I helgen drabbades den italienska fotbollsligan Serie A återigen av två supporterskandaler. Inters bortamatch i Messina fick avbrytas efter att Milanoklubbens supporterklack ropat rasistiska glåpord mot Messinabacken Marco André Kpolo Zoro. Zoro, som kommer från Elfenbenskusten, hånades vid varje bollkontakt som ”apa” och kallades för ”smutsig neger”. I 66:e spelminuten fick Zoro nog och lämnade planen, varpå de två lagen avbröt matchen. Efter några minuter återupptogs matchen, som Inter slutligen vann med 2-1. Inter hotas nu av böter och ytterligare ett stadionförbud – laget fick redan i Champions League spela inför tomma läktare på grund av supporterbråk vid semifinalmatchen mot lokalrivalerna AC Milan tidigare i år.
Under matchen mellan Empoli och Lazio visades dessutom en hakkorsprydd flagga av Lazioklacken. Klubbens klack är ökänd för sina högerextremistiska sympatier och Lazio dömdes under förra säsongen till böter för att lagkaptenen Paolo di Canio glatt besvarat hejarklackens fascisthälsning i derbyt mot AS Roma.
En dialogpolis vid en manifestation av Extinction Rebellion i centrala Stockholm. Foto: Lars Schröder / TT.
Vänsterpartisten Gudrun Nordborg röstade ja till lagen förolämpning mot tjänsteman. Miljöpartiet säger nej – men tjänstemannafacken vill att ännu fler omfattas.
– Det är varken en självklar eller enkel fråga, och vi har diskuterat den i flera olika sittningar. Det är en avvägning mellan att skydda en viss grupp, och vilka risker det innebär, säger Gudrun Nordborg, rättspolitisk talesperson för Vänsterpartiet.
– Vi tror att vi har hamnat på rätt sida.
Hon valde i torsdags att rösta ja till propositionen ”Ett starkare skydd för offentliganställda mot våld, hot och trakasserier” i justitieutskottet. Av de åtta partierna opponerade sig enbart Miljöpartiet. Tisdagen den 20 maj sker debatten och voteringen i riksdagen.
Under rubriken döljer sig ett återinförande av det nygamla brottet ***förolämpning mot tjänsteman***, som avskaffades 1976 men nu återigen står på agendan. Den som ”riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende” mot en statligt anställd tjänsteman, i syfte att ”kränka dennes självkänsla eller värdighet”, ska kunna få fängelse i upp till sex månader, om brottet bedöms grovt.
Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke har varit en av förslagets högljudda kritiker, och bland annat menat att förslaget kan leda till att det blir kriminellt att säga ”potatisgris” eller ”snutjävel” till en polis. När SVT i januari 2024 frågade utredaren John Alberk om just det menade han att ”polis, polis, potatisgris” inte räknas som grovt nog – däremot ”din jävla fitta”.
I Civil Rights Defenders remiss sätts lagen i ett större sammanhang – de senaste årens ”stora antal lagändringar som inneburit straffskärpningar och obligatorisk häktning”, tillsammans med utökade befogenheter, anser man har lett till ”att den allmänna repressionsnivån ökat”.
Många stora fackförbund som organiserar offentliganställda har reagerat positivt. Sveriges Lärare menar att något måste göras åt ”de allvarliga problemen med hot och våld” och välkomnar ett utökat skydd, men skriver även att det bara är en del av lösningen. Minst lika viktigt är arbetsgivare som tar arbetsmiljön på allvar, och tillräckliga finansiella resurser.
Vårdförbundet har också ställt sig bakom förslaget, även om båda två påpekar att definitionerna av ”tjänsteman” och ”myndighetsutövning” gör att många av medlemmarna i privat sektor och deras uppgifter inte räknas in.
