Skildringen av striden om företagsledd globalisering lider ofta av två problem. Dels blir den ofta abstrakt och flumpolariserad, för eller mot ”globalisering”, ”protektionism” eller ”frihandel”, osagt vad man egentligen menar. Dessutom saknas nästan alltid röster från de delar av världen där striden är som hårdast, vilket gör hela debatten skev eftersom det är i dessa länder basen för ”globaliseringsmotståndet” finns.
Nu har det börjat komma dokumentärfilmer som försöker vända på steken. Naomi Kleins The Take om argentinska arbetare som försöker ta över produktionen i nedläggningshotade fabriker är ett exempel. PeÅ Holmquists och Suzanne Khardalians nya film Bullshit ett annat. Holmquist – till vardags lärare på DI – och Khardalian har en rad uppmärksammade dokumentärer bakom sig. I Bullshit skildrar de globaliseringsdebatten från indisk horisont. Under tre år har de följt aktivisten och fysikern Vandana Shiva, från hemtrakterna vid Himalayas fot till WTO:s toppmöte i Cancun till europeiska patentbyrån i München.
Shiva och hennes meningsmotståndare Barun Mitra vid nyliberala Liberty Institute får personifiera debatten. Jordbruksfrågorna står i centrum – det vill säga å ena sidan storföretagens tryck att liberalisera Syds jordbruksmarknader och introducera industriellt jordbruk och patenterade genmodifierade grödor, å andra sidan Syds småbönder som tampas med växande importflöden och hårdnande konkurrens med det kostnadsintensiva och allt mer monopoliserade storjordbruket.
Vandana Shiva mot Indiens Johan Norberg – med tillägget att Mitra knappast är någon kändis i Indien. Monsantos genkanoner mot indiska småbönder på gränsen till bankrutt. Det är ett tacksamt dramaturgiskt upplägg som fungerar. Holmquist och Khardalian berättar rappt, med komiska blinkningar och stark närvaro. Än en gång bevisas att vår tids små DV-kameror kan nyttjas för professionell och lättrörlig filmproduktion – så länge filmande och berättande är genomtänkt.
Så är det till stor del i Bullshit. Men filmen har också brister. I svenska tidningar har den fått blandat mottagande. En del menar att den okritiskt tar ställning för Shivas ståndpunkter. Det är knappast sant. Shivas meningsmotståndare ges rejält utrymme – både att tala till punkt och förkasta Shiva som bakåtsträvande medelklassaktivist som håller kvar världens fattiga i agrar misär. Nej, den kritiken känns mer som en purken invändning mot att Holmquist och Khardalian överhuvudtaget valt att skildra Shiva. Den dubbeltydiga titeln – Mitra har tilldelat Shiva Bullshit-priset, något Shiva besvarar med att säga att kodynga är ett utmärkt material – speglar ganska väl filmens ansats. Bullshit serverar inga svar, men – vilket är filmens förtjänst – den väljer att skildra globaliseringsstriden med två indiska kombatanter i huvudrollerna.
Däremot kan det, som någon påpekat, vara svårt att hänga med i svängarna. På vilket sätt hänger WTO samman med småböndernas situation i Indien och striden om genmodifierade grödor? Det är mycket som packas in i filmens 73 minuter. När Holmquist och Khardalian på slutet inleder ett delvis nytt spår – striden kring vattentillgångar och Coca-Colas fabrik i Kerala – så gör man förmodligen ett misstag. Här finns tveklöst stoff till ännu ett brännande nedslag i debatten. Men frågan är om Bullshit inte vunnit på att gräva djupare i filmens huvudkonflikt. Det är när anhöriga till de skuldsatta indiska småbönder som tagit livet av sig kommer till tals som filmen bränner till på allvar – och väcker nya frågor. Hur tydligt är sambandet mellan självmordsvågen, handelsliberaliseringar och genmodifierade grödor? Är genmodifiering ett problem i sig – eller är det patent, monopol och det industriella storjordbrukets allt skoningslösare konkurrens mot världens småbönder som är problemet – om det nu går att särskilja? Hur ser Indiens månghövdade bonderörelse på konflikten? Vilken roll spelar landets regering? Några spadtag till så… Men allright. Dags för andra dokumentärfilmare att ta vid – och skildra vår tids strid om globalisering där den verkligen utkämpas.