Han står mitt på golvet, omringad av dansande människor. Han vet inte riktigt vad han ska ta sig till med sin kropp. Men still står han inte. Ömsom drivs hans rörelser av rädsla, ömsom av längtan efter att få närma sig. Det nervösa stapplandet går då och då obemärkt över i ett par konfronterande breakdancemoves – och plötsligt är allt det där andra borta, allt utom dansen, kroppens glädje över att röra sig.
Den pura dansglädjen är inte självklar i streetdanceföreställningen Vi är dom. Utan tvekan segrar den, men det gör den genom kamp. En kamp som äger rum i spänningsfältet mellan rädslan och glädjen, mellan egokicken och gemenskapen, mellan tvånget och friheten. Dansen är ett alldeles ypperligt medium för att visualisera sådana allmänmänskliga kamper, och Camilla Ekelöfs koreografi fylld av de elva unga streetdansarnas rörelser låter denna dansens potential komma till sin fulla rätt.
Orionteaterns uppsättning av Vi är dom utgör ett skönt avbrott i den strida strömmen av vit borgerlig scenkonst. Streetdance är ett samlingsnamn för olika danser som ursprungligen vuxit fram på gatan bland USA:s marginaliserade grupper. Breakdancen är med sin akrobatiska dramatik kanske den typ av streetdance som fått mest uppmärksamhet, men genom bland annat danskollektivet Bounce börjar även det bredare streetdanceutbudet få en plats på den kulturella kartan i Sverige.
Bland annat som ett sätt att göra sin elevskara mindre vit och mindre medelklass har Danshögskolan i Stockholm numera en kortare streetdanceutbildning. Vi är doms dansare, sex tjejer och fem killar, är alla plockade därifrån.
Och föreställningens titel är inte sen med att ge antydningar om det politiska budskapet. De som brukar få nöja sig med att vara Dom – ungdomen från förorten där streetdancen frodas som mest – tar sig plötsligt rätten att bli subjekt: ”Det är Vi som är Dom – hur får ni nu den ekvationen att gå ihop?” är frågan som ljudlöst ställs, medan tre av dansarna en kort stund riktar strålkastarna mot publiken. Det gör ont i ögonen och för en stund är allt man ser är en skugga som vägrar sluta dansa.
Dansarna är inte helt finslipade vad gäller koordinationen med varandra. Det är synd, eftersom det effektiva uttrycket som sammanhängande organiskt kollektiv helt och hållet hänger på exakt samstämmighet i rörelserna. Men de gånger dansarna lyckas med synkroniseringen och efter sina diverse individuella dansäventyr strålar samman till en enda glappbefriad kropp – upplyft av hiphopbeats eller vemodig tango – då kan jag bara le lyckligt i publikmörkret.