”Hot, hat och våld mot tjänstemän i staten, kommuner och regioner är inget annat än en attack på det offentliga Sverige och ett hot mot den öppna demokratin”, menar Akademikerförbundets ordförande Heike Erkers och menar att det ”måste få konsekvenser därefter”. Rapporter om ökad utsatthet på arbetsplatsen från ST, Vision och Akademikerförbundet SSR ligger till grund för Vänsterpartiets beslut att ställa sig bakom propositionen.
– Vi kan aldrig förutsätta att en lag inte blir missbrukad, det finns det ständigt risk för. Men det som de olika fackförbunden framfört väger tungt, och det var det som fick oss att inte gå in och yrka på avslag, säger Gudrun Nordborg, och tillägger:
– Jag har jobbat tillräckligt länge i olika arbetsmiljöer där det finns risker för sådana här utsatta lägen.
Gudrun Nordborg (V). Foto: Stefan Jerrevång / TT.
Men inte alla fackförbund är eniga.
– Det här nya brottet innebär en inskränkning av yttrandefriheten, säger Tove Carlén, jurist på Sveriges Journalistförbund – ett av få fackförbund som tagit ställning mot propositionen.
– Vi har följt den här utredningen noga. Vi ser också de allvarliga problem med kränkningar som fackförbunden och utredningen lyfter, men tror inte detta är rätt väg att gå.
Utöver farhågorna om vilken kritik som ska räknas som förolämpning är man skeptisk till punkten om anonyma myndighetsbeslut, där till exempel en handläggares namn ska kunna raderas innan den berörda parten får ta del av deras beslut.
– Där körde regeringen också över lagrådet, som inte tyckte fördelarna vägde upp inskränkningarna i offentlighetsprincipen. Vilket kanske är mest anmärkningsvärt.
Vänsterpartiets val att rösta ja har fått intern kritik från Lorena Delgado Varas, nyligen utesluten ur Vänsterpartiets riksdagsgrupp, som öppet protesterat mot partiets beslut.
– Det finns andra länder som har liknande lagar. Flera diktaturer, till exempel. Vi måste kunna skydda tjänstemän utan att kväva kritik och frustration, säger hon i en video på Instagram.
Gudrun Nordborg beskriver det som en ”balanssituation”.
– Det är en balanssituation. Polisen har helt uppenbart ett väldigt stort maktutrymme och våldskapital i vårt samhälle.
– Därför kräver man ju också ”extra” innan de ska få uppfatta sig som kränkta eller förolämpade. Det är inte vilken oförskämd eller taskig kommentar som helst under ett gripande som ska räcka för detta, propositionen trycker mer på hotfulla angrepp mot ens person eller anhöriga.
Hon menar att förslaget också ställer krav på polisers beteende, och att de måste vara mottagliga för dialog och förståelse.
– I stället för att gå fram våldsamt, vilket tyvärr förekommit och riskerar att förekomma igen. Sådana tendenser är jätteviktiga att markera mot, och det är nuvarande regering alldeles för dåliga för att göra.
I ett särskilt yttrande om lagförslaget skriver Gudrun Nordborg att hon ”tycker att de tyngre förslagen är bra i sig”, men ställer sig ”något tveksam till vissa delar av propositionen”.
Hon väljer till slut att ställa sig bakom det i sin helhet, och ”förutsätter att den nya bestämmelsen inte kommer att tillämpas på ett sätt som står i strid med människors rätt till yttrandefrihet.”
Flamman har sökt Lorena Delgado Varas samt Miljöpartiets rättspolitiska talesperson Ulrika Westerlund.
Ricki Neuman utanför ”Judehuset”. Mitt emot låg Sunnerdahlska huset. Foto: Paulina Sokolow.
I sökandet efter sin mammas historia fann journalisten Ricki Neuman den svensk-judiska arbetarklassen från Östeuropa. Den skulle stuvas undan och försvenskas.
Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.
Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
På sin första presskonferens talade Leo XIV om fängslade journalister och beskrev pressfriheten som en ”dyrbar gåva”. Foto: Domenico Stinellis/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Några ord på den nyvalde katolske påven Leo XIV:s första presskonferens, inför 6 000 närvarande journalister, fick mig att spetsa öronen och bli varm i hjärtat. Äntligen står en kyrklig ledare tydligt upp för oskyldigt fängslade journalister som bara gör sitt arbete.
”Lidandet hos dessa fängslade journalister utmanar nationernas och det internationella samfundets samveten och uppmanar oss alla att värna om de dyrbara gåvorna yttrandefrihet och pressfrihet”, sade han.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Jon Weman: Den uruguayanska krigaren förtjänar sin vila
En kvinna sörjer Uruguays tidigare presidenten Jose Mujica, som jordfästes i huvudstaden Montevideo under onsdagen den 14 maj. Foto: Santiago Mazzarovich/AP/TT.
Få politiker har speglat den latinamerikanska vänsterns historia som José ”Pepe” Mujica. Och ingen annan har gjort det på ett mer sympatiskt sätt. Hans död i cancer i tisdags kväll, kort innan han skulle ha fyllt 90, är slutet på en era.
Efter uppväxten i en familj i lägre medelklassen drogs Mujica tidigt in i politiken. Som så många andra unga på 60-talet ifrågasatte han snart det traditionella gnetandet i partipolitiken. Likt andra unga latinamerikanska revolutionärer drogs de till idén om att en gerilla får mer gjort.
I Uruguay hade man dock ett problem. Det finns varken berg eller skogar att gömma sig i. Men ”Tupamaros”, som rörelsen kom att kallas efter den revolutionära inkahövdingen Túpac Amaru, satte sig för att göra vad ingen hittills prövat: en stadsgerilla.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Utan en regelbaserad världsordning kan stormakterna ta sig för exakt vad de vill, skriver debattören. Foto: Darko Vojinovic/AP.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Ukraina-Solidaritet ser som en av våra uppgifter att ta politisk strid mot de små grupperingar som påstår sig tillhöra vänstern, men som aldrig har klarat av att ta tydlig ställning för Ukrainas försvar. Ofta sker det med pacifistiska argument som hämtats direkt från den ryska propagandan, till exempel i det upprop som 105 debattörer publicerade i Aftonbladet den 19 april.
De hävdar att Sverige och övriga länder i Europa inte behöver oroa sig för Ryssland. I stället för att rusta upp försvaret vill man använda vad man kallar ”strategisk empati” – att visa förståelse för Putins perspektiv och ryska intressen.
Det har kommit många bra svar på de 105:s upprop, men en viktig aspekt har inte uppmärksammats tillräckligt. I början av uppropet avvisar man helt ”försvar av den så kallade ’regelbaserade ordningen’”. De skriver: ”Denna ordning är ingen fredlig ordning, utan en konstruktion som utvecklats av västvärlden under USA:s ledning, med syftet att säkra västvärldens dominans och livsstil.”
När man talar om den regelbaserade världsordningen i samband med kriget mot Ukraina handlar det i första hand om respekt för internationellt erkända gränser mellan länder, och att det inte är tillåtet att annektera ett annat lands territorium.
När uppropet underkänner denna ordning, så innebär det indirekt att de ger sitt stöd åt Rysslands annektering av Krym 2014, och inte heller motsätter sig Rysslands strävan att annektera de fyra östliga ukrainska provinser som Putin påstår för evigt kommer att vara en del av Ryssland.
Vad har de att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin?
1994 förband sig Ryssland att respektera och försvara Ukrainas dåvarande gränser i och med Budapestavtalet, som slöts i samband med att landet överlämnade sina gamla sovjetiska kärnvapen till Ryssland. Men sådant spelar uppenbarligen ingen roll enligt de 105. Det är fritt fram för Ryssland att när Putin behagar ignorera ingångna avtal och att invadera nya länder.
