel bokföring, pengar som använts till valkampanjer har inte redovisats, källan är inte heller klar. Dessa pengar har också fördelats till allianspartierna. Detta är naturligtvis ett stort moraliskt nederlag för partiet. Ordföranden, kassören och partisekreteraren har avgått. PT var det moraliska partiet, nu sitter man där bland de andra skojarna. Fast det bör påpekas att medan andra politiker stal för att berika sig själva, handlade PT:s affärer mest om att få pengar till valkampanjen, som är oerhört dyr.
Vad är då Lulas roll? Än så länge har han sparats. Han har kanske inte direkt deltagit i transaktionerna, men kan inte ha varit helt okunnig. Varken han eller PT har agerat helt glasklart på anklagelserna, först förnekat och sedan tvingats ta tillbaka. Lula säger att han blivit förrådd, men hans bild har solkats. Inom PT har detta lett till en svår kris, som kanske också är vägen ut. När partiet genom direkta val valde en ny styrelse gick vänstern framåt och har i princip en liten majoritet. Den nya styrelsen har signalerat en mer radikal hållning inför nästa val.
Men den brasilianska vänstern befinner sig på defensiven. Den radikala tidskriften Caros Amigos som förut inte sparat på kritiken av regeringen börjar nu snarast luta mot att försvara Lula och försöka hitta blottor hos högern. Det är egentligen inte så svårt, men media i Brasilien kontrolleras av högern. I en avslöjande anonym intervju avslöjar en av högerns lobbyister hur man arbetar för att destabilisera regeringen. Det handlar om effektiva organisationer som sprider nya ”avslöjanden”. Samtidigt erkänner han utan tvekan att den gamla regeringen var mycket bättre på att stjäla, regeringen Lulas problem ligger i att han inte har trygg majoritet i kongressen
En av Brasiliens främsta filosofer menar att det helt enkelt rör sig om klasskamp. ”Högern är hotad och använder sin mediemakt för att skapa en falsk bild av en korrumperad regering.”
Hur hänger detta samman med att Lula fört en politik som i mycket gynnat makteliten? Ett svar är att eliten är rädd för hur en vänsterregering skulle agera på lång sikt. Ett annat svar är att de klickar som tidigare suttit på den politiska makten nu har förlorat möjligheten att berika sig och att det är främst dessa som agerar. En av de främsta kritikerna, Antonio Carlos Magalhaes Neto, har till exempel mitt i krisen avslöjats som en politiker som på hemmaplan lurat till sig 400 miljoner kronor från en statlig turistbyrå.
Den ständigt jovialiske Lula börjar se allt mer pressad ut. Hans allianspolitik har slagit tillbaka, det politiska maktspelet skördar sina offer. ”Den brasilianska makteliten beter sig precis som i Venezuela”, sa Lula nyligen i en intervju. Kanske skulle han istället redan från början lutat sig mot de sociala rörelser han själv kommer ifrån. Själv tycker han inte så. Han försvarar fortfarande den försiktiga politiken. Ett faktum som talar för detta är att Brasilien lyckades betala tillbaka 20 miljarder dollar till IMF, två år i förväg. Brasilien verkar ha fått kontroll på sin utlandsskuld, vilket många menade var omöjligt.
Lulas främsta stöd kom tidigare från medelklassen, nu verkar den överge honom i takt med att den politiska krisen rullar på. Istället är det bland de fattiga skikten han blivit populär. Det beror på de sociala program regeringen genomfört, fast då handlar det inte om jordreform och andra radikala reformer som de sociala rörelserna krävt. Det är istället program av nödkaraktär, små penningtransaktioner till fattiga familjer, som det mycket uppmärksammade programmet Fome Zero, Noll hunger. De radikala delarna av programmet är borta, nu handlar det mest om pengabidrag till de fattigaste.
Efterhand har också Lulas utrikespolitik något tappat glansen, G20-gruppen verkar ha förlorat sin radikala udd.
MST – de jordlösas rörelse – är till exempel mycket kritisk till Lulas politik. Ändå har de inget annat val än att stötta honom i nästa val, det finns inget bättre realistiskt alternativ. Fast stödet kommer nog inte att bli lika entusiastiskt som sist.
Det har spekulerats om Lula efter en ny valseger 2006 skulle föra en mer radikal politik. Men nu verkar det mest vara maktfrågan som gäller, perspektivet handlar om att vinna nästa val, snarare än att genomföra ett politiskt projekt.
Även för vänstern inom PT finns inget alternativ. När den nya partistyrelsen träffade Lula den 21 december 2005, var enigheten stor om att Lula skulle kandidera även 2006, men med ett mer radikalt program. Det var första gången under hela Lulas presidenttid som han träffade PT:s styrelse. Förut hade kontakterna gått mera informellt med hans förtrogna inom partiet.
Lulas seger var en personlig seger, och mycket i brasiliansk politik handlar om starka män. Lula har varit ett mycket starkt varumärke och har själv kunnat diktera mycket av PT:s strategi. Kanske har detta nu ändrats. I så fall har denna politiska kris haft något gott i sig.
Porträttet
Namn: Luiz Inácio Lula da Silva.
Ålder: 60 år, född 27 oktober 1945 i Caetés, Pernambuco, Brasilien.
Yrke: President, tidigare metallarbetare. Dessförinnan skoputsare.
Kuriosa: Saknar lillfingret på vänster hand efter en olycka med en pressmaskin på en fabrik som tillverkade bildelar.
