På Feministiskt forum som nyligen ägde rum i ABF-huset i Stockholm anordnade vänsterpartiets jobbkampanjgrupp ett samtal om strategier för jämställda löner.
− Jämställdhet måste göras till en fråga för facket. Vi kan inte föra kampen för rättvisa löner med hjälp av jämställdhetslagstiftning, var vänsterpartiets facklig-politiska sekreterare Lisa Rasmussen noga med att slå fast.
Hon får medhåll av LO:s jämställdhetsutredare Jenny Lindblad, som framhåller att kvinnors rättighet till lika lön skrivs in i avtalen, eftersom de är det mest närliggande verktyg som kvinnor har i kampen för högre löner.

Kvinnors löner halkar efter
Lisa Rasmussen och Jenny Lindblad framhåller att roten till lönediskrimineringen ligger på olika nivåer i samhället, alla med arbetsdelning mellan kvinnor och män som grundbult. Kvinnor tar större ansvar för barn och hem vilket försvagar deras ställning på arbetsmarknaden, kvinnodominerade branscher nedvärderas och sinkar kvinnors löner, och kvinnor nekas oftare tillgång till höga befattningar. Att det är främst kvinnor som jobbar i offentlig sektor gör också att kvinnors löner halkar efter i takt med att den offentliga sektorns resurser blir knappare och knappare.
Förutom dessa mönster finns det gott om vetenskapliga belägg för så kallad direkt lönediskriminering, där kvinnor får lägre lön än män för att utföra exakt samma arbete och där ingen annan faktor än kön kan ha spelat in som diskriminerande faktor.
Vad finns det då för strategier att ta till i detta virrvarr av underordningsmekanismer? Moderatorn Josefin Brink lyfter upp en strategi som blivit kutym att använda för att bryta mönstret.
– Man strävar efter att få in män i typiska kvinnoyrken och vice versa, som ett sätt att få löneskillnaderna att minska mellan olika branscher. Man använder så att säga det faktum att mäns arbete värderas högre, istället för att helt enkelt försöka förändra just denna värdering. Är inte det smått irriterande? frågar Brink panelen.
– Jo, visst är det irriterande. Det är ju inte könssegregeringen i sig som orsakar skillnaderna i lön, framhåller Lindblad.
– Men samtidigt är det viktigt att bryta segregeringen, eftersom den är en förutsättning för löneskillnaderna.

Historien har gett belägg
Rasmussen håller med och poängterar att strategin att göra yrken könlösa är just en strategi och ingenting annat.
Historien har gett gott om belägg för att det knappast lönar sig för kvinnor att ta över mansdominerande sektorer. Då sjunker lönerna och statusen direkt, som i fallet med läraryrket.
En strategi som på senare tid ibland kommit att lyftas fram som just ”jämställdhetsstrategi” är den individuella lönesättningen. Bland tjänstemän har den individuella lönesättningen exploderat, men även förbund inom LO, med en stark tradition av fasta lönesystem, har nappat. Kvinnodominerade Kommunal har hoppat på tåget med individuella tariffer, liksom Vårdförbundet.
– Kommunal har halkat efter de andra i LO efter att de införde individuell lönesättning, säger Rasmussen, som är starkt kritisk till individualiseringen.
Hon har själv erfarenhet av förhandlingar med arbetsgivare och bilden är entydig:
– Individuell lönesättning är bara ett sätt att få fler tillfällen att lönesdiskriminera. Argumenten för löneskillnader är ofta fullständigt horribla och det är så uppenbart att det handlar om könsdiskriminering att till och med arbetsgivarna börjat använda ordet ”snopptillägg” i förhandlingar.
För kvinnorna i Vårdförbundet ser statistiken emellertid mer ljus ut sedan de införde individuella tariffer, något som använts som argument för att individuell lönesättning främjar rättvis lönesättning. Ideologiskt kampanjmakeri, menar Rasmussen och Lindblad, som framhåller att ljusningen för Vårdförbundets kvinnor beror på att arbetsmarknaden plötsligt fick ett skriande behov av sjuksköterskor. Men, som någon i publiken påpekar, för Svensk näringsliv passade det bättre att koppla löneökningarna till de individuella tarifferna.