Det som faktiskt gör detta ännu mer uppseendeväckande när de 105 vill kasta den regelbaserade världsordningen på soptippen, är att USA nyligen har fått en ny president som pratar om att annektera Panamakanalen, Kanada, Grönland och Gaza. Om Trump gör allvar av planerna undrar jag om de 105 glatt kommer att acceptera även detta. Eller gäller deras strategiska empati enbart Putin och Ryssland?
Uppropet har undertecknats av en lång rad akademiker, flera med vänsterprofil. Här finns även två pensionerade biskopar. Här finns Svenska Freds förra ordförande och några så kallade fredsforskare – som alltså verkar tycka att stormakterna kan invadera sina grannländer när de så önskar.
Det vore intressant att veta hur många av undertecknarna som förstått konsekvenserna av vad de satt sitt namn under. Ett par av dem har sagt att de inte håller med om allt i uppropet, men att det viktigaste är att ta ställning mot upprustningen av Sverige och Europa.
Detta trots att nästan ingen längre tror på att USA kommer att gripa in till Europas försvar om Ryssland attackerar oss. Redan för ett år sedan sade Trump ordagrant att han uppmuntrar Ryssland att göra vad i helvete de önskar med de europeiska Natoländer som inte till fullo uppfyller kraven på försvarsbudgetarnas storlek.
De 105 säger ingenting om hur Ukraina ska överleva som nation om USA ställer sig på Putins sida. Och inget om vad som ytterst ligger bakom de ryska försöken att erövra Ukraina. Man skriver: ”Det innebär inte att Rysslands agerande kan tolkas som ett hot mot hela Europa.”
Med andra ord ska vi lita på att Ryssland väljer ett annat offer än Sverige nästa gång. Tur för oss i Sverige att Finland och Baltikum ligger emellan – än så länge.
Vad har de 105 att erbjuda som alternativ, annat än empati med Putin? Även om de är helt emot satsningar på det svenska försvaret så finns det ju annat de hade kunnat ta ställning för. Exempelvis att använda de 300 miljarder dollar i beslagtagna, frusna ryska tillgångar som finns i Väst till stöd för Ukraina. Eller att stoppa de hundratals fartyg i den ryska skuggflottan som gör att Ryssland kan fortsätta sälja sin olja till världen. Fartyg som dessutom är i så dåligt skick att de utgör en gigantisk miljöfara, framför allt i Östersjön.
Frågar ni mig så är det de 105 undertecknarna och deras upprop som hör hemma på soptippen – tillsammans med den ryska skuggflottan! Och inte den regelbaserade världsordningen, den som Ukraina försvarar. Och som därmed försvarar även Sveriges fred och frihet.
Slava Ukraini.
Tal vid Nordic Ukraine Forums manifestation på Norrmalmstorg den 11 maj.
Niklas Altermark: Skit i partierna – det är arbetet som räknas
Nooshi Dadgostar (V), Amanda Lind (MP) och Magdalena Andersson (S) efter partiledardebatten i Agenda i Sveriges television, oktober 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT.
Så som partierna på vänsterkanten beter sig är det tur att de spelar mindre roll än vad vi tror. Att förändra samhället handlar inte om att vinna val, skriver Niklas Altermark.
Avhopp, uteslutningar och ständiga skandaler. Såsom partierna på vänsterkanten beter sig lär Tidögänget gnugga händerna.
När valkampanjen drar igång om ett drygt år kommer det heta att vänstern inte är regeringsduglig. När Vänsterpartiets ledning sedan försöker bevisa motsatsen så kommer en högljudd intern opposition att kräva Nooshis huvud på ett fat. Allt enligt ett väl etablerat mönster.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Syndikalistflaggor vid en demonstration i Köpenhamn. Foto: Wikimedia Commons.
Vid helgens årsmöte valde Uppsala LS, en lokal sektion av SAC, att ställa sig bakom en ”total avkriminalisering” av sexarbete. Efter beslutet har flera medlemmar begärt utträde ur den syndikalistiska fackföreningen.
Sexköp ska avkriminaliseras. Det tog fackförbundet SAC:s lokalsektion i Uppsala ställning för vid ett årsmöte i söndags. Motionen beskriver det som ”en självklar moralisk och facklig ställning att vara för den totala avkriminaliseringen av sexarbete”, och hänvisar till rapporter från FN och Amnesty.
– Med avkriminalisering, som finns i Nya Zealand och Belgien, har arbetarna makten. De kan jobba för sig själva och bestämma vad de vill göra, säger Candy Fox, avgående medlem av styrelsen i Uppsala LS, till Flamman.
Hon är författare till motionen, som bland annat anför att kriminaliseringen av kunder leder till ökad övervakning av sexarbetare, samt att de blir av med inkomstmöjligheter. Motionen lyfter avkriminaliseringen i Belgien och Nya Zealand som positiva exempel, bland annat då en sexarbetare i det senare fallet kunnat dra sin arbetsgivare inför domstol för sexuella trakasserier.
Hon säger att skillnaden mot legalisering är att avkriminalisering inte innebär samma restriktiva former av reglering.
– I länder där man legaliserat, som Tyskland, så har det lett till regleringar runt tillstånd för sexarbete, vilket ökar makten för arbetsköpare som sitter på kapitalet. Där behöver man kapital och administrativ ork att hantera dessa regelverk, vilket vidhåller maktstrukturen mellan arbetarna och deras chefer.
Enligt förslaget väljer man att ta ”principiell ställning emot den så kallade svenska modellen och emot alla former av kriminalisering av sexarbete inklusive av kunderna och aktiviteter som utförs av tredje part”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Eugene Kontorovich (mitten) på plats i riksdagen. Foto: Skärmdump.
I veckan bjöd KD-politiker från riksdagens svensk-israeliska vänskapsgrupp in en bosättarkopplad jurist och lobbyist till riksdagen – för att diskutera ”heta ämnen” som ”ICC:s korruption”. ”Ytterst bedrövligt”, kommenterar Håkan Svenneling (V).
”Härligt möte i den svenska riksdagen idag med ett dussin lagstiftare, där vi diskuterade ’legaliteten i belägring’, korruptionen i ICC, och andra heta ämnen inom internationell rätt”, skriver Eugene Kontorovich på X den 13 maj.
Bilden är från ett mötesrum i riksdagen – och runt honom står flera i Kristdemokraternas riksdagsgrupp. På en annan bild skakar han hand med sverigedemokraten Rasmus Giertz, som motionerat om svensk vapenexport till Israel, och nämner Rashid Farivar (SD) som en annan medlem i ”Sveriges största pro-israeliska parti”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Det globala FN-systemet ska slimmas men samtidigt bli mer effektivt, lovar generalsekreteraren António Guterres. Foto: Gemunu Amarasinghe/TT.
FN:s generalsekreterare António Guterres försäkrar att sparprogrammet ”UN80” inte är ett svar på Trumps nedskärningar – vilket avfärdas av experter. ”Doge går fram som en slåttermaskin”, säger toppdiplomaten Jan Eliasson till Flamman.
Förenta Nationerna står inför sin största interna omorganisation på decennier.
Med det så kallade UN80-initiativet vill generalsekreterare António Guterres kapa kostnader, trimma organisationen, och placera verksamheten närmare fältet.
– Missta er inte. Obekväma och svåra beslut väntar. Det kan vara lättare, och till och med frestande, att ignorera dem eller skjuta upp dem. Men den vägen leder ingenstans. Vi har inte råd att agera på något annat sätt än med största möjliga ambition och gemensamma mål, sade han i ett tal i New York den 12 maj.
Reformarbetet drogs igång redan i mars, när Guterres tillsatte en särskild arbetsgrupp för att ta fram förslag på effektiviseringar. I ett internt dokument märkt ”strikt konfidentiellt”, som läckt till Health Policy Watch och Reuters, listas över 50 olika punkter. Bland förslagen finns hopslagningar av flera FN-organisationer, avskedanden av erfaren personal, och utflyttning av kontor till billigare städer.
FN-systemet har länge kritiserats för att vara fragmenterat, ineffektivt och toppstyrt. Samtidigt har organisationen hamnat i ekonomisk kris efter att flera medlemsländer minskat sina bidrag – däribland USA, som genom den nya skuggmyndigheten Doge (”Department of government efficiency”) ledd av Elon Musk försöker kapa kostnaderna i det amerikanska välfärdssystemet.
Inte minst biståndsorganet USAID har fått en kraftigt nedskuren budget. Det är via den myndigheten som det amerikanska stödet till FN utbetalas.
Enligt Jan Eliasson (bilden), FN:s tidigare vice generalsekreterare och toppdiplomat, är FN:s krympande budget ett resultat av två samverkande tendenser – stormaktspolitik och nedskärningar.
– Bland större länder finns en tendens att röra sig bort från det multilaterala, från diplomatiska processer och fredsförhandlingar, och mot att utveckla intressesfärer. Att ta för sig och skriva om lagen för att kunna bestämma själv, säger han till Flamman.
Den andra är de amerikanska nedskärningarna på myndigheter under president Donald Trump.
– Det är ju Doge som går fram som en slåttermaskin här. Man skär ned, människor förlorar jobbet över natten, och viktiga program avslutas på plats. I spåren av den här politiken finns ett stort lidande.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En avläggningsplats för timmer i Östergötland. Foto: Thomas Adolfsén/TT.
Det svenska skogsbruket hålls fram som lösning på klimatkrisen. Men stigande temperaturer, förändrade årstider och extremväder gör det svårare att bruka skogen som tänkt. Nu möter skogsarbetarna ett mer oförutsägbart arbetsliv och är oroliga för den skog där de tillbringat sina liv.
Det är en kylslagen oktobermorgon, nattens frost ligger kvar över träden i dalen. I en varm och fuktig koja, en liten barack som agerar som flyttbart rastrum, sitter Niklas, som arbetar som röjare.
– Det här är vår vardagsutsikt, säger han. Tänk om alla som satt inne på kontoren hade fått se det här.
Han bjuder på kokkaffe och berättar om sitt arbetsliv i skogen.
Han är en av ett 20-tal skogsarbetare som jag intervjuat under det senaste året som en del av mitt avhandlingsarbete. Några är maskinförare, vissa har arbetat i skogen hela livet – några från att de var elva, först med plantering, sedan som skogshuggare, och till sist som maskinförare.
De har varit med om stora skiften, från skogsmaskinernas intåg i slutet av 80-talet och massuppsägningarna som följde, till genombrotten för entreprenadsskogsbruket på 90-talet, när alla ”skulle bli entreprenörer” och de bolagsanställda skogshuggarna fick ta lån, köpa en maskin och bli företagare. Andra är röjare och planterare från Polen och Rumänien, som kommit till Sverige med förhoppningen att kunna försörja sina familjer.
Alla berättar om en stark kärlek till skogen, och ett arbete som för dem innebär att ta hand om den. De ser hur träden växer, hur de reagerar på röjningar och vad som planteras var, och på vädret. De talar om friheten: att få vara i naturen, att vara ifred, utan en arbetsledare som flåsar en i nacken. Håkan berättar att han brukar ta med sig sin hund till jobbet. Klas, maskinförare, berättar att han i maskinhytten brukar ta av sig skorna, sätta på tofflor och lyssna på ljudbok.
Produktionsskogarna finns överallt i Sverige. Vi har alla sett dem svischa förbi utanför bilfönstret på motorvägar genom Norrland och Småland. Därifrån är det lätt att missta dem för snårig natur, med svarta tjärnar, uråldriga lavar och porlande bäckar. Men många av de skogarna vi är vana att plocka svamp och promenera i, är i själva verket odlade.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